Debatt: Regeringens snålande – en usel klimatstrategi

Efter bara några dagar har Sverige visat sina kort inför förhandlingarna om världens framtid på klimattoppmötet COP28 i Dubai. Det är en usel hand som regeringen tänkt spela med, och det är uppenbart att korten delats av Jimmie Åkesson.

Under klimattoppmötet som just nu pågår i Dubai finns framför allt tio viktiga punkter att besluta om: 

1. Mål om utfasning av fossila bränslen
2. Mål om att tredubbla den förnybara energin
3. Mål om att dubblera energieffektiviseringen 
4. Enas om slutet för subventioner av fossila bränslen
5. Införa fonden ”Loss and Damage”
6. Säkra 100 miljarder dollar för klimatfinansiering
7. Spelregler för global handel med koldioxid
8. Erkännande av utvärderingen ”Global Stocktake”
9. Ramverk/mål för klimatanpassning
10. Stoppa och reservera förlusten av biologisk mångfald 

Redan under det första dygnet på klimattoppmötet nåddes omvärlden av glädjande besked. Världens länder hade enats om, punkt 5 ovan, att skapa fonden ”Loss and Damage”, alltså en fond som betalar för skador och förluster orsakade av klimatförändringar. 

Fonden är ett viktigt delmål för att kunna skapa acceptans för större förändringar och få utvecklingsländer att gå med på större steg i klimatpolitiken. Tyskland gick direkt in med 100 miljoner dollar. Danmark följde efter med 50. Men var är Sverige? Den svenska regeringen svarar med isande tystnad och antydningar om att man inte tänker betala någonting. Det är en urusel förhandlingsstrategi. 

Sverige måste samla alla goda krafter

Att nå fullständig enighet i frågorna ovan är otroligt svårt. Nästan alltid resulterar klimattoppmötena i besvikelse. Vissa länder prioriterar vissa punkter, andra länder föredrar andra. Därför finns det en logik att prata om alla punkter samtidigt. Det går att göra kompromisser och det finns utrymme för kohandel. 

Sverige har, av olika anledningar, varit emot. Det har inte varit en av våra prioriterade frågor. Att enas om ett stopp för fossila bränslen, är i stället en av våra huvudprioriteringar. Ska vi lyckas med detta i Dubai behöver vi dock samla alla goda krafter och den politiska viljan måste finnas världen över. 

Att i det här läget, envist och tjurigt, motverka fonden för förluster och skada, och vägra bidra med pengar kommer inte hjälpa oss att skapa den politiska viljan som krävs för ett framgångsrikt klimattoppmöte. Sveriges förhandlingsstrategi är helt enkelt urusel, och osar av Sverigedemokraternas vilja att sabotera allt vad klimatpolitik heter.

Sverige borde självklart, precis som Tyskland och Danmark, ta ansvar för vår industriella historia, våra historiska utsläpp och det faktum att dessa utsläpp nu orsakar skador på människors bostäder och ägodelar världen över. Önationer försvinner till följd av våra historiska utsläpp. Att bidra till fonden är att ta ansvar. Det ökar dessutom våra chanser att få igenom fler av punkterna på vår prioriteringslista. Det är så förhandlingsarbete fungerar.

Någonannanstans blir ingenstans

Så var klämmer skon? Tidöavtalet menar ju att förändring framför allt ska ske i andra delar av världen. Någonannanstanismen präglar regeringens klimatpolitik. På klimattoppmötet finns chansen att leverera på detta. 

Men det är plågsamt tydligt att det blir en omöjlighet för statsminister Ulf Kristersson att få loss fler kronor till klimatet i förhandlingarna med Sverigedemokraterna på hemmaplan. Tidöavtalet vill inte att klimatpolitiken ska kosta. Och så lyckas Sverigedemokraterna än en gång försvaga Sveriges förhandlingsposition i den internationella klimatpolitiken. 

Någonannanstans blir ingenstans. Så går det visst när man bildar regeringen helt beroende av ett parti som inte bryr sig ett uns om klimatet.

Emma Wiesner (C), 
Förhandlare för Europaparlamentet vid COP28