Med några penndrag har Löfven flyttat EU-arbetet tio år tillbaka i tiden, skriver Oscar Wåglund Söderström (FP).

Med några penndrag har Löfven flyttat EU-arbetet tio år tillbaka i tiden, skriver Oscar Wåglund Söderström (FP).

Bild: Johan Ödmann

Rödgrön EU-politik höljd i dunkel

Hur regeringen agerar det närmaste året avgör vilket genomslag svenska intressen kan få under den kommande femårsperioden. Det skriver Oscar Wåglund Söderström, tidigare statssekreterare (FP) hos EU-ministern i statsrådsberedningen, 2010-2014.

Vilken Europapolitik ska den rödgröna regeringen driva? Svaret på den frågan är fortfarande höljt i dunkel. Men efter några rumphuggna formuleringar på näst sista sidan i Stefan Löfvens regeringsförklaring fick vi reda på att EU-ministerposten avskaffas och att en Nordenminister istället tar plats i Statsrådsberedningen. Det politiska EU-ansvaret förs över till utrikesministern. Med några penndrag har Löfven flyttat EU-arbetet tio år tillbaka i tiden, då EU såg helt annorlunda ut och Sverige var ett ganska oengagerat medlemsland i unionens utkant.

Skillnaden i ambition mellan Alliansen och de rödgröna kan knappast bli tydligare. Sedan 2006 har Sverige förflyttats från åskådarläktaren till att bli ett aktivt medlemsland i unionens kärna - trots att Sverige inte är del av eurosamarbetet. Det har krävt stora insatser och ett genuint engagemang på många områden - där Socialdemokraterna och Miljöpartiet ofta satt sig på tvären.

Ett konkret exempel är att Sverige deltar fullt ut i EU:s finanspakt som ställer krav på ordning och reda i de offentliga finanserna. Hade Socialdemokraterna fått sin vilja igenom skulle Sverige stått utanför tillsammans med Tjeckien och Storbritannien. Ett annat exempel är att Sverige med kraft värnat ett av EU:s kärnvärden: den fria rörligheten för arbetskraft. Det är en linje som knappast haft något varmt stöd från Socialdemokraterna.

Alliansens Europapolitik har haft effekt. Forskning visar att Sverige har en stark position som populär samarbetspartner bland övriga medlemsländer. Engagemanget har också gjort avtryck i opinionen. Trots en dipp under den ekonomiska krisen visar SCB att det idag är betydligt fler som stödjer det svenska EU-medlemskapet - och långt färre som är emot - än vid regeringsskiftet 2006.

En lång rad svårlösta EU-frågor ligger på regeringens bord under hösten. Högst upp i högen ligger klimatfrågan, där Stefan Löfven om drygt en vecka ska träffa sina kollegor för att göra upp om ambitiösa mål för EU:s klimat- och energipolitik fram till 2030. Starka allianser behöver byggas för att mota de länder som inte vill ta ansvar för att minska koldioxidutsläppen.

Senare i höst återupptas diskussionerna om hur samarbetet i eurozonen ska fördjupas, där Sverige måste säkra sitt inflytande och värna den inre marknaden. Den nya bankunionen ska sjösättas, och frågan om svenskt medlemskap lär bli aktuell på nytt.

Utvecklingen i Ukraina och relationen till Ryssland kommer att fortsätta dominera dagordningen.

Lika brännande är frågan om solidaritet på migrationsområdet, där Sverige måste förmå övriga EU-länder att ta sitt ansvar för asylsökande och kvotflyktingar. Alla dessa frågor kräver ett kraftfullt agerande från statsministern.

Jean-Claude Junckers nya kommission är förhoppningsvis snart på plats, och senare i höst tillträder Donald Tusk som ny ordförande i Europeiska rådet - det forum där de avgörande besluten numera fattas. Den nya besättningen innebär ett fönster av påverkansmöjligheter. Hur statsministern och hans regering agerar det närmaste året avgör därför vilket genomslag man kan få för svenska intressen under den kommande femårsperioden.

Ska Sverige även i fortsättningen vara ett medlemsland som gör skillnad krävs att hela regeringen deltar i ministerrådets arbete, men också genomtänkta strategier och kontakter på hög nivå i institutionerna och runt om i övriga 27 huvudstäder. Det förutsätter i sin tur ett politiskt helhetsansvar tas för de EU-frågor som berör många departement och för att förbereda förhandlingarna i Europeiska rådet - det som tidigare axlades av EU-ministern. Regeringen måste förstå att Europafrågorna numera i högsta grad är inrikespolitik. EU har blivit en central och integrerad del av den svenska demokratin, vitt skild från utrikesministerns fögderi.

Vid nyår är det tjugo år sedan Sverige tog steget in i den Europeiska unionen. I Socialdemokraterna gick en djup spricka mellan ja och nej, och för Miljöpartiet var Europasamarbetet ett knallrött skynke. Det tog många år för Sverige att lägga 90-talets debatt därhän och bli ett engagerat medlemsland med ett betydande inflytande, men som också lyssnar och lär. Är den rödgröna regeringen redo att fortsätta på den vägen?

Oscar Wåglund Söderström

Tidigare statssekreterare (FP) hos EU-ministern i statsrådsberedningen, 2010-2014.

 

Regeringen har avböjt replik, reds. anm.