Debatt: Bara nytt fokus kan stärka EU-länderna

Den 9 maj 1950 utropade den franska utrikesministern, Robert Schuman, en ny vision för Europa. Tyskland och Frankrike skulle samordna sin kol- och stålproduktionen. Det är ingen slump att Schuman ville lägga just dessa industrier under europeisk övervakning. Samtidigt var han medveten om att ett enat Europa inte skulle realiseras på ”en enda gång” och inte heller genom en ”helhetslösning”. Det skulle bygga på konkreta resultat eftersom vi utifrån det skulle skapa ”verklig solidaritet” mellan människor och länder.

70-årsdagen av Schumandeklarationen ger möjlighet att reflektera över nya möjligheter som krävs med tanke på det flertalet kriser som drabbat det europeiska projektet och det omfattande missnöjet med EU-institutionernas agerande. I 1950 års kontext var bevarandet av fred och höjd levnadsstandard genom tillväxt de centrala politiska utmaningarna som tyska och franska politiker stod inför. Schumans vision bestod inte av innehållslösa slagord. Istället definierade han kompetenser som ska ges en ny gemenskap i linje med konkreta behov i hans tid.

Hur ser motsvarande behov ut 2020? Idag måste européer kämpa för sin framtida plats i en globaliserad värld. EU är fortfarande världens största ekonomi och har politisk relevans. Våra värderingar av frihet, rättsstatens principer och demokrati är fortfarande attraktiva, men vår modell saknar inte längre konkurrens. Nya krafter tillskansar sig ekonomiskt och politiskt inflytande. I synnerhet Kina tävlar med väst i sitt löfte om framgång. Intrycket hos många av våra medborgare är att Europa misslyckats. Bidragande faktorer har varit EU:s komplexa beslutsprocess, avsaknaden av fokus på det relevanta, bristande koppling till väljarnas åsikter och, inte minst, krånglig EU-lagstiftning. Detta har underminerat EU:s legitimitet och skapat ett existentiellt hot mot ett enat Europa.

Till skillnad från nationalstaten är inte EU ett mål i sig i de flesta medborgares ögon. Unionen står till förfogande och måste demonstrera sitt syfte och motivera sin existens igen och åter igen för att överleva. Vinster vägs mot kostnader när samarbetet utvärderas. Det är därför det centrala inte är föråldrade idéer om en federal ordning eller en debatt om mer eller mindre Europa. Det handlar inte heller om ett Europa som har en konstitutionell slutpunkt, utan istället är frågan vad européer främst vill att EU ägnar sig åt under 2000-talet. EU behöver hävda sig i en värld av unilateralt agerande supermakter, med vilka ingen medlemsstat ensam kan konkurrera. Jämfört med Schumans tid så sker ett paradigmskifte från internt fokus till ett internationellt fokus. Istället för att skapa en ”allt närmare union” behöver ett projektorienterat EU agera globalt.

I övergripande termer ligger vår tids utmaningar i investerings- och handelspolitik, digitalisering, intern och extern säkerhet, energiförsörjning, skapa hållbarhet i den sociala marknadsekonomin, migration till unionen och rörlighet inom unionen samt en strategi för att hantera demografiska utvecklingen i Afrika. Kring dessa områden är ett gemensamt europeiskt angreppssätt tveklöst meningsfullt och det ökade värdet kan - i Schumans anda - ses tydligt. För att ”verklig solidaritet” ska uppstå, behöver EU koncentrera sig på dessa områden och få kapacitet att lösa problem. För att göra det behöver det institutionella ramverket reformeras.

EU-kommissionen behöver ges en effektivare struktur, vilken behöver vila på en stabil majoritet i Europaparlamentet. Parlamentet måste fokusera på de uppgifter där de har lagstiftande och rådgivande makt i för att bli taget på allvar. Det behöver mogna i sitt funktionssätt och debattkultur. Så länge som Europaparlamentet inte blir den centrala plattformen för utbytet av idéer i den europeiska offentliga sfären kommer parlamentet inte bidra till att öka acceptansen hos besluten som tas på europeisk nivå.

För att uppnå detta handlingskraftiga Europa behövs en ny början, med ett uppslag likt Schumandeklarationen för 70 år sedan. Konferensen för Europas Framtid, som planerades före krisen, erbjuder en möjlighet till detta. Robert Schuman visade mod för 70 år sedan när han räckte en försoningens hand till den forna ärkefienden, Tyskland. Dagens kriser manar oss att skriva ett nytt kapitel om ett enat Europa med samma framsynthet. Till skillnad från USA, strävar inte EU efter att skapa ”en av många” - e pluribus unum - utan vara ”enade i mångfald”. Om vi erkänner fördelarna som växer ur denna mångfald har vi varje chans i Europa att fortsätta vara den bästa kontinenten att leva på.

Sven Simon
Professor i Internationell rätt och Europaparlamentariker
CDU, Tyskland

François-Xavier Bellamy
Professor i Filosofi och Europaparlamentariker
Les Républicains, Frankrike

Sara Skyttedal
Europaparlamentariker 
Kristdemokraterna