Bild: Fredrik Haglund

MittEuropa »
Regeringen kan inte längre skylla på EU i Lavalfrågan

EU-kommissionen är beredd att se över reglerna som idag diskriminerar de som tillfälligt jobbar i andra EU-länder. En förändring kräver dock att Sverige och EU-kommissionär Cecilia Malmström aktivt driver på. Regeringen kan inte längre skylla på EU utan måste gå från ord till handling. Det skriver Marita Ulvskog (S).

Politik är det möjligas konst. José Manuel Barroso ville till varje pris bli återvald som kommissionens ordförande. För att vara säker på att lyckas med detta var han mycket angelägen att vinna den socialdemokratiska gruppens stöd. Ett av de tyngsta kraven som den socialdemokratiska gruppen ställde på Barroso var att han skulle förbinda sig att ändra det kontroversiella utstationeringsdirektivet.

Utstationeringsdirektivet är den EU-lagstiftning som reglerar vilka regler och villkor som ska gälla för europeiska arbetstagare som tillfälligt utför arbete i ett annat medlemsland. Kommissionen och dess ordförande har - sedan domen i Vaxholmskonflikten - konsekvent vägrat att medge att det finns några problem med domstolens tolkning av direktivet. Istället har man hävdat att det är implementeringen i medlemsländerna som brister. 

För att vinna socialdemokraternas stöd genomförde Barroso en positionsförändring som kan beskrivas i två steg. För det första medgav Barroso att det finns problem med tolkningen av lagstiftningen - med andra ord någonting i domstolens tolkning var inte i linje med det lagstiftaren avsåg. Denna slutsats leder fram till den andra förändringen - kommissionen är nu beredd att agera och man avser att göra det genom att presentera ett lagstiftningsförslag. 

Under utfrågningen av övriga kommissionärer gavs fler lovande löften. Både Barnier (inremarknadskommissionär) och Andor (sysselsättningskommissionär) deklarerade att det finns problem med EG-domstolens tolkning av utstationeringsdirektivet. De var också tydliga med att de är villiga att inleda ett arbete för att genomföra förändringar av europeisk lagstiftning. Rykten gör gällande att vi kan förvänta oss ett förslag från kommissionen i början av nästa år. 

Ska vi lyckas med att få gehör för våra krav på en förändring är det fortsatta påverkansarbetet av yttersta vikt. Barrosos omvändning kom under galgen i ett sista försök att vinna den socialdemokratiska gruppens stöd. Nu måste dessa fagra löften omsättas i praktisk politik och det finns stora hinder på vägen. Ett av de största är den svenska regeringen som konsekvent vägrar att driva frågan i rådet. Varför ska kommissionen agera om de närmast berörda medlemsländerna låtsas som om det inte finns några problem. En rödgrön valseger är därför ett mycket viktigt steg på vägen mot en EU-lagstiftning som respekterar löntagarnas rättigheter. 

Den moderatstyrda regeringens hanterande av frågan i riksdagen, kan ge en del ledtrådar till varför de väljer att inte agera på europeisk nivå. 

Politik är som sagt det möjligas konst - för regeringen verkar tyvärr ingenting längre möjligt. Ett utmärkande drag för vår västerländska rättstat är idén om att alla handlingar som inte är förbjudna är tillåtna. Med den moderatstyrda regeringens förståelse av EG-rätten tycks förhållandet ha blivit det motsatta - allt som inte är uttryckligen tillåtet är förbjudet. Det visar sig både i regeringens lagrådsremiss efter Lavaldomen och i implementeringen av tjänstedirektivet i den svenska lagstiftningen.

För att förstå regeringens agerande är det på sin plats med en kort sammanfattning av Lavalmålet. I Vaxholmskonflikten hade ett lettiskt företag (Laval un Partneri Ltd) påbörjat bygget av en skola i Vaxholm. Byggnads ville teckna ett svenskt kollektivavtal med företaget - någonting som företaget vägrade då man ansåg sig att ha rätt att arbeta efter de villkor som fanns i det lettiska kollektivavtalet. För att tvinga fram ett avtal sattes byggarbetsplatsen i blockad. 

