Debatt: ”8000 miljarder och knäpptyst”

En tuffing bland svenska EU-politiker är kommunalrådet Jens Nilsson (s). Flankerad av två EU-skeptiska dagstidningar i Sveriges mest EU-skeptiska län upprepar han ihärdigt varför det europeiska samarbetet är bra för Östersund, för Jämtland och för Sverige.

8000 miljarder

Han är ocksa_ en av de få svenska politiker som tagit upp en debatt om den största budgetfråga som Sverige någonsin har stått inför: hur bortåt 8.000 miljarder kronor ska användas under de kommande sju åren. Det är en hisnande summa.

Även om EU bara tar hand om någon procent av medlemsstaternas samlade BNP blir det massor av kosing. Lägger man så många tiokronor i en lång rad räcker stapeln fl era varv runt ekvatorn. När den sortens pengar står på spel kunde man ju tro att det skulle bryta ut en häftig debatt i alla våra medier. Vad ska EU göra? Vad ska resurserna använ- das till? Vad borde vi angripa på europeisk nivå, på nationell nivå och på lokal nivå?

Knäpptyst

I stället är det knäpptyst. EUs långtidsbudget hanteras mestadels mellan regeringarna i slutna

rum. Räknenissar talar med räknenissar. Det enda som skapat rubriker är en dispyt om totalramen för nästa sjuårsperiod.

Europeiska Kommissionen vill höja budgettaket till 1,26 procent av medlemsländernas BNP per år, medan Sverige och fem andra sparsamma länder vägrar att gå över en procent.

Mycket pengar till fel saker

Taket må vara intressant, men långt viktigare är det ändå vad som ryms därunder. Det tråkiga med en så utmärkt inrättning som EU är att den har alldeles för mycket pengar till fel saker – men alldeles för lite till riktigt viktiga uppgifter. Maken till snedbudgetering får man leta efter.

I våras försökte Luxemburgs statsminister sig på att greja en kompromiss om sjuårsbudgeten, men den fick inte tillräcklig uppslutning. England, Sverige och några länder till satte klackarna i backen. Det gjorde de alldeles rätt i.

Tjat om vinnare och förlorare

Det finns mycket i Kommissionens förslag till långtidsbudget som behöver nagelfaras, men då inte bara utifrån omsorgen om nationella nettoflöden. I gnabbet mellan regeringscheferna är det alldeles för mycket tjat om vinnare och förlorare. Huvudproblemet är ett helt

annat. Används pengarna vettigt? Och finns det pengar till sådant som är angeläget? Svaren på båda frågorna är tyvärr nej.

Obegriplig svensk flathet

Bortåt hälften av EUs resurser går till en illa konstruerad jordbrukspolitik. För tre år sedan

gjorde Chirac och Schröder upp om att låsa taket för den politiken för tio år framåt. Frankrikes ståndpunkt är begriplig, men varför de övriga länderna svalde denna överenskommelse är svårare att förstå.

Sveriges flathet inför jordbrukspolitiken är något av en gåta. Regering och riksdag har köpt den fransk-tyska linjen utan att knysta. En eftergift åt realpolitiken? Nödvändigt för att ro utvidgningen i hamn? Antagligen, men i så fall inget att yvas över. Lite mer klarspråk skulle inte skada.

Missriktat regionalstöd

En tredjedel av EU-budgeten går till en lika illa konstruerad strukturpolitik. Här är regeringen modigare och har sagt ifrån om att stödet till ett antal välbärgade länder inte borde behöva gå

via Bryssel.

Det är klokt tänkt, även om Jens Nilsson och våra nordligaste landshövdingar driver en annan linje. De slår vakt om sina regionala intressen, men argumenten från den kanten är inte särskilt imponerande.

Regionalstöd via EU fyller ingen större funktion annat än om den stöder samarbete över gränserna eller går till riktigt fattiga regioner.

Inte mycket kvar till viktiga uppgifter

I den lilla restpost i EUs budget som finns kvar när jordbruk och strukturpolitik har fått sitt trängs däremot massor av uppgifter som verkligen är viktiga. Hit hör yttre och inre säkerhet, humanitära insatser, bidrag till stabilitet och utveckling i vårt närmaste grannskap, forskning, studentutbyte, kultursamarbete och värn av det gemensamma kulturarvet.

Wallström har några bra idéer

Ska vi nånsin få ett ”europeiskt offentligt rum” med gemensamma diskussioner om gemensamma angelägenheter behövs det stora insatser från EU. Inte någon indoktrinering, förstås, men däremot generöst stöd till allsköns arenor och samtal.

Margot Wallström har några bra idéer om detta i sitt senaste program (”plan D”). Vill man

verkligen skapa samhörighet i Europa ger sådana insatser långt större utdelning än spridda skurar av regionalstöd. Måste pionjärernas prioriteringar också vara våra? Inte alls.

Det fanns uppgifter som var helt avgörande för att bygga upp den Europeiska Unionen, men de är inte nödvändigtvis lika angelägna i dag och i morgon. Nu handlar det om nya utmaningar. För att möta dem krävs mod och kraft till omprövning.

Daniel Tarschys,

professor i statsvetenskap

Artiklen har också publicerats i Akademikern 14/2005