TEMA Europaparlamentet | Lagstiftare i EU

EU-länderna har över tid gett Europaparlamentet mera makt och inflytande. Parlamentet har i dag medbeslutande i varierande grad inom 85 lagstiftningsområden tillsammans med ministerrådet.  

Medbeslutandemakt
EU-ländernas regeringar och Europaparlamentarikerna måste vara överens för att ett förslag ska kunna bli EU-lag. I vissa av dessa 85 områden har enskilda EU-länder vetorätt.

Europaparlamentet har bland annat medbeslutande i frågor som rör tull, konkurrensregler, euron, fiskefrågor, internationell handel och vissa internationella avtal och EU:s budget, delar av arbetsrätten, vissa sociala frågor, migrations- och gränspolitiken, brottsbekämpningen, transportfrågor, inre marknaden, regionalpolitiken, miljö, energi, forskning och bistånd. 

Godkänner EU-kommissionen och granskar EU
Europaparlamentet utövar kontroll över EU:s institutioner genom regelbunden utfrågning av ansvariga tjänstemän och politiker.

Europaparlamentet beslutar årligen om huruvida EU-kommissionen ska få ansvarsfrihet för hur EU:s budget har hanterats.

Parlamentet förhör kandidater till EU-kommissionen och kan även avsätta kommissionen i sin helhet.

Europas politiska torg 
Utöver lagstiftning har EU-parlamentet också ett vidare opinionsmässigt inflytande. Vissa kallar därför parlamentet för Europas politiska torg. Genom att anta uttalanden påverkar man den politiska opinionen i Europa och i enskilda EU-länder. Här har parlamentet frihet att ta upp vilka ämnen man vill. Ofta har Europaparlamentet även synpunkter på länder utanför EU, inte minst när det gäller mänskliga rättigheter.

Parlamentet sammanträder både i Strasbourg och i Bryssel.

Inte lika mäktigt som riksdagen
Europaparlamentet är inte lika mäktigt inom sitt geografiska område som exempelvis den svenska riksdagen. Parlamentet kan inte besluta om skatter, välja regering eller ge sig själv nya maktbefogenheter. Som ett av ytterst få parlament i världen kan det inte bestämma var någonstans parlamentarikerna ska sammanträda, exempelvis om det ska vara i Bryssel eller Strasbourg. Inte heller ledamöternas löner beslutas av parlamentet. Dessa och0 många andra politiska och ekonomiska frågor bestäms av medlemsländerna.

Parlamentsledamöterna har dessutom inte rätt att själva lägga lagförslag utan behandlar bara lagförslag från EU-kommissionen. Parlamentet kan dock uppmana kommissionen att lägga fram ett visst lagförslag.

Alla röster är inte lika värda i EU-valen
Det krävs olika många röster i medlemsländerna för att få ett mandat i Europaparlamentet vilket i EU-valet 2014 gynnade konservativa och kristdemokratiska EPP.

Som exempel kan tas de italienska socialdemokraterna PD som i EU-valet 2014 fick över elva miljoner röster vilket resulterade i 31 mandat, motsvarande 360 000 röster per mandat. I Belgien å andra sidan fick EPP-partiet CSP med 11 700 röster ett mandat i EU-parlamentet.

Om valsystemet i EU-valet 2014 varit helt proportionerligt, att varje mandat i Europaparlamentet krävt lika många röster för att vinna, hade socialdemokratiska S&D-gruppen blivit större än EPP-gruppen. EPP fick dock flest mandat enligt de nationella valreglerna och den fördelning av mandat mellan medlemsstaterna som länderna kommit överens om. Länder med en mindre befolkning har fler mandat per invånare jämfört med länder med ett större antal röstberättigade.

Att vara största parti i Europaparlamentet ger både mer politiskt inflytande och ekonomiskt stöd men också i praktiken möjligheten att utse vem som ska få den inflytelserika posten som EU-kommissionens ordförande.

 

 

Så lagstiftar Europaparlamentet
Det ordinarie lagstiftningsförfarandet regleras i Lissabonfördraget och går till enligt följande:

Ett lagförslag kommer från EU-kommissionen. Förslaget behandlas av parlamentet. Sedan yttrar sig kommissionen igen, om den vill, innan förslaget hamnar hos ministerrådet. Är rådet och parlamentet överens blir förslaget med eventuella ändringar antagen som lag. Om de är oeniga upprepas proceduren en gång till. Det kallas för andra behandlingen.

Enas de inte efter andra behandlingen går förslaget till en förlikningskommitté med representanter från både parlamentet och ministerrådet. Där har man sex veckor på sig att hitta en kompromiss, annars faller förslaget. Kompromissen ska sedan godkännas både i rådet och parlamentet för att bli antagen.

I de frågor där Europaparlamentet inte har medbeslutande används ett så kallat särskilt förfarande. Här har ministerrådet ensam beslutanderätt men det kan ändå krävas att parlamentet yttrar sig.


Sidor


HETASTE ARTIKLAR

Annons


DEBATT I ANDRA MEDIER