Gästkrönika: Dags för EU att ta globalt ansvar

Det var en spirande rosenträdgård Donald Trump klev in i, i början på april. Bladen var lika vackert ljusgröna som de aktiekurser presidenten ärvt av Biden. Men blåsten som drog igenom presidentens orangea lockar skvallrade om att den internationella handeln gick mot en annan årstid, och knappt hade presidenten skrivit under ordern om USA:s nya tullpolitik, innan samma aktiekurser var lika färgsprakande röda som en dunge sockerlönnar i Kanada. Den handelspolitiska hösten var kommen.

Det har skrivits spaltmeter om de träd som fällts i den tidiga höststormen. Sargade handelsrelationer, ett (än mer) stympat WTO, brutna leverantörskedjor – och så vidare. Men jag tycker nog att ett särskilt stormfällt träd, vid namn ILAB – Bureau of International Labor Affairs, förtjänar lite extra uppmärksamhet och bör finnas på dagordningen för EU-handelsministrarnas nästa möte (15 maj).

Just det här stormfällda trädet riskerar nämligen – och nu lyfter jag inte mitt eget, utan den amerikanska modeindustrins varnande finger – en internationell handel med mer tvångs- och barnarbete och människohandel, vilket i sig borde vara skäl nog för att haja till; men om det inte hajas till, pekar sagda industri på att detta också leder till orättvis och snedvriden konkurrens.

ILAB, som utgör det amerikanska arbetsmarknadsdepartementets internationella gren (det handlar alltså om en verksamhet utanför U.S.A.I.D.), har, eller hade får man tyvärr lov att konstatera vid det här laget, 140 medarbetare och har sedan 50-talet verkat för att dels motarbeta och förhindra barnarbete, tvångsarbete och människohandel, dels främja arbetstagares rättigheter och fackliga rättigheter. Syftet har varit att göra den internationella handeln mer rättvis. Dess budget på 162 000 000 dollar har bland annat kanaliserats till FN-organet ILO och den amerikanska fackföreningsrörelsens biståndsorganisation Solidarity Center (vilket har sin motsvarighet i det svenska Union to Union). Men nu har alltså ILABs verksamhet drabbats av höststormen och slitits upp med rötterna, i och med att dess medel nollats av Vita huset.

Alltså, inga mer dollar från amerikanska skattebetalare till projekt för att motarbeta barnarbete i kakaoindustrin, tvångsarbete på de uzbekiska bomullsplantagerna eller för att stärka arbetstagares rättigheter i den malaysiska elektronikindustrin. Den här listan kan göras lång, för den är lång – av ILABs projektsida att döma. 

Flera organisationer har stämt den amerikanska staten och fackföreningsrörelsen i USA är mycket upprörda. Står sig politiken är detta mycket dåliga nyheter för EU, dess företag och konsumenter som ska köpa choklad, kläder och elektronik. Det kommer i så fall finnas än färre aktörer och visselblåsare som ser till så att brott mot barnarbete, tvångsarbete och människohandel beivras, eftersom Vita husets nedskärningar sker samtidigt som en rad rika länder i Europa minskar sitt engagemang på biståndsområdet, inte minst Sverige. Europeisk och amerikansk handels- och biståndspolitik har under decennier växelverkat och dragit nytta av varandra, ett arbete som nu undermineras rejält.

När Benjamin Dousa möter sina handelsministerkollegor i Bryssel behöver de därför fundera över de här frågorna, i synnerhet om EU vill uppfattas som ett seriöst handelsblock. Kan det till exempel finnas anledning att överväga om inte EU skulle ha ett eget ILAB?

En annan av stormens lågt liggande fallfrukter är att öka på det nationella biståndet till 1 procent av BNP, ta kontakt med oss i fackföreningsrörelsen, och fråga: hur kan vi samarbeta i de här frågorna? (som man till exempel gjort i Norge).

Barnarbete, tvångsarbete och människohandel är ett reellt problem som Sverige och EU rimligen måste hantera (vem annars?). Den nuvarande verksamheten kommer inte att räcka till vid en amerikansk sorti.

José Pérez Johansson
Gästkrönikör
Internationell sekreterare TCO