EG-domstolen hade att pröva om denna stridsåtgärd var förenlig med europeisk lagstiftning. Den tillämpliga lagstiftningen var EU:s utstationeringsdirektiv. I sitt utslag gjorde domstolen om direktivet från ett minimidirektiv till ett maximidirektiv - det alla trott varit ett golv av rättigheter som skulle garanteras alla löntagare på en arbetsmarknad förvandlades till ett tak. Fackföreningar skulle inte längre kunna ställa krav på villkor som låg utanför den hårda kärna av tvingande regler som finns i direktivet. Likabehandling av arbetstagare är inte längre möjligt- diskriminering utifrån nationalitet är praxis.

Som en konsekvens av detta har nu regeringen nu presenterat förslag på förändringar i den svenska lagstiftningen. I samband med detta beklagade arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin regeringens eget förslag men sade sig vara tvingad till detta efter EG-domstolens utslag i Lavalmålet.
Det är bra att Littorin inser problemen med sitt eget förslag men det är ofattbart att han inte drar den nödvändiga slutsatsen - om det finns problem i den europeiska lagstiftningen måste man arbeta för förändringar i denna lagstiftning. Att inte kämpa för en förändring är att acceptera dagens situation.

För oss är det självklart att arbeta för en förändring av lagstiftningen som åstadkommer följande;

  • Gör det möjligt att likabehandla på höjden. Det kan inte vara så att löntagare från andra EU-länder endast ska kunna tillgodoräkna sig minimivillkoren i svenska kollektivavtal. Det kan inte vara så att man på en arbetsplats i Sverige år 2009 får olika lön beroende på vilken nationalitet man har. Vi ska konkurrera med kunskap och kompetens inte låga löner.
  • Gör det möjligt att likabehandla på bredden. Det är inte acceptabelt att löntagare från andra länder kan arbeta oförsäkrade på svensk arbetsmarknad. Svenska fackförbund måste ges möjlighet att garantera likvärdiga försäkringar för samtliga löntagare på svensk arbetsmarknad.

Dessa förändringar kommer dock att ta tid och därför är det viktigt att vi utnyttjar det utrymme som finns på nationell nivå. Det gör inte den svenska regeringen. Det mest anmärkningsvärda exemplet är det så kallade kryphålet eller bevisregeln i den svenska Lavallagstiftningen. Denna regel tar ifrån svensk fackföreningsrörelse möjligheten att kontrollera att de villkor och regler som facket fortfarande kan kräva - trots Lavaldomen - faktiskt efterlevs. Denna regel riskerar att lämna utländska arbetstagare helt rättslösa under den tid de arbetar i Sverige.

Det anmärkningsvärda är att EU:s regler inte hindrar att en medlemsstat säkerställer tillämpning, kontroll och övervakning av de villkor som faller inom ramen för den hårda kärnan. Med andra ord, istället för att stå upp för den svenska kollektivavtalsmodellen väljer regeringen att lägga sig platt för EU-rätten. Är det inte uttryckligen tillåtet är det förbjudet.

Resultatet av den senaste tidens beslut och ickebeslut från den svenska regeringen är att grundläggande mänskliga och fackliga rättigheter sätts på undantag. Att skylla på EU är fegt. Sverige och dess löntagare förtjänar en regering som på allvar står upp för de rättigheter svenska och andra europeiska löntagare under årtionden har kämpat till sig.

Politik är det möjligas konst med då behövs det en regering som ser möjligheter och inte bara hinder. Frågan man bör ställa sig är om denna passivitet och undfallenhet är ett resultat av okunskap eller om det är ett bekvämt sätt att genomföra den moderata arbetsmarknadspolitiken utan att behöva ta ansvar för det.

Det är också hög tid att rikta en fråga till den nya svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström. Hur kommer Malmström att agera när frågan om utstationeringsdirektivet kommer upp för behandling i kommissionärskollegiet? Kommer hon att precis som Margot Wallström vara en garant för löntagares rättigheter eller kommer hon att återigen inta den antifackliga position hon hade under sin tid som europaparlamentariker och behandlingen av tjänstedirektivet.