Debatt: EU måste styra upp handeln med Kina

Att den kinesiska staten använder sig av gravt oetiska tillvägagångssätt för att vinna konkurrensfördelar på europeiska marknader är knappast en nyhet. År 2012 översvämmades europeiska marknader med kinesisktillverkade solpaneler som, med hjälp av kommunistpartiets subventioner, såldes till artificiellt låga priser.

Tidigare i september kom beskedet att EU inleder en anti-subventionsutredning för att komma till bukt med snedvriden konkurrens, den här gången på elbilsmarknaden. Utredningen görs för att skydda europeiska bilmärken från att konkurreras ut på orättvisa grunder. Ändå möttes beskedet av protester från den tyska bilindustrin. 

Motviljan att trotsa Kina handlar givetvis om ett skavande beroendeförhållande och en rädsla för att Beijing ska ge igen. Samtidigt reflekterar inställningen en inbiten senfärdighet till insikten att ett förlåtande förhållningssätt till diktaturer sällan går belönat.

EU och Tyskland betonar ofta vikten av att markera mot människorättskränkningar. Samtidigt har bilmärken som tyska Volkswagen fabriker i Xinjiang-provinsen i Kina där uigurer drivs till tvångsarbete och utsätts för systematiskt förtryck.

En rapport från 2020 indikerade att sådan arbetskraft förekommer i, bland andra, Volkswagens och BMW:s försörjningskedjor. FN har riktat liknande anklagelser mot Kinas egna bilmärken, , däribland elbilstillverkaren Geely, som dessutom äger Volvo. Att blunda för detta är att bidra till förtrycket och gå det kinesiska kommunistpartiets ärenden.

Inför omvänd bevisbörda

EU:s föreslagna lagstiftning för att komma till bukt med inflödet av produkter tillverkade med hjälp av tvångsarbete är alldeles för klen. Förra året lades ett förslag till förordning fram som förbjuder handel med alla sådana varor på EU:s inre marknad. Problemet är dels att förordningen skulle utgå från Internationella arbetsorganisationens definition, vilken i första hand tacklar kommersiellt snarare än politiskt motiverat tvångsarbete. 

Samtidigt är regelverken för generella och kräver bevisföring som omöjliggörs av den bristande transparensen i Kina. Därför borde bevisningsbördan göras omvänd, så att företag som vill handla på europeiska marknader måste kunna bevisa att dess produkttillverkning inte har involverat tvångsarbete. Företagen måste ta ett större ansvar för att säkerställa att produktion sker i enlighet med de mänskliga rättigheterna.

EU måste också verka för mer riktad lagstiftning som förbjuder import av produkter från Xinjiang och marknadssektorer där risken för tvångsarbete bedöms vara stor, exempelvis modeindustrin och elbilssektorn. Flera fabriker där uigurer används för tvångsarbete bedöms redan ha flyttats till andra delar av landet för att kringgå sådana importförbud i USA.

Därför behöver EU också vara redo att utvidga förbudet för att omfatta andra regioner där tvångsarbete misstänks förekomma. Därtill måste EU ställa hårdare krav på företag att kartlägga och delge uppgifter om försörjningskedjor och att omdirigera dessa om efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna inte kan garanteras. 

Grovt missbruk av unionens öppenhet

Invändningen kan göras att ett begränsande av kinesiska företag är oförenligt med ett frihandelssystem. Vi vill hävda motsatsen. I den mån frihandel förutsätter rättvisa och lika villkor – principer som Kina underminerar – är åtgärder nödvändiga för att säkra frihandelns och konkurrensens välstånd. De metoder som den kinesiska staten använder sig av är ett grovt missbruk av unionens öppenhet. Europeiska konsumenter görs ofrivilligt medskyldiga till det groteska och systematiska förtrycket av uigurer med hjälp av Kinas totala avsaknad av transparens och EU:s undfallenhet att ordentligt adressera frågan.

Det har länge funnits en utbredd naivitet i EU inför relationen till Kina. För att kunna markera mot orättvisor är det viktigt att unionen verkar för att göra sig av med skadliga beroendeförhållanden som det med Kina och utvidgar samarbetet med dem som delar våra värderingar. 

Därför är det också bra att EU tar fram nya strategier för att minska beroendet och tecknar nya frihandelsavtal med länder i Afrika och Latinamerika som dessutom har utformats för att främja den lokala utvecklingen. Det borde man göra mer av.

Joar Forssell
Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson, Liberalerna

Elin Nilsson
Riksdagsledamot och EU-politisk talesperson, Liberalerna

Simona Mohamsson
Kandidat till Europaparlamentet, Liberalerna