Läsartext: Val mellan passivitet eller motstånd

Är det oansvarigt att ifrågasätta beslut av makthavare? Är det någon mening med opposition om anpassning är den enda valmöjligheten? Palm, Branting, Parks, Gandhi, Wałęsa. Listan på frontfigurer i frihetsrörelser kan göras lång. Alla har de ifrågasatt en rådande samhällsordning, trots repressalier, trots hot om fängelse, trots vedermödor och risk för den egna personen. Reformkrav uppfattas alltid som kontroversiella av sin samtid. Men demokrati, föreningsfrihet och yttrandefrihet är resultatet av opposition mot makten.

Anna König Jerlmyr (M) skriver i en artikel på Europaportalen den 7 september att det är oansvarigt av socialdemokraterna att inte acceptera Lavaldomen och EU-rätten. Vad Jerlmyr syftar på är Socialdemokraternas vilja att riva upp Alliansens Lex Laval. I motsats till vad Jerlmyr menar handlar den förändring Socialdemokraterna vill göra om ett ansvarstagande för den modell som alla partier säger sig värna – den svenska kollektivavtalsmodellen.

I fyra år har den borgerliga regeringen talat väl om den svenska kollektivavtalsmodellen. I handling har de dock valt en annan politik. När tillfälle givits har borgarna konsekvent försvagat fackliga rättigheter och underminerat kollektivavtalens förutsättningar. I april röstade de borgerliga igenom Lex Laval. Utan ifrågasättande av EU-domstolens Lavaldom förändrade borgerligheten den svenska kollektivavtalsmodellen. Borgerligheten la sig platt för EU-rätten.

Det politiska handlingsutrymmet nationellt begränsas av EU:s bestämmelser. I praktiken är ingen lagstiftning fredad eftersom EU-rätten har företräde framför svensk lag. Men i mötet mellan EU-rätten och nationell rätt är handlingsutrymmet många gånger större än vad man kan tro. Den borgerliga regeringens Lex Laval är ett tydligt exempel på en övertolkning av EU-rättens krav. Lex Laval innebär långtgående begränsningar av förenings- och förhandlingsrätten som inte följer direkt av EU-rätten. Den borgerliga regeringen döljer sina politiska visioner bakom dunkla krav från EU-rätten. Skärningspunkten mellan EU-rätten och svensk rätt är inte given. Handlingsutrymmet nationellt är ofta oklart och påverkas av medlemsstatens eget agerande.

Motstånd handlar om att nyttja det nationella handlingsutrymmet. Socialdemokraterna ifrågasätter EU-rätten och försöker använda det nationella handlingsutrymme som finns i Lavaldomen till att bevara och utveckla den svenska kollektivavtalsmodellen. Att som Jerlmyr utmåla detta som oansvarligt är unken konservatism. Vad som är oansvarligt är borgerlighetens agerande, en blind acceptans av Lavaldomen och EU-rättens företräde, helt utan motstånd och kritiskt ifrågasättande.

Vad som är gällande rätt i Sverige efter EU-medlemskapet växer fram i motstånd och lojalitet med EU-rätten. Den svenska lagstiftaren måste ha en kritisk och aktiv hållning till vad som påstås vara EU-rättens krav. Oförutsägbarheten och dynamiken är stor. Att åsidosätta svensk lag som antagits i demokratiska former är en allvarlig sak. Inga frågor är avgjorda förrän EU-domstolen har uttalat sig, men även då, efter en dom, finns ofta ett betydande utrymme för olika handlingsalternativ.

Det är nödvändigt att svenska politiker hittar en balans mellan lojalitet och motstånd till EU-rättens krav. Sveriges förhållande till EU, i synnerhet under den borgerliga regeringen, har präglats av okritisk lojalitet. Men duktighet kan bli svaghet om man inte värnar det nationella handlingsutrymmet. Anser man att föreningsrätten är viktig måste man visa det i handling.

Den svenska samhällsdebatten har alltmer hamnat i händerna på jurister. Den primära orsaken till detta är rättens internationalisering. Det är jurister som tolkar det nationella handlingsutrymmet. Ibland framställs detta som en objektiv vetenskap, men faktum är att den som har att fastställa EU-rättens krav, och indirekt det politiska handlingsutrymmet nationellt, medvetet eller omedvetet kan utesluta möjliga alternativ. En strikt tolkning är en inskränkning av det demokratiska handlingsutrymmet.

Riksdagsvalet på söndag handlar inte bara om ett val mellan höger och vänster. Det är också ett val mellan två förhållningssätt till EU-rättens krav och företräde. De politiker, som likt Jerlmyr, strikt och formalistiskt hävdar EU-rättens krav har också gjort ett medvetet politiskt val. Hur långtgående EU-rättens krav egentligen är? Ja det beslutas av svenska politiker. En mindre ingripande Lex Laval är möjlig om den politiska viljan finns. Riksdagsvalet blir därmed ett val mellan passivt underkastning och konstruktivt motstånd.

Hur skulle Sverige sett ut om Palm och Branting inte ifrågasatt samhällsordningen? Hur hade Östeuropa sett ut om Solidarność inte kritiserat kommunismen? Demokrati, föreningsfrihet och yttrandefrihet är resultatet av motstånd. Det är en stolt tradition som dagens arbetarrörelse fortsätter när EU-rätten och EU-domstolens dom i Lavalmålet ifrågasätts.