Kommissionär Fischer Boel: Är det inte härligt att priserna stiger

De direkta bidragen till bönderna ska trappas ned och pengar flyttas över till en allmän utveckling av landsbygden. Det är huvuddragen i EU-kommissionens utspel om ”hälsokontroll” av jordbrukspolitiken. Den 20 maj lägger kommissionen sitt konkreta förslag.

EU subventionerar det egna jordbruket med närmare 513 miljarder kronor om året medan hungerupplopp rapporteras tätt inpå unionens yttre gränser.

Det är inte nytt att jordbrukspolitiken står under debatt. Det nya är att det sker medan priserna stiger på mat, och de stiger snabbt.

– Ja, är det inte härligt! Vet du vad; priserna har fallit i 20 år. I Danmark använder en genomsnittsfamilj tio procent av sin inkomst på mat, de lägger ner mer pengar på köket! Så jo jag är riktigt glad för att priserna stiger. Visst kunde man önska sig att det steg i lite lugnare takt, men jag är alls inte missnöjd med situationen, säger jordbrukskommissionär Mariann Fischer Boel.

Den här nya situationen kan väl utnyttjas på två sätt: Som argument för att lägga om kursen. Eller så kan man säga att nu händer så mycket att man bör vara försiktig med att ändra på reglerna?

– Vi har ju också WTO-förhandlingarna. Om vi får ett internationellt handelsavtal betyder det öppna marknader och fri rörlighet för livsmedel över hela världen. Då blir det europeiska jordbruket utsatt för en starkare konkurrens. Det betyder att vissa länder nu räknar på vad ett WTO-avtal kan komma att kosta, och då är de inte så intresserade i att jag skär i de direkta stöden till bönderna.

Men styrks eller försvagas reformviljan?

– Stigande priser gör det lättare att acceptera att det direkta stödet skärs ned, annars finns det varken rim eller reson.

Den danska regeringen som du själv har tillhört har som mål att ”avveckla EU:s jordbruksstöd”. Håller du med?

– Det är ett mycket danskt förhållningssätt. Om man tror att man kan avveckla stödet över några år så har man totalt missförstått de politiska krafterna i de flesta medlemsländerna. Det är en delikat balans. Vi är tvungna att hitta en modell som klart visar vilken väg vi vill gå, men utan att förstöra våra politiska möjligheter. Man kan hur enkelt som helst skapa ett totalt motstånd mot förändringar genom att hålla brandtal. Det vill jag inte. Men jag tror att riktningen är klar.

När, eller om, det nya Lissabonfördraget träder i kraft får europaparlamentet inflytande över jordbrukspolitiken, och i parlamentet är jordbruksintresset starkt. Vore det inte smart att skynda på med reformer innan parlamentet kommer in och bromsar?

– Jag kan inte föreställa mig att hålla parlamentet utanför inflytande på ett område som täcker 40 procent av EU:s utgifter. För mig är det helt naturligt att man också får medbestämmande över jordbrukspolitiken. Men jag tror inte att den mycket jordbrukspräglade hållningen som man hittills har haft fortsätter. Nu blir det också intressant för budgetfolk och miljöfolk att sitta i jordbruksutskottet. Det kommer inte längre att domineras av en jordbruksmaffia som idag.

I dag slukar lantbruksutgifterna 42 procent av EU:s budget. Ser du en annan naturlig nivå i framtiden, på kanske 20 eller 10 procent?

– Om man skulle göra en sån beräkning skulle man se på vilka utgifter vi har i jordbruksproduktionen som andra inte har. Det gäller djurskyddshänsyn som är helt okänt i många av de länder vi handlar det. Det gäller också i viss utsträckning miljöutgifter. Och så har vi fått en ny diskussion om jordbrukets bidrag till koldioxidutsläpp och klimatförändringar. Om man kunde – och jag säger inte att man kan – så skulle man kunna räkna sig fram till vad basbelopp som jordbruket skulle få kosta. Resten skulle man så göra sig förtjänt av för att få som byggklotsar i stödet till landsbygdsutveckling.

Inte som direktstöd?

– Nej, fast det skulle nog inte medlemsländernas finansministrar gilla. Landbygdsutvecklingen är ju medfinansierad av de nationella budgetarna.

