Läsartext: Toppmötet måste skärpa EU2020-strategin

Idag möts de politiska ledarna för att fastställa EUs jobb och tillväxtstrategi, EU 2020. Fokus kommer naturligtvis att ligga på den akuta hanteringen av Greklandskrisen och åtgärder för att säkerställa stabiliteten inom euroområdet.

Det gäller emellertid för EU att inte bara klara av den nuvarande ekonomiska krisen utan att ange en färdriktning som ger förutsättningar för ett mer konkurrenskraftigt Europa också på sikt. Utan konkurrenskraft ingen varaktig tillväxt. Och utan tillväxt kommer inte Europas länder att klara vare sig de stora offentliga skulderna eller de mer långsiktiga utmaningarna som en alltmer åldrande befolkning, klimatförändringar och globaliseringen innebär. I vart fall inte om vi vill undvika drastiska nedskärningar i välfärd och levnadsstandard.

Det här kräver ett nytänk i hur EU prioriterar, hur EU använder sina resurser och, kanske mest avgörande, hur EU kan motivera medlemsländerna att genomföra tillväxtskapande nationella reformer.
Detta återspeglas över huvud taget inte i EU 2020, som med sina allmänt hållna skrivningar och avsaknad av effektiv uppföljning och kontroll, riskerar att ge medlemsländer och EUs institutioner ett alibi för att fortsätta i gamla invanda fotspår.

Jag tror att regeringscheferna behöver skärpa upp prioriteringarna i EU 2020 och fokusera på de områden som har en direkt koppling till konkurrenskraft och tillväxt, såsom en stabil euro, expandering av den inre marknaden och åtgärder för att underlätta handeln med resten av världen. De måste stå upp för den fria rörligheten och mota de ansatser till nationell protektionism som följer i krisens fotspår. De måste våga reformera jordbruks- och regionalpolitiken så att EUs budgetmedel används till mer resursskapande insatser än att göda storgodsägare och slikt.

Huvudutmaningen är dock att stärka EUs roll som katalysator för nationella reformer. Jag håller med Tommy Svensson att en omfattande maktöverföring till EU vare sig är möjlig eller önskvärd. Det finns emellertid en stor outnyttjad potential i att använda och utveckla indikatorer, benchmarking, scoreboards och liknande för att få igång en konstruktiv institutionell konkurrens mellan medlemsstaterna. ”Naming-shaming-faming” är effektivt, men kräver att medlemsstaterna vågar ge kommissionen ett större oberoende och starkare kontrollfunktion. Alternativt, eller i kombination med, någon annan oberoende granskande institution.

I motsats till Tommy Svensson, menar jag dock att de nedskärningar i medlemsländernas offentliga finanser som krävs för att undvika statsbankrutt inte nödvändigtvis är ett hot mot en effektivare jobb- och tillväxtstrategi. Tvärtom, visar erfarenheterna från Sveriges hantering av 90-talskrisen eller länder som Danmark, Italien och Portugal att nedskärningar i den storleksordning som krävs inte bara är möjliga utan kan ge grund för en långsiktigt mer hållbar ekonomisk tillväxt. Plötsligt blir det politiskt möjligt att ta obekväma beslut om nödvändiga strukturella reformer.

Alternativet leder inte bara till den sociala utslagning och massarbetslöshet som Tommy Svensson varnar för, det drar också undan mattan för våra möjligheter till sysselsättning och välstånd på sikt. Jag hoppas därför att våra statschefer vid dagens möte håller fokus på stabilitet och förutsättningar för långsiktig konkurrenskraft och tillväxt, även om det inte ger några popularitetspoäng just för stunden.