Debatt: Ska godtycklig makt konstituera Europa?

Jag har känt en viss motvilja mot att svara på Göran Lennmarkers inlägg (Europaportalen 2005-04-14). Inte bara för att det, trots att Lennmarker hävdar att det är en replik på mitt inlägg, knappast bemöter något enda argument i min artikel. Det närmaste ett bemötande är att Lennmarker menar att jag och stora delar av den anglosaxiska världen med mig på något vis ska ha missförstått hela konstitutionen. Min motvilja grundar sig främst i att varje försök att bemöta vad Lennmarker faktiskt skriver kommer att framstå som att jag ägnar mig åt lyteskomik.

Sentimentalitet och sagoberättande

Vad ska man egentligen svara någon som försöker påskina att det stora bidraget till EU:s konstitution kom från de öst- och centraleuropeiska länder som när konventet samlades inte ens var medlemmar, och som än mindre var medlemmar när ett tidigare konvent utformade den rättighetsstadga som nu föreslås bli grundlag?

Någon som menar att det inte var konventets uppgift att ”gå igenom den faktiska politiken” och i samma artikel påminner om att hans egen (förvisso hedervärda) huvudinsats i konventet var just att försöka ändra politiken genom att skriva in att tullar och handelshinder ska avskaffas?

Någon som därefter förbigår med tystnad att hans förslag om tullfrihet fullkomligt negligerades och samtidigt skyller motståndare mot konstitutionsförslaget för att vara protektionister?

En samling så orealistiska och självmotsägande ståndpunkter framförda i en artikel drypande av sentimentalitet och sagoberättande kan egentligen inte bemötas bättre än att lyftas fram till allmänt beskådande.

En förlorad dragkamp

Som tur är finns det några mer substantiella resonemang att invända mot i Lennmarkers inlägg. Han menar att konstitutionen innebär ett bakslag för ”federalismen” eftersom ett förfarande som involverar de nationella parlamenten och subsidiaritetsprincipen har lagts till.

Man kan förvisso invända att tiden för behandling och uppmärksammande i de nationella parlamenten är så kort att den praktiska betydelsen av denna paragraf är begränsad.

Eller att subsidiaritetsprincipen redan från början är en papperstiger eftersom den i praktiken ger EU rätt att definiera de politiska målen, om de sedan implementeras genom att nationerna lyder eller genom att EU ser sig tvungna att ta över även själva implementeringen gör inte så stor praktisk skillnad för den som åläggs att lyda.

Visst kan dragkampen om makt mellan nationella och europeiska beslutsorgan ha slutat oavgjord eller med seger för de förstnämnda. Min kritik mot konstitutionen är en helt annan. Nämligen att den öppnar för utövandet av omfattande och godtycklig politisk makt.

De som hävdar att en konstitution ska garantera medborgerliga fri- och rättigheter gentemot stat och politiker har helt klart förlorat dragkampen mot dem som hävdar att en konstitution genom fluffiga målformuleringar inkluderande varenda politiskt värdeord liksom ”sociala” eller positiva rättigheter ska ge fritt spelrum för politiska diktat och statliga ingrepp. Däri ligger min kritik.

Ingen prövning av politisk makt

Notera att Lennmarker ger mig rätt i denna kritik. Han skriver själv att de nuvarande befogenheterna att utöva makt på EU-nivå går långt utöver vad EU idag styr och reglerar. De politiska diktaten kommer i vissa fall decennier efter att befogenheten delegerats. Det är precis så som en konstitution tänkt att skydda medborgarna mot politiska ingrepp inte får fungera.

Den ska vara ett skydd mot omfattande och godtycklig politisk maktutövning, något som överprövar och försvårar politiska beslut. Lennmarker vill i EU konstituera motsatsen, ett löst dokument som kan utnyttjas för att ge ytterligare politiska befogenheter när en majoritet så kräver. Det är en anmärkningsvärd hållning för att komma från en moderat.

Samtidigt gör Lennmarker misslyckade försök att skyla över att konstitutionsförslaget utvidgar EU-politikernas makt över våra liv. Visst, det stämmer att EU inte kommer att ägna sig åt sociala transfereringar eller åt att ta ut egna skatter, men vad Lennmarker inte nämner är att harmoniseringar uppmuntras på dessa områden, liksom det slås fast att EU kan formulera mål för den ekonomiska politiken.

EU får alltså tvinga medlemsländer att ta ut en viss nivå på skatterna (det sker redan idag med momsen och ett otal andra förslag på att harmonisera kapital-, inkomst-, flygbränsle- och alkoholskatter dominerar EU-debatten) och likaså diktera välfärdsstatens omfattning.

EU verkar främst genom regleringar och kontrollerar därmed redan idag mångdubbelt större resurser än vad som anslås i EU:s budget (exempelvis kostar jordbrukspolitiken en tvåbarnsfamilj ca 12000 kronor per år, men bara hälften av den kostnaden är budgettransfereringar). Harmoniserings- och regleringsarbetet kommer naturligtvis att gå lättare när fler områden går över till majoritetsbeslut, vilket betyder fler diktat från Bryssel.

Lennmarkers stora misstag

Lennmarkers stora misstag är att han i sin argumentation verkar ta ramarna för konstitutionsarbetet för givna, trots att de är feltänkta från grunden. Att skriva en grundlag är något annat än att samla alla beslut som generationer av EU-politiker någonsin kommit överens om.

En rimlig beslutsordning för ett växande EU har redan behandlats som en separat fråga i förhandlingarna, den behöver vare sig upphöjas till konstitution eller kompletteras med konventets floskelfyllda texter.

Det går inte att bygga en Europeisk konstitution på all den makt och alla de detaljerade regleringar som beslutats vid tidigare toppmöten, en rättighetsstadga fylld med positiva och sociala rättigheter i stort och smått (bla till gratis arbetsförmedling) och en garnering av politiska högtidsord.

I så fall kommer Europa att för lång tid framöver konstitueras på en grund av omfattande och godtycklig politisk maktutövning på alla nivåer. Vare sig man förespråkar en federal europeisk maktdelning eller en baserad mellanstatlighet och institutionell konkurrens, måste man förkasta en sådan konstitution.

Mattias Svensson,

liberal debattör knuten till näringslivets tankesmedja Timbro.