Nils Karlson Professor i statsvetenskap och vd för forskningsinstitutet Ratio och Theo Herold Forskningsassistent Ratio, masterstudent i nationalekonomi vid Lunds universitet.

Bild: Erik Cronberg och Maria Carlson Fahlman

Hoppa till artikelns andra spalt.

Debatt: Oroande politisk utveckling i EU riskerar fri konkurrens

Principen om fri konkurrens på EU:s inre marknad har alltmer kommit att ersättas av sund konkurrens i meningen en jämlik spelplan. Risken är att den inre marknadens dynamik och därmed hela EU:s konkurrenskraft försvagas. Det skriver statsvetare Nils Karlsson och nationalekonom Theo Herold vid forskningsinstitutet Ratio.

EU:s inre marknad har utgjort en grundbult i det europeiska samarbetet sedan dess tillkomst. Den bygger på de fyra friheterna, det vill säga en fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och personer. För 20 miljoner företag öppnas en marknad med närmare 500 miljoner konsumenter i unionens 27 medlemsländer samt i Island, Norge och Schweiz.

Det är i hög grad den inre marknadens fria konkurrens som skapat ökad tillväxt, välstånd och välfärd för de europeiska ländernas medborgare. Särskilt viktigt kan detta sägas vara för Sverige. Närmare 70 procent av vår export av varor och tjänster går till den inre marknaden.

Enligt Fördraget om Europeiska unionen ska denna föra en ”ekonomisk politik […] som bedrivs enligt principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens.” En fungerande marknadsekonomi bygger på möjligheten för marknadens aktörer – företag och konsumenter – att fritt konkurrera med varandra. Avtals- och etableringsfrihet ska råda och prisbildningen ska vara fri, och gränserna ska vara öppna för varor, tjänster, kapital och personer.

Detta kan nu vara på väg att förändras. Över tid har begreppet sund konkurrens fått allt vidare tillämpning och större spridning, även inom EU:s direktiv och förordningar. Förvisso används sund konkurrens även inom EU:s sedan länge väletablerade konkurrensrätt och handlar då om förbud mot fusk, olagligheter, pris- och kartelluppgörelser, marknadsuppdelning samt restriktioner vad gäller hanteringen av statsstöd.

Men under senare år har sund konkurrens alltmer frekvent kommit att användas i samband med frågor som rör löner, arbetsvillkor, social rättvisa, miljöpolitik och digitalisering. Då handlar det snarare om att ”alla ska ha samma förutsättningar”, att spelplanen ska vara rättvis eller jämlik (engelskans level playing field). Ambitionen är marknaden ska korrigeras så att förutsättningarna är rättvisa eller jämlika.

Vi har empiriskt undersökt detta genom en kvantitativ kartläggning av närmare 14 000 offentliga handlingar ur databasen EUR-lex från EU:s centrala institutioner under de senaste 50 åren, år 1970 till 2019. Resultaten redovisas i rapporten ”Från fri till sund konkurrens på EU:s inre marknad” som lanseras den 12 mars. Vi har undersökt hur frekvensen av termerna fri konkurrens, sund konkurrens och jämlik spelplan, samt olika kombinationer av dessa, har förändrats över tid. Vi har särskilt analyserat olika centrala EU-institutioners användning av termerna.

Det viktigaste resultatet redovisas i diagrammet nedan.

 

Vår slutsats är att den grundläggande principen för medlemsländernas gemensamma politik inom EU har förskjutits från fri konkurrens och en öppen marknadsekonomi till ”sund konkurrens” i meningen rättvis eller jämlik konkurrens, eller jämlik spelplan.

Drivande i denna utveckling har EU-kommissionen varit, åtföljd efter en kortare eftersläpning av Europaparlamentet och därefter av Ministerrådet. EU-domstolen har dock i huvudsak stått vid sidan av den beskrivna utvecklingen. En rad idémässiga övervägande och mer krassa intressen tycks ha varit drivkrafter bakom utvecklingen i en sorts självförstärkande process.

Ett aktuell sådant exempel är EU:s pelare för sociala rättigheter, där 20 principer och en rad olika sociala rättigheter ska tillse att den inre marknaden präglas av lika möjligheter, rättvisa arbetsvillkor och ett inkluderande socialt skydd. Först då kan konkurrensen anses vara sund och spelplanen rättvis. Detta är en delvis annan tolkning av begreppet sund konkurrens, en tolkning som inte längre på samma sätt är förenlig med ”fri konkurrens”.

Denna utveckling medför en risk att den inre marknadens dynamik och därmed EU:s konkurrenskraft försvagas. Om avtals- och etableringsfriheten, den fria prisbildningen och den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och personer inskränks genom olika krav – utöver den egentliga konkurrensrättens förbud mot fusk, olagligheter och liknande – riskerar marknadsekonomins välstånds- och innovationsskapande förmåga minska. Fri konkurrens och öppna marknader kan komma att ersättas av merkantilism och protektionism.

Denna risk förstärks när olika resursstarka och etablerade aktörer och löntagare i högkostnadsländer framgångsrikt lyckas använda argumentationen om orättvis eller osund konkurrens gentemot konkurrenter i mindre utvecklade medlemsstater som har lägre kostnader och lönenivåer.

En eventuell invändning mot detta resonemang kan vara att en avvägning mellan den fria konkurrensens välståndsskapande förmåga och värdet av en mer jämlik spelplan eller sund konkurrens inom EU är nödvändig och önskvärd. Så kan förstås vara fallet, men det är tveksamt – åtminstone så vitt vi kan bedöma – om denna diskussion har förts i tillräcklig utsträckning. Risken är att barnet slängs ut med badvattnet.

I den mån detta är ett medvetet vägval borde en mer öppen diskussion om avvägningen mellan fri konkurrens och tillväxt å ena sidan och sund konkurrens i meningen jämlik spelplan å den andra, vara av stort värde. En sådan diskussion skulle onekligen underlättas om en tydligare åtskillnad mellan de olika begreppen kom till stånd. Som konstaterats har de helt olika innebörd och konsekvenser.

EU-institutionernas förskjutning mot sund konkurrens i meningen rättvis konkurrens eller jämlik spelplan innebär också en centralisering av beslut till EU-nivå på medlemsstaternas bekostnad. Allt fler beslut som berör företag, löntagare och konsumenter kommer att fattas på överstatlig nivå. Inte minst kommer de olika europeiska arbetsmarknadsmodeller som i dag finns att påverkas och bli alltmer likriktade.

På sikt kan till och med viktiga välfärdsstatsfunktioner flyttas till överstatlig nivå. Vad detta kommer att betyda för sammanhållningen och legitimiteten i det europeiska projektet går att fråga sig.

 

Nils Karlson
Professor i statsvetenskap och vd för forskningsinstitutet Ratio

Theo Herold
Forskningsassistent Ratio, masterstudent i nationalekonomi vid Lunds universitet