Det är naturligtvis välkommet att Socialdemokraterna vänder och säger nej  i frågan om euroobligationer. Men det är en medveten verklighetsflykt att söka kassera in pengar till tillväxtåtgärder från en tänkt halverad EU-jordbruksbudget (Dagens Industri 1/6). Så blir det tyvärr inte, och det vet alla med någon insikt i frågan om EU:s långtidsbudget.

Det som visat sig känsligt för Socialdemokraterna är istället EU:s framtida regionalpolitik. Där vet de inte på vilket ben partiet ska stå. Symtomatiskt är därför att Magdalena Andersson i DI talar vitt och brett om jordbrukspolitiken, medan hon med tystnad helt förbigår regionalpolitiken - som är det andra stora utgiftsområdet i EU-budgeten.

Oppositionen kritiserar några av regeringens förslag till tillväxtåtgärder i EU, men vi väntar fortfarande på besked om vad de istället vill föreslå för tillväxtåtgärder för Europa. Så sent som i förra veckan avvisade Socialdemokraterna i EU-nämnden en lång rad förslag från regeringen till strukturreformer i EU-länder; reformer som redan gjorts i Sverige, och som regeringen tycker gott kan genomföras i övriga EU.

Vi ser ett mönster i utformningen av socialdemokraternas EU-politik. Den initiala reaktionen när en fråga kommer upp är att gå emot regeringen utan analys av sakfrågan. Efter ett tag - när man förstått konsekvenserna av sitt ställningstagande - byter partiet till regeringens linje. Så var det med finanspakten där man först och omedelbart i december 2011 var helt emot, och sedan helt svängde i februari 2012.

Nu händer samma sak i frågan om euroobligationer. Först tar den starkt regeringsfientliga vänsterfalangen befälet, och sedan när konsekvenserna gått upp för partiets ekonomiskt ansvariga, så tar den falangen kommandot.

Ryggmärgsreaktionen i socialdemokraternas EU-politik ser ut att styras mer av motstånd mot regeringen än av sympati för EU.

Carl B Hamilton (FP)
Ordförande i riksdagens EU-nämnd