Debatt: Dagerlind: Fusket i EMU-länderna avskräcker från euron

Cecilia Wigström (fp) hävdar i ett debattinlägg (080519) att omvärlden har förändrats sedan den svenska folkomröstningen om euron 2003 och att det därför är dags att ompröva det nej som den omröstningen resulterade i. Det är riktigt att det har skett förändringar i eurozonen men tvärtemot vad Wigström menar är det i allt väsentligt i en riktning som stärker argumenten för att Sverige bör stå utanför valutasamarbetet.

Fel i sak

I ett annat debattinlägg här på Europaportalen (080512) påstår Marie Weibull Kornias (m) att euron har blivit en stor politisk och ekonomisk framgång. Men när hon ska exemplifiera blir det som bäst lite luddigt federalistiskt tal om euron som en symbol som suddar ut nationsgränser och som sämst direkt felaktiga påståenden om att svenska småföretag inte kan göra affärer i euro. Så blir det lätt när man försöker försvara en tes som är falsk i grunden.

Vad vi idag kan konstatera är att Sverige haft fortsatt högre tillväxt, lägre inflation, starkare budget och bättre sysselsättning än eurozonen och att en rörlig växelkurs och självständig penningpolitik varit bidragande orsaker. Detta är ovedersägliga fakta i motsats till de retroaktiva och framtida spekulationer som euroanhängarna ägnar sig åt när de hävdar att utanförskapet skadar Sverige.

Förverkat sin legitimitet

I motsats till 2003 står det nu också klart att valutaunionen i praktiken har förverkat sin legitimitet eftersom stabilitetspaktens regler om en ansvarsfull finanspolitik - själva garanten för euron som en stabil och trovärdig valuta - inte efterlevs av euroländerna utan regelmässigt åsidosätts och godtyckligt ändras efter påtryckningar från länder som inte vill eller förmår leva upp till dem.

2004 redovisades således det genanta att de två största ekonomierna i valutaunionen, Tyskland och Frankrike, tre år i följd med ofinansierade skattesänkningar och andra åtgärder prioriterat stimulansen av den inhemska tillväxten och medvetet ignorerat bestämmelsen om ett maximalt budgetunderskott på 3 procent av BNP. Därmed kvalificerade man sig för såväl kritik från EU-kommissionen som dryga böter.

Detta ville man dock inte finna sig i. Med maktspråk i ministerrådet fick man kommissionen att återta kritiken. Man lyckades också undgå bötesföreläggande genom att driva igenom en rad skräddarsydda undantag, uppskov och skäl till att få bryta mot bestämmelserna utan att drabbas av sanktioner.

Fuskat sig in

Andra euroländer som allvarligt, kontinuerligt och ostraffat har brutit mot stabilitetspaktens regler om budgetunderskott och statsskuld är Portugal, Grekland och Italien. För Greklands vidkommande har det i efterhand rentav belagts att de fuskat sig in i valutaunionen genom att låta sitt statliga centrala statistikorgan frisera de nationalekonomiska siffrorna.

Instabila ekonomier får inflytande

Rapporter från EU-kommissionen visar också att ett flertal EU-länder som idag står utanför valutaunionen men vill in är instabila ekonomier med stora budgetunderskott och statsskulder. Det gäller i synnerhet många av de forna öststater som anslöt sig till EU vid utvidgningen 2004, även detta alltså efter att Sverige tog ställning till euron. Med flera sådana länder röstberättigade i EU:s institutioner är risken stor att reglerna för budgetdisciplin urholkas ytterligare, att nya länder släpps in i valutaunionen trots oordning i statsfinanserna alternativt efter ett inträde med tillsnyggade siffror snabbt förfaller till att börja tumma på reglerna.

Det enda svenska euroförespråkarna har att vifta med är en rapport från kommerskollegium och Harry Flam där medlemskap i valutaunionen prognostiseras kunna medföra ett ökat handelsutbyte (dock inte att förväxla med förbättrad handelsbalans/ökad BNP), en rapport till vilken prognosmakarna själva dessutom har bifogat brasklappar om bristande tillförlitlighet och försiktighet med att ta den som intäkt för att gå med i valutaunionen.

Stora länders diktat

Vi ska alltså avsäga oss vår självständiga penningpolitik till förmån för ett eroderat valutasamarbete där finans- och penningpolitiken dikteras av vad som är inrikespolitiskt gynnsammast för Tyskland och Frankrike och där dessa länder godtyckligt kan bevilja sig själva sanktionsbefrielse.

Det är svårt att se att det ur ekonomisk och politisk synpunkt finns några godtagbara skäl att under överskådlig tid ompröva folkomröstningsutslaget från 2003. Tvärtom ter det sig som djupt oansvarigt av våra folkvalda att kasta Sverige ut i detta till ett gungfly förvandlade valutasamarbete.

Mats Dagerlind - tankesmedjan Demofon