Läsartext: Politisk union eller eurons kollaps

Den europeiska valutaunionen är inne i en svår kris. I den internationella debatten diskuteras på allvar om vissa medlemsländer kommer att tvingas lämna den och till och med om euron kommer att överleva. Låt mig säga direkt att jag räknar med att den politiska kostnaden för hela EU-projektet av sådana konsekvenser skulle bli så gigantisk att räddningsaktioner kommer att genomföras till snart sagt varje pris. (Och det priset blir mycket högt.) Valutaunionen överlever därmed tills vidare. Men vi måste nu göra klart för oss att valutaunionen inte är ett stöd för euroländerna i finanskrisen som många politiker och diplomater påstår utan tvärtom är ett arrangemang som förvärrar deras ekonomiska läge dramatiskt.

Forskningen och den seriösa debatten om den europeiska valutaunionen hade före den globala ekonomiska krisen kommit fram till följande grundläggande slutsatser:

• Utrikeshandeln ökar betydligt mellan länder som ingår i valutaunionen, men den samhällsekonomiska vinsten av denna ökning är närmast försumbar, kanske en engångshöjning av BNP med 3-5 promille.

• Nackdelarna med att inte kunna föra en självständig penningpolitik anpassad till landets egna förhållanden kan bli mycket stora, som utvecklingen i Tyskland, Irland och Spanien visar.

• Den gemensamma valutan möjliggör för medlemsländer att långsiktigt vansköta sina offentliga finanser och förstöra sin konkurrenskraft utan att drabbas av ränte- och valutakriser, som eljest skulle tvinga fram en sanering av den ekonomiska politiken långt tidigare.

• Att stå utanför valutaunionen har inte lett till någon förlust av politiskt inflytande (marginalisering).

Låt oss se litet närmre på hur valutaunionen har förvärrat läget.

Tyskland kom in i valutaunionen 1999 på en växelkurs som var alldeles för hög på grund av de problem som återföreningen med Östtyskland innebar. Utan valutaunionen skulle Tyskland ha fört en lågräntepolitik som hade hållit D-marken på en låg nivå och gjort tysk industri konkurrenskraftig vid någorlunda hög sysselsättning. Genom den gemensamma valutan måste landet i stället strama åt finanspolitiken så att priser och löner steg långsammare (och produktiviteten snabbare) än i andra euroländer. Men när inflationstakten därmed blev lägre, blev realräntan högre, vilket sänkte inhemsk efterfrågan ännu mera. Därmed fick Tyskland en mycket lång period med extremt låg tillväxt och hög arbetslöshet. De ekonomiska kostnaderna i procent av BNP och de sociala följderna av arbetslösheten blev skyhöga. 

Efterhand förstärktes dock därigenom den tyska konkurrenskraften och exportöverskottet mot omvärlden växte. Under många år sjönk kostnaden per producerad enhet i Tyskland medan den steg i andra länder. Sysselsättningen steg och statsfinanserna förstärktes. När den globala krisen slog till 2008 stod Tyskland därmed i en styrkeposition som dock hade fått uppnås till ett mycket högt pris på grund av valutaunionen. 

Spanien och Irland befann sig i en övergångsperiod på väg från att vara relativt fattiga västeuropeiska länder till att komma ikapp de redan rika. Detta ledde till hög efterfrågan, stor invandring och en kraftig konjunkturuppgång för fastigheter och byggindustri. Båda länderna skulle ha behövt höga räntor för att hindra uppbyggnaden av en fastighetsbubbla och en underminering av konkurrenskraften genom hög pris- och löneinflation.

Men den europeiska centralbanken i Frankfurt måste ju beakta problemet att den största ekonomin, den tyska, behövde låg ränta. Det blev ett mellanting och eftersom Spanien och Irland därmed fick ganska hög inflation blev realräntan där extra låg och överhettningen skenade. Eftersom överhettning leder till höga skatteintäkter, lockades båda länderna att öka sina offentliga utgifter. När den globala krisen slog till stod de båda där med svag konkurrenskraft, hög arbetslöshet och förstörda statsfinanser. 

