Hoppa till huvudinnehåll
Hoppa till fördjupning
Rebecka Öberg (C) föreslår ett nytt sätt att kompensera svenska kommuner för ny elproduktion som exporterar till andra EU-länder.

Debatt: Låt EU-länder betala en kommunal avgift för svensk el

Rebecka Öberg (C) 5 maj 2023

En färsk statlig utredning har just redovisat förslag på hur svenska kommuner kan kompenseras för utbyggnaden av vindkraft. Men frågan är inte vad kraftbolag bör betala svenska kommuner för att bygga ny vindkraft. Frågan borde istället vara vad de EU-stater som importerar merparten av sin energi, och som därmed undviker att själva hjälpa till att lösa energikrisen, bör betala svenska kommuner för de intrång som sker. Det skriver Rebecka Öberg, kommunpolitiker Lidingö (C).

I dagarna överlämnades en utredning till regeringen (SOU 2023:18 Värdet av vinden) som föreslår att åtminstone 0,25 % av intäkterna från vindkraftsprojekt bör stanna i de kommuner där energin har genererats. Incitamentet blir även då försvinnande liten för kommunerna och skapar ingen egentlig morot för utbyggnaden av vindkraft i Sverige. Idag stoppas 7 av 10 projekt på grund av motståndet i kommunen.

Frågan är inte vad kraftbolag bör betala svenska kommuner för att bygga ny vindkraft. Frågan är inte heller vilken beskattningsrätt som bör ges kommunerna för att de ska ställa sig mer positiva till ny kraftproduktion. Frågan borde istället vara vad de EU-stater som importerar merparten av sin energi, och som därmed undviker att själva hjälpa till att lösa energikrisen, bör betala svenska kommuner för de intrång som sker. Här talar vi om riktiga pengar som skulle kunna göra stor skillnad i vissa svenska glesbygdskommuner

Fakta är att Sverige idag är en nettoexportör av el. I vissa kommuner är läget extremt. Strömsund, en av landets mindre rika kommuner, har exempelvis en produktion av vatten- och vindkraft som överstiger den egna konsumtionen med 200 % (SCB). Kommunen har mycket liten nytta av detta förhållande. El i Strömsund är lika dyr eller billig som annars i prisområde 2.

Om vi lyfter blicken till EU-nivå är läget ett helt annat. Ett av EU:s rikaste länder, Luxemburg, har en självförsörjningsgrad på energi på under 9 % (Eurostat). Innevånarna i detta rika EU-land, som till ytan är långt mindre än Strömsunds kommun, behöver alltså importera 91 % av sitt energibehov. Luxemburg låter alltså andra EU-länder, såsom Sverige, lösa sina behov. De är inte ensamma.

I en tid då alla borde hjälpa till att lösa energikrisen finns det alltså vissa EU-länder som valt att åka snålskjuts på andra länders ansvarstagande. Att detta kan ske beror, enligt min mening, på en övertro om att marknaden kan och ska ta hand om behoven och att politiken inte ska blanda sig i. En naturlig följd av den fria rörligheten av varor och tjänster inom EU med andra ord. Men de som fortfarande, under rådande energikris inom EU, fortfarande tror att marknaden själv bör lösa utmaningarna är förhoppningsvis inte så många.

Tyvärr finns det dock fortfarande många som inte förstår elmarknadens unika egenhet att el konsumeras samma millisekund som den konsumeras, vilket gör att talet om ”fri rörlighet” är meningslös. Ingen el kommer någonsin att produceras på Kanarieöarna samma sekund som den ska förbrukas hos LKAB i Kiruna. Lösningarna måste komma från politiken och då måste problemformuleringen bli den rätta. 

Frågan bör alltså inte vara i första hand hur vi i Sverige kan göra mer – frågan är hur vi kan få länder som Luxemburg att bidra till utbyggnaden av ny kraftproduktion i Sverige eftersom de själva inte kan eller vill göra satsningar på egen hand. Incitamentet är självfallet pengar – Luxemburg bör betala för det som Luxemburg inte vill eller inte kan göra själv och pengarna bör i slutändan nå berörda svenska kommuner. Och särskilt om det är förnybar elproduktion vi talar om.

Lyckosamt nog har EU-domstolen i ett relativt nytt avgörande klargjort att principen om energisolidaritet är rättsligt bindande för EU-staterna (OPAL-domen 2021). Därmed har domstolen givit Sverige och våra EU-parlamentariker det instrument som behövs för att påverka energipolitiken inom EU i en mera rimlig riktning – exempelvis genom att utkräva att EU-stater som Luxemburg är med och betalar när andra ska lösa de energiutmaningar man själv inte kan eller vill åtgärda. Modellen finns redan inom utsläppshandel men bör givetvis även införas vad gäller förnyelsebar energiproduktion.

En liten avgift bör således läggas på varje kWh som importeras från annat land, och dessa pengar bör oavkortat gå till de kommuner där ny produktion möjliggörs. Härigenom skapas den verkliga morot som svenska kommuner behöver samtidigt som länder som Luxemburg får ett incitament att även utveckla egen produktion. En klassisk win-win.
 

Rebecka Öberg (C)
Kommunpolitiker Lidingö  

 


 

Beskriv vad som behöver rättas.
CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.
Den här frågan testar om du är en mänsklig besökare och förhindrar automatiska spaminsändningar.
Här kan du tipsa Europaportalen. Tänk på att vara så utförlig som möjligt annars kanske vi inte kan arbeta vidare med uppgifterna. För att vi ska kunna arbeta med ett tips underlättar det om du lämnar en e-postadress eller telefonnummer. Du kan också välja att vara anonym genom att ange en tillfällig e-postadress, exempelvis gmail. Europaportalen kan garantera fullständigt källskydd enligt grundlagen.
CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.
Den här frågan testar om du är en mänsklig besökare och förhindrar automatiska spaminsändningar.
Annonser
ANNONS
annons
Fackliga Brysselkontoret

Missa inget

Europaportalens nyhetsbrev ger dig koll.

Annonser
ANNONS
annons
Fackliga Brysselkontoret