Målen för jordbrukspolitiken har varit oförändrade sedan 1960-talet. Är det inte lite underligt att EU fortfarande skall säkra ”jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard” och ”trygga försörjningen”?

– Alltså jag tror det blir lättare att genomföra de reformer som vi vill utan att röra den artikeln i fördraget. Det skulle väcka så starka känslor i medlemsländerna. Vi har ju också kunnat reformera jordbrukspolitiken på senare år långt mer än man kunde drömma om. Skulle vi gå in och ändra på den så skulle vi inte få annat att slåss med i många år.

Men så länge den finns så vill det väl alltid vara någon som kan hänvisa till försörjningssäkerhet eller stabila priser?

– Jo, men jag tror att det skulle vara svårare att ändra den i dag än för två, eller bara för ett år sedan. Plötsligt, för första gången på många, många år, ja för första gången sedan slutet av 1950-talet så kommer diskussionen om vi har tillräckligt med mat! Det finns ju länder som har börjat prata om självförsörjning igen, eller hur?

Men nu stiger ju priserna?

– Ja, är det inte härligt?

Så försvinner väl behovet för att behålla prismålet i fördraget?

– Ja, men det är heller inte någon som har hänvisat till prisstabilitet när vi har genomfört reformer de senaste fyra till fem åren. Det är inte ett mantra. Det är inte där vi skall lägga våra krafter.

Skall EU också säkra priserna för biobränslen?

– Vi skall in och producera biodiesel och bioetanol av avfallsprodukter. Framtiden ligger inte i att producera bränslen av matvaror. Det är bara den första generationen som vi skall utnyttja som språngbräda.

Lanseringen av biobränslen kom ju innan prisstegringarna på livsmedel slog igenom?

– Ja, men jag vill helt avvisa föreställningen att det är biobränslena som orsakat prisstegringarna. Viktigaste orsak är klimatet. Vi har haft total missväxt i Australien i två år, och otroligt dåliga skördar i Ryssland och Ukraina. Den andra orsaken är efterfrågan i Kina och Indien. Jag skall inte förneka att det har funnits en viss påverkan från USA där man använder 20–25 procent av majsproduktionen till bränsle. Men det är inte det enda eller den tyngsta orsaken till prisökningarna. När vi så talar om effekterna i utvecklingsländerna så är det ju på det viset att upp till 85 procent av befolkningen bor på landsbygden och lever av jordbruket. De får förmodligen del av en positiv spinn off av de stigande priserna. Storstäder som Mexico City och andra har ett problem, men den största delen av befolkningen bor faktiskt på landet.

Jordbrukets organisationer vill ha stöd för att producera biobränslen, skall de få det?

– När priserna steg på livsmedel reagerade vi rättan tid. Vi avskaffade kravet om att lägga jord i träda. Vi avskaffade importtullen på spannmål, och det har fått effekt. I år kan vi förvänta en stigning i produktionen på mellan 12 och 15 miljoner ton. I det sammanhanget är biobränslen varken en trollstav eller ett hot. Vi skall ha en balanserad och hållbar produktion.

Men skall EU ge stöd?

– Nej, jag vill hellre se marknadsmekanismer. Jag föreslår att de 45 euro i stöd per hektar som vi har haft försvinner. Det tror jag det kommer en bred uppslutning bakom.

Det blir en kompromiss

Tisdagen den 20 maj sätter Mariann Fischer Boel siffror på hur mycket stödet till de största mottagarna bör skäras ned, och andra förändringar av jordbrukspolitiken som kräver lagändringar.

Ett första förslag om att skära stödet med mellan 10 och 45 procent till dem som får mest har mött våldsamt motstånd från medlemsländernas regeringar. Även avregleringsvänner som Sverige och Danmark har tagit avstånd.

Nedtrappning av stödet till de stora gårdarna ses som en bestraffning av de driftiga, och vill i övrigt bara leda till fiktiva uppdelningar av gårdar. Parlamentet har lagt ett motförslag med nedskärningar på 1–4 procent.

Kommissionen väntas att landa på nedtrappningar med 3–9 procent, men det vill inte Mariann Fischer Boel kommentera.

– Du får se den 20 maj. Men det blir inte parlamentets förslag, det ger för lite pengar. Det blir en hybridmodell.