Svenska partier som deras väljare borde öppet ta ställning till detta politiska experiment istället för att sticka huvudet i sanden. Det skriver Björn Fägersten och Mark Rhinard.

Svenska partier som deras väljare borde öppet ta ställning till detta politiska experiment istället för att sticka huvudet i sanden. Det skriver Björn Fägersten och Mark Rhinard.

Bild: Utrikespolitiska institutet

Svenska politiker alltför kallsinniga till ordförandevalet

Om en av Europaparlamentets toppkandidater i blir vald till ordförande för EU-kommissionen har ett stort och troligtvis bestående steg tagits i EU:s utveckling. Om så inte blir fallet lär hårda politiska strider och svekdebatt att följa. Det skriver Björn Fägersten och Mark Rhinard, Utrikespolitiska Institutet.

 

Om drygt två veckor väljer EU:s medborgare ett nytt parlament. Nytt för denna gång är att valresultatet även påverkar vem som blir ny ordförande för den mäktiga EU-kommissionen. Detta har lett till en gränsöverskridande och intensiv valkampanj mellan toppkandidaterna. Men de svenska partierna har valt att ignorera eller förhålla sig kallsinniga till detta experiment i europeisk demokrati.   

En stor kampanjbuss åker just nu i skyttetrafik mellan Europas städer. På sociala medier pågår väloljade kampanjer och det europeiska TV-samarbetet Eurovision arrangerar i dagarna inte bara Schlager-EM, utan även gränsöverskridande politiska debatter. Men kandidaterna i den haussade kampanjen är inte primärt inställda på en plats i Europaparlamentet, utan aspirerar istället på posten som Kommissionens ordförande. För första gången kommer nämligen valet till Europaparlamentet att ha en direkt inverkan på vem som blir utsedd till ordförande för EU-kommissionen.

I takt med att samarbetet inom EU har växt i betydelse har även det folkliga inflytandet stärkts. Hittills har det framför allt manifesterats i mer makt för det direktvalda Europaparlamentet, som idag tillsammans med Ministerrådet beslutar om lagstiftning inom de flesta områden. I takt med att EU:s inflytande över våra dagliga liv ökat har kraven på folkligt inflytande tilltagit. I den senaste omförhandlingen av EU:s fördrag – Lissabonfördraget från 2009 – infördes därför en nyordning.  Kommissionens ordförande (som traditionellt har valts bakom stängda dörrar efter intensiv kohandel) ska nu för första gången föreslås av EU:s stats- och regeringschefer ”med hänsyn till valen till Europaparlamentet. Det är sedan EU-parlamentet som väljer kandidaten genom omröstning.

Exakt hur denna process ska gå till är oklart och regleras inte i fördragen. Stärkta av denna nyordning har dock de mäktiga europeiska partigrupperna valt att redan innan valet nominera kandidater till posten som Kommissionsordförande. Det är dessa toppkandidater som nu driver en aktiv valkampanj.

Tanken att på detta sätt låta väljarna påverka vem som får leda Kommissionens arbete har både för och nackdelar.

Det främsta argumentet för denna nyordning är att det ökar legitimiteten för EU:s institutioner. EU-kommissionen kan med en vald ordförande åberopa ett visst folkligt mandat för sin allt mer politiska roll. En närmare koppling mellan unionens motor och dess medborgare vore välkommet. Särskilt med tanke på de befogenheter över medlemsstaternas budgetar och ekonomiska politik som eurokrisen resulterat i. Även Europaparlamentet – som förutom makt över lagstiftningen nu även får en roll i att utse den verkställande makten – kan gynnas och sannolikt ses som mer relevant i väljarnas ögon.

Ett annat argument är att processen knyter ihop nationella politiska arenor och lägger grunden för en gemensam europeisk politisk diskussion. Redan nu diskuterar partierna över nationsgränser om vem som bäst kan representera dem och vilka frågor som bör prioriteras. Den europeiska vänsterns gräsrotsomröstning, Angela Merkels tveksamma stöd till den konservativa gruppens kandidat – luxemburgaren Jean-Claude Juncker – och de brittiska socialdemokraternas motstånd mot att representeras av den tyska socialdemokraten Martin Schulz är delar av en gränsöverskridande politisk mobilisering.  