Grekland och Italien har inslag i sin utveckling av samma slag som den spanska och irländska, men det viktiga där är att båda ländernas ledningar har kunna välja att vansköta sina offentliga finanser och förstöra sin konkurrenskraft utan att drabbas av finansmarknadernas sanktioner, det vill säga ränte- och valutakriser, tack vare att de hade euron och därmed skyddades mot sådant. Många tycks tro att det är en fördel att slippa sådana problem, men sanningen är att finansmarknaden har en mycket viktig funktion som ekonomiskpolitisk vakthund. När den skäller, vaknar medborgarna och utkräver ansvar av sina politiska ledare. Det är alltså inte så att ett land som går med i valutaunionen tvingas sköta sig utan tvärtom. Det är när man står på egna ben som man tvingas sköta sig. Om Grekland och Italien hade haft egna valutor skulle de ha hamnat i ekonomisk kris redan för sju, åtta år sedan och tvingats bättra sig. Därmed hade de stått långt starkare idag och hade haft långt bättre utsikter att reda upp sin situation.

Jag skall inte gå in på de andra åtta euroländernas utveckling. Till exempel Finland och Österrike fick ungefär den räntepolitik som var lämplig för dem, vilket var tursamt. De är därtill allmänt välskötta länder som inte skulle komma på idén att börja vansköta sina ekonomier i skydd av euron.

En viktig slutsats är emellertid att valutaunionen har skapat en mycket stor del av de ekonomiska balansproblem som framför allt de sydeuropeiska länderna står inför. En annan viktig slutsats är att det är mycket svårt att ta sig ur problemen när man sitter fast i en valutaunion. Om dagens euroländer i stället hade valt den modell som Storbritannien, Sverige, Kanada och Nya Zeeland med flera har med en flytande valuta där marknaden bestämmer växelkursen och en självständig centralbank som i huvudsak arbetar för att uppfylla ett inflationsmål, skulle vägen tillbaka till balans vara mycket kortare. Vi skulle då ha fått ett fall i de sydeuropeiska ländernas valutor och en uppgång i Tysklands, Österrikes, Finlands och några till. Därmed skulle sysselsättning och statsfinanser förbättras samtidigt.

Nu hamnar vi i ett läge där i stort sett alla euroländer måste strama åt statsfinanserna och särskilt då de sydeuropeiska. Resultatet kan bli en gastkramning av ekonomierna och hela samhällssystemet. Hög och stigande arbetslöshet och samtidigt försämrade pensioner, bidrag och socialförsäkringar och höjda skatter innebär stora påfrestningar på dessa demokratiska samhällen.

EU-etablissemangets stoiska synpunkt är att det traditionellt är kriser som driver EU-samarbetet framåt. Uttrycket är en kod som betyder att det är i kriser som det är lättast att flytta den politiska makten från medlemsländernas medborgare till Bryssel. Och så kommer det att bli nu. Diskussionerna är redan igång om hur Bryssel ska kunna ta ett fast grepp om finanspolitiken. Naturligtvis under försäkringar om att det bara är vissa övergripande finanspolitiska frågor som kommer att bestämmas i Bryssel, medan utformningen av skatter och välfärdssystem kommer att ligga kvar i medlemsländerna. Så sägs det alltid, men utvecklingen har inget slut. Det kommer alltid nya kriser som kan hävdas kräva ytterligare maktkoncentration till Bryssel.

Men utvecklingen har ändå givit oss kritiker av valutaunionsprojektet rätt. En valutaunion förutsätter en politisk union. Det krävs att medlemsländerna ger upp inte bara möjligheten att driva en självständig penningpolitik utan även möjligheten att driva en självständig finanspolitik. Vi kan nog räkna med den europeiska elit som driver EU-projektet har förutsett detta och betraktat det som en stor fördel. Det är därför USA:s delstater ( liksom Sveriges kommuner) är skyldiga att balansera sina budgetar oavsett konjunkturläge.

Ett sådant system leder emellertid till mycket högre konjunkturkänslighet, eftersom delstaterna förlorar skatteintäkter i konjunkturnedgångar och då måste dra ner sina utgifter och därmed förstärka nedgången. För att motverka detta måste då den centrala regeringen ha mycket stora finansiella resurser till förfogande. Då räcker det inte med att EU får en procent av medlemsländernas BNP. De obalanser som valutaunionen ställer till med kan, med rätta, sägas kräva en politisk union med stora skatteresurser. Medlemsstaterna blir delstater med mycket begränsat och ständigt krympande självstyre. Ett riktigt stort steg kommer att tas nu.

Överdriver jag? Blir det i själva verket bara några kostsamma räddningsaktioner åtföljda av en utdragen period av arbetslöshet och låg tillväxt utan genomgripande maktförskjutning till Bryssel? Kanske det. Men i så fall kan vi nog se fram mot valutaunionens kollaps i ett senare skede.