Debatt: Paul Krugman har fullkomligt fel om Lettland

När Europaparlamentets Ekonomiska utskott i går tisdag godkände att Lettland ska få bli ett euroland från och med den första januari 2014 är det av flera skäl en betydande scenförändring som sker.

Det mest anmärkningsvärda är att en av Europas mest krisdrabbade ekonomier nu har genomfört en stabiliseringspolitik som ger tillväxt och offentliga finanser som är av den karaktären att man med råge uppfyller kriterierna för medlemskap i euron, både vad gäller underskott, skuldbörda och stabila tillväxtförutsättningar.

För alla dem som hävdar att en tillväxtpolitik förutsätter att man ökar utgifter och spenderar mer av offentliga resurser är Lettland ett levande bevis i en uppenbar verklighet att tillväxt uppnår man genom reformer som ger konkurrenskraft och investeringar, inte genom att öka på underskotten och skuldbördan ännu mer. Den amerikanske ekonomen Paul Krugman, hyllad av den europeiska vänstern, har bestämt hävdat att det som Lettland nu har uppnått är omöjligt. Han dömde fullkomligt ut Lettlands stabiliseringspolitik och han har visat sig ha fullkomligt fel.

Istället för en lång period av nedgång, där problemen som i så många andra av Europas krisekonomier fördjupas, har den lettiska regeringen tagit itu med problemen och skapat en positiv spiral av goda förväntningar om bättre och bättre förutsättningar för tillväxt. Lettland har därmed blivit en av Europas starkare ekonomier, liten som den är. Skillnaderna mot dem som har valt en annan strategi är uppenbara.

Den franska regeringen, som genomför den politik som europeisk socialdemokrati hyllar, är nu inne i en ond cirkel av ständigt växande misstro inför framtiden. Istället för att få fler investeringar ser vi i Frankrike minskade investeringar och minskad konkurrenskraft. Det är inte mycket till krispolitik. Utgiftspolitiken innebär att man skjuter problemen framför sig, med utebliven tillväxt, vikande investeringar och växande arbetslöshet. Det är en dålig krispolitik.

En annan viktig scenförändring är att euroområdet nu kommer att omfattas av ännu ett land. Det innebär att antalet länder utanför eurozonen blir färre. Detta ska också ses i perspektivet av att Litauen och Polen har de bestämda målsättningarna att träda in i euron de närmaste åren. Det innebär att Östersjöområdet kommer att vara dominerat av en gemensam valuta inom en snar framtid.

Skälet till att dessa länder vill träda in i euron är ett uttryck för att euron ger stabilitet och tillväxtförutsättningar för länder som har präglats av att vara små och instabila ekonomier. Det påminner också om att den ekonomiska kris vi ser i Europa inte är valutaberoende utan politikberoende, hur obehagligt det ansvaret än är för de politiskt ansvariga. Det är inte valutan som har lett Grekland, Spanien, Portugal eller Storbritannien in i kris utan en politik som har försummat reformer och budgetdisciplin.

Det är sant, att med euron är det inte längre lika lätt att missköta sin ekonomi utan att det märks men även med en egen valuta kommer krisen, såsom vi sett i tidigare kriser och som vi ser i de länder som är i kris men utan euron.

Politiskt sett innebär Lettlands medlemskap ännu ett land som tydligt förespråkar budgetdisciplin och reformer snarare än att skjuta upp till morgondagen vad som måste göras i dag. Det kommer att minska intresset för en krishantering som bygger på förändrade beslutsprocesser som ger Bryssel mer makt som ett självändamål till förmån för ett ökat ansvar för varje medlemsstat att besluta om de reformer som behövs. Lettland har visat att det går att fatta de beslut som krävs för att komma ut ur krisen utan att någon annan ska fatta de besluten.

Gunnar Hökmark (M)

Ledamot av Europaparlamentet och viceordförande för dess största partigrupp EPP