Gästkrönika: Ju tråkigare banker desto bättre

Det sägs att det fanns en tid när varje affärsbank jobbade enligt modellen 3–5–3. Det vill säga: låna in till tre procent, låna ut till fem, och hinna till golfbanan klockan tre. Allmänheten uppfattade helt enkelt bankverksamheten som något tråkigt, särskilt om man inte gillar att spela golf. Det var ett inrutat, reglerat och förutsägbart yrke – och på många sätt var det rätt bra att de hade lite tråkigt.

För sedan kom avregleringar och yuppie-eran med det glada 80-talet, och plötsligt var det häftigt, lukrativt och glammigt att jobba på bank. Det gick att spekulera och ta stora risker med andras pengar. Men vi hade kvar idén om att åtminstone centralbanken skulle vara lite tråkig. 90-talet kommer och de flesta centralbanker, så även vår egen Riksbank, blir fristående och ska med räntan reglera inflationen på mer än en armslängds avstånd från politiker. Går inflationen upp: höj räntan, går den ner, sänk räntan. En tydlig uppgift med ett väl avgränsat verktyg.

Allt var frid och fröjd tills den stora finanskrisen 2008 då allt plötsligt vänds upp och ned. Ben Bernanke som då är chef på USA:s centralbank Fed kliver in med världens kanske största plånbok och börjar shoppa obligationer, vilket innebär att banken förutom att använda räntan även köper värdepapper i statens namn. Det var ett helt nytt sätt att jobba och han bad om förlåtelse snarare än om tillåtelse, men fick båda och dessutom hjältestatus på köpet, för ekonomin verkade räddad. De flesta centralbanker runt om i världen hänger på och gör likadant, även vår egen Riksbank. På vilket mandat? Finansiell stabilitet. Ett väldigt brett mandat, kan man tycka.

Riksbankens mandat är så brett att de ett tag hade både bostadslån och "gröna lån" i sin portfölj med motivet att vilja hålla nere bolåneräntorna och för att "klimatrelaterade risker kan skapa finansiella kriser". 

Jag säger inte emot, men jag säger att vi nu är väldigt långt bort från den gamla "tråkiga" uppgiften att skruva på för att hålla inflationen på lagom nivå. Det finns till och med de som säger att ju fler mål en organisation har, desto mindre kan de jobba mot varje enskilt mål.

För mycket uppmärksamhet och för brett mandat

Jag har därför två reflektioner kring diskussionen om centralbankernas roll idag. Den första handlar om att vi kanske ger dem för mycket uppmärksamhet? Vi hör ständigt om både ECB, Europeiska Centralbanken, liksom Sveriges Riksbank. Det finns argument både för och emot att vi styr dessa institutioner genom ett gäng opolitiskt valda teknokrater. Men givet att vi har det systemet kanske vi bör lämna dem ifred, och istället prata mer om den politiska arenan där vi har riktiga påverkansverktyg till vårt förfogande. Att lämna tjänstemän ifred och låta dem vara proffs är ju en klassisk facklig position – men det kanske är lite ovanligare att vi argumenterar från fackligt håll att de dessutom ska få det lite tråkigare?

Jo, den andra reflektionen handlar om mandatet: ska vi verkligen göra det bredare än vad det redan är? Att jobba för ”finansiell stabilitet” är fluffigt nog, som vi har sett, men nu hör vi röster som talar för att inkludera klimatmål eller sysselsättningsmål i centralbankernas mandat. Det är alla goda avsikter, men det skulle innebära att lägga ännu mer makt bortom politikens inflytande, och det finns starka skäl att vara försiktig med det. 

Jag anser helt enkelt att centralbankerna borde ha ett lite tråkigare jobb! För att de ska få det så måste politiken göra mer, både på EU-nivå och på nationell nivå. Och då krävs att vi riktar våra förväntningar mot de förtroendevalda, på alla nivåer, snarare än gentemot tjänstemännen på centralbanken. Om vi på köpet dessutom lyckas införa fler regleringar som gör att även affärsbankernas jobb blir tråkigare så inte mig emot.

Simon Vinge 
Gästkrönikör
Chefsekonom Akademikerförbundet SSR