Debatt: Christofer: EU behöver ett rejält sparbeting

Det är inte ovanligt att politiska församlingar mäter framgång i hur stor de kan göra den budget de har att bestämma över. Med erfarenhet från såväl europaparlamentet som kommunfullmäktige i Enköping kan jag konstatera att perspektiven i de båda församlingarna ofta är desamma. I kommunen verkade alla, med undantag för några av oss moderater, mäta framgång i hur stor budget kommunen kunde skaffa sig utan att uppröra kommuninvånarna till den grad att de kastade politikerna ur Nämndhuset. Jag minns även hur skolstyrelsen vid budgetbehandlingen snabbt utvecklades till vad som kan liknas vid ett skolparti - en enfrågerörelse vars enda och gemensamma fråga var mer pengar till kommunens skolor. På samma sätt uppträder tyvärr Europaparlamentet ofta, när det ständigt vill har mer av medlemsländernas resurser till EU:s budget.



Vi befinner oss nu i slutfasen av EU:s budgetprocess. I förra veckan blev förhandlingarna mellan rådet och parlamentet om budgeten klara och nästa vecka ska vi i Europaparlamentet rösta om det jämkade förslaget.



I den här budgetprocessen upplever sig parlamentet som förlorare. Parlamentet mäter nämligen framgång i hur mycket mer pengar man lyckas plocka från medlemsländerna. Det finns två huvudanledningar till parlamentets vilja till mer pengar. Dels är det ett sätt att visa makt i förhållande till kommissionen och rådet. Dels är det roligare att komma hem till sina väljare med en större penningpung, speciellt om det upplevs som om någon annan betalar. Men i år var medlemsländerna ovanligt snåla.



Motgångar för Europas folkvalda betyder dock inte alltid motgångar för Europas medborgare. Det blir väldigt tydligt när det gäller budgeten. För jag vågar nog påstå att över hälften av EU:s budget gör mer skada än nytta. Två tredjedelar utgörs av jordbrukssubventioner och strukturfonder. Det ger en bidragskarusell utan dess like som snedvrider konkurrensen, flyttar runt jobb i Europa och hindrar fri handel med resten av världen. Mot den bakgrunden är svårt att se så som ett problem att medlemsstaterna vägrar skjuta till ytterligare pengar. Innan man i parlamentet börjar yla om en större budget borde man se över prioriteringarna.



I ärlighetens namn är parlamentets reella inflytande över den värsta galenskapen, såsom jordbrukspolitiken, litet eller nästintill obefintligt. Men det hindrade inte parlamentet från att göra sitt yttersta för att föröka göra en dålig jordbrukspolitik ännu sämre. Parlamentet protesterade tillexempel högljutt mot medlemsstaternas försök att sänka jordbruksstödet med 9 miljard kronor - vilket må vara myrsteg om än i rätt riktning. Istället ville man satsa ytterligare drygt 6,3 miljarder kronor av EU:s budget på olika typer av jordbruksstöd. Som kuriosa i ämnet kan nämnas att centerns Lena Ek och folkpartiets Cecilia Malmström var de enda svenskar som röstade mot att sänka bidragen till spannmålsodlare med drygt 4,5 miljard kronor.



Likheterna mellan Europaparlamentet och Enköpings kommunfullmäktige är påfallande, men parlamentet har ändå något att lära från den svenska kommunalpolitikens vardag. De gemensamma institutionerna behöver lära sig hur det känns att drabbas av ett rejält sparbeting. För på samma sätt som några tuffa år under 1990-talet tvingade kommunerna att prioritera kärnverksamheten behöver EU troligtvis ett rejält sparbeting för att börja ifrågasätta verksamhet och att se över sina prioriteringar.

Christofer Fjellner

Ledamot av europaparlamentet - moderaterna