Ny runda om EU:s utvisningsregler – och fem länder kör redan vidare

EU:s stora migrations- och asylpakt börjar gälla den 12 juni. Tio rättsakter – om allt från gränskontroll till asylprocedurer – har antagits. En saknas fortfarande: återvändandeförordningen, som ska fastställa gemensamma regler för hur migranter utan rätt att stanna i EU ska avvisas. Migrationskommissionären Magnus Brunner har beskrivit den som "den sista pusselbiten" i pakten.

Förhandlingarna mellan representanter för EU-länderna och EU-parlamentet om återvändandereglerna gick dock i stå under maj. Den återstående oenigheten gäller inte reglernas innehåll utan när de ska börja gälla. EU-parlamentet vill att lagen träder i kraft omedelbart vid antagande. Ministerrådet, som representerar EU:s medlemsländer, vill ha upp till två år på sig för merparten av åtgärderna. Enbart bestämmelserna om återvändandehubbar – förvar utanför EU dit migranter med slutgiltiga utvisningsbeslut ska kunna sändas – är rådet berett att tillämpa direkt.

Tomas Tobé (M), vice ordförande i den kristdemokratiska och konservativa EPP-gruppen, är ändå optimistisk inför kvällens möte.

– Vi förväntar oss att medlemsländerna inte ska dröja med detta i onödan och att vi når en uppgörelse på måndag, sade Tobé, enligt Politico.

Fem länder går vidare på egen hand
Oavsett vad som händer i nästa förhandlingsrunda har Nederländerna, Österrike, Danmark, Tyskland och Grekland gått samman för att etablera gemensamma återvändandehubbar utanför EU. Gruppen för nu samtal med åtta till tio tänkbara partnerländer – bland dem Kazakstan och Uzbekistan – om att inrätta sådana anläggningar, rapporterar Politico.

Modellen bygger på ömsesidiga uppgörelser. I utbyte mot att ta emot migranter med utvisningsbeslut erbjuds partnerländerna ekonomiskt bistånd eller lättade viseringsregler för sina medborgare.

– Det måste uppfattas som i bådas intresse, sade en EU-diplomat anonymt till Politico.

I Nederländerna gav i slutet av maj regeringen gav parlamentet ett rättsligt klartecken efter en juridisk granskning att gå vidare med en hubb. Målet är att ha ett partnerland redo för "riktiga förhandlingar" innan årets slut – men länderna är varsamma med att peka ut specifika kandidater, mot bakgrund av hur liknande initiativ tidigare mötts av juridiska och politiska utmaningar.

– Tanken är inte att göra ett politiskt spektakel av det, utan att göra det faktiska juridiska arbetet så att det håller, sade en diplomat till Politico.

Sverige är inte med i den gruppen men har tagit en likartad ståndpunkt. Anders Hall, statssekreterare vid justitiedepartement, sade vid ett informellt EU-möte förra sommaren att Sverige föredrar återvändandehubbar framför att flytta hela asylprövningen utanför EU.

– Vi är öppna för att prova allt som fungerar. Men återvändandecenter är mindre komplicerat juridiskt än att outsourca hela mottagnings- och prövningsprocessen, sade Hall.

Albanien: juridiken håller – kapaciteten inte
Det enda befintliga exemplet på en återvändandehubb i EU är Italiens arrangemang med Albanien, inrättat i slutet av 2023. Anläggningen i Gjadër uppges ha haft 90 migranter i februari, enligt Politico – jämfört med målet om 3 000 behandlade ansökningar per månad som premiärminister Giorgia Meloni uttalat. Anläggningen har dessutom mötts av upprepade juridiska utmaningar och Albanien vill inte förlänga avtalet längre än till 2030.

I april fick Rom ett välkommet men inte juridiskt bindande stöd: EU-domstolens generaladvokat konstaterade att Italiens hubbar i Albanien inte strider mot EU-rätten, förutsatt att migranternas grundläggande rättