Den svenska regeringen måste förklara målsättningen med sin europapolitk skriver Thomas Janson TCO.

Den svenska regeringen måste förklara målsättningen med sin europapolitk skriver Thomas Janson TCO.

Motstridig svensk EU-politik

Regeringen måste förklara vad de menar med att Sverige ”ska tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet”. Det skriver Thomas Janson, Internationell sekreterare TCO.

I årets regeringsförklaring liksom tidigare har regeringen upprepat frasen att Sverige ”ska tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet”. Detta är politisk viljeyttring, en målsättning som har lämnats utan konkretion eller förklaring vilket ger en stor osäkerhet om den svenska EU-politikens inriktning och mål.

Man kan börja med att fråga sig vad som menas med ”kärnan”. Skall Sverige vara en vågmästare i beslutsfattandet? Eller skall Sverige alliera sig med några av de sex grundarländerna och söka konsensus med dem i viktiga frågor? Eller är det Kommissionen som definierar kärnan? Sedan är också frågan varför Sverige skall vara i kärnan av EU-samarbetet. Ger det politiska fördelar? Och i så fall vilka?

Det är viktigt att inte ha målsättningar som ger en osäkerhet om politikens inriktning. Ett exempel som belyser detta är diskussionen om statlig inblandning i lönebildningen som förekommer bland annat i samband med Kommissionens lagförslag om ekonomisk styrning. Sverige är ett land med en egen social modell där parterna tar ett stort självständigt ansvar, och har gjort det mycket framgångsrikt. Den statliga inblandningen i förhandlingarna är väsentligt mindre än i EUs ”kärnländer”. På så sätt är Sverige ett ytterlighetsland i EU och där de svenska parterna förmodligen skulle förutsätta att Sveriges regering värnade denna ”ytterlighet”.

Om man accepterar regeringens formulering som inriktning av politiken verkar den mer definiera ett förhållande till andra medlemsländer och EU-institutioner än substantiella politiska mål. Och inom ramen för denna tolkning verkar tendensen idag snarare vara att Sveriges regering i allt högre grad söker sig till politiska positioner som är utanför kärnan i EU-samarbetet det vill säga agerar i strikt nationellt intresse. Också statsministerns linjetal om EU i mars detta år handlar mer om Sverige som varande förebild för EU än om EU som kollektiv.

Det främsta exemplet på detta utanförskap är naturligtvis att Sverige inte är medlem i eurozonen. Och även den politiska ambitionen att i framtiden bli medlem verkar ha kommit av sig. Det största partiet i regeringen verkar nästan lättat över att Sverige inte är med i euron och då slipper ta ansvar för krisen. Men just ansvar och inflytande var tidigare de främsta argumenten för ett svenskt euromedlemskap, förmodligen både i solsken och regn. Men nu när det regnar svänger tidigare euroanhängare i både regeringen (förutom Folkpartiet) och Socialdemokraterna i eurofrågan och menar ett medlemskap inte är aktuellt.  

En annan är den fråga som belyser att Sverige mer och mer definierar sig till en ytterkantsposition är Sveriges agerande i den ekonomiska krisen.     

Då Irlands, Spaniens, Portugals och Italiens problem blev uppenbara genomförde både medlemsländerna och den Europeiska centralbanken åtgärder som tidigare varit helt otänkbara. Grekland fick först bilaterala lån från Euroländerna och det beslutades i all hast om en räddningsfond som skulle stabilisera de länder som hamnat på obestånd. Sedan har också den Europeiska centralbanken agerat genom att köpa bland annat italienska statsobligationer vilket har minskat räntekostnaderna för länderna ifråga.

När en majoritet av EU-länderna, 17 av 27, agerade valde istället den svenska regeringen att kritisera Grekland. Medan regeringen har haft en påtagligt hög svansföring utan att skjuta till pengar till räddningsfonden har både Tyskland, Frankrike och övriga euroländer agerat med både pengar och politiskt stöd för att motverka en grekisk och portugisisk statsbankrutt. De stöd Sverige har gett; till Baltikum respektive Irland, har med stor sannolikhet utgått från ett nationellt särintresse, inte från att ta ansvar för EUs utveckling som helhet.

Sveriges agerande blir så mycket mer motstridigt därför att det i Lissabonfördraget finns en solidaritetsklausul som regeringen stöder sig på när det gäller säkerhetspolitiken. I regeringsförklaringen sägs att Sverige inte skall förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen. Om inte den nuvarande situationen i Grekland eller Portugal innefattas i denna solidaritet är frågan om Sverige kan påräkna solidaritet i en kris som drabbar oss själva. 

Om nu inte Sverige följer majoriteten av EU-länderna är det då kärnländerna Tyskland och Frankrike som är måttstocken för Sveriges agerande? Inte om man skall döma efter reaktionerna på förslaget om en finansiell transaktionsskatt som nu har nu stöd av EU-kommissionen, Tyskland och Frankrike. Den svenska regeringen avfärdade förslaget genom att säga att den i så fall bör införas globalt, något som idag är ytterst osannolikt. Regeringen kunde valt en annan väg genom att stödja tanken på en skatt och lova att försöka övertala andra länder innanför och utanför EU om behovet av den.

Är då EU-kommissionen riktmärket för hur ”kärnan” i EU ser ut? Med utgångspunkt från EU-minister Birgitta Olssons kritik av förslaget om långtidsbudget verkar inte heller Kommissionen vara den mittpunkt Sverige använder för att balansera sin EU-politik.

Birgitta Ohlsson menar att EU-kommissionen har presenterat en alltför hög budgetnivå och är också kritisk till förslaget om en neddragning av den svenska rabatten på medlemsavgiften. Enligt regeringen skall inte EUs budget öka när medlemsländerna är i kris, trots att starka argument talar för att det vore rationellt att öka EUs budget i kristider för att föra en kontracyklisk politik.

Jag menar inte att det är fel av regeringen att värna nationella intressen i sin EU-politik. Men om betydelsen av de strikt nationella intressena överväger i frågor som är av väsentlig vikt för unionen som helhet, då kan man fråga sig om inte målsättningen att tillhöra kärnan antingen är meningslös eller felaktig.