Potentiellt kan den nya beslutsmodellen ge hög utdelning genom att stärka medborgarnas inflytande över den europeiska politikens inriktning. Men det är också en utveckling som kantas av risker.

En risk med politiseringen av Kommissionen är att denna institution förlorar de egenskaper som hittills gjort den framgångsrik. Kommissionen har varit EU:s teknokratiska motor som drivit integrationen allt djupare. Som en opartisk och konsensusökande aktör har man kunnat medla mellan medlemsstaternas politiska konflikter. Förutsättningen för att hitta lösningar som är godtagbara för regeringar med skiftande politiska färger och att opartiskt övervaka att medlemsländerna följer tagna beslut kan försämras om Kommissionens ordförande själv har ett partipolitiskt mandat.

En annan risk är att Kommissionen trots en ”folkvald” ordförande inte kan leverera den sortens politiska förändringar som kandidaterna låter påskina. Andra institutioner och medlemsänderna har stora möjligheter att stoppa Kommissionens initiativ. Dessutom kommer de 28 kommissionärerna att ha olika uppfattningar sinsemellan, eftersom de representerar olika politiska hemvister. Detta minskar ordförandens handlingsutrymme vad gäller tidigare vallöften.

EU-parlamentets princip med nominerade toppkandidater har också kritiserats för att den inte genererar de mest lämpade personerna för ett av Europas viktigaste jobb. Tänkbara kandidater som inte öppet kan kandidera på grund av sina nuvarande positioner – Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt eller IMF:s chef Christine Lagarde nämns ofta – får ett svårt utgångsläge. Visserligen är medlemsstaterna fria att välja sin egen kandidat så länge det gör ”med hänsyn till valen till Europaparlamentet” – det är till och med mycket sannolikt att så blir fallet – men det skulle onekligen dra en skugga över den förment demokratiska process som nu har inletts.

Det är slående hur kallsinniga svenska politiker varit till denna dramatiska utveckling. När den konservativa gruppen valde kandidat avstod de svenska moderaterna från att rösta. Sveriges socialdemokrater stödde med stor tvekan Schulz kandidatur men har hittills inte visat någon ambition att Sverige ska bli ett av hans många stopp längs kampanjvägen.  Stefan Löfven vill istället ”lägga upp en kampanj som passar oss”. Alla svenska partier som finns representerade i Europarlamentet tillhör idag en partigrupp som är kopplad till en toppkandidat. Men att hitta motsvarande information om detta i de svenska partiernas valinformation är med få undantag omöjligt. 

Att svenska partier inte är överdrivet entusiastiska över institutionella förändringar inom EU-systemet är inte så förvånande. Den svenska opinionen och de risker som diskuterats ovan skänker visst stöd för hållningen. Frågan är dock vad EU – och därmed Sverige – har att förlora på utvecklingen. Unionen har i eurokrisens spår fått allt mer makt över frågor som rör våra dagliga liv. Även beslut på kommunal- och landstingsnivå är idag starkt påverkade av lagstiftning inom EU. Utan ett tillskott av legitimitet och medborgerligt förtroende riskerar EU att fastna på tomgång – reformer och problemlösning som är ekonomiskt och samhälleligt nödvändiga blir politiskt omöjliga att genomföra.

Oavsett inställning till EU-valets påverkan på tillsättningen av en ny kommissionsordförande så vore det rimligt om denna dimension av valet lyftes fram av partierna. Om en av toppkandidaterna i slutändan blir vald har ett stort och troligtvis bestående steg tagits i EU:s utveckling. Om så inte blir fallet lär hårda politiska strider och svekdebatt att följa. Såväl partier som deras väljare borde öppet ta ställning till detta politiska experiment istället för att sticka huvudet i sanden.

Björn Fägersten, forskare vid Utrikespolitiska institutet

Mark Rhinard, docent och ledare för Europaforskningsprogrammet vid Utrikespolitiska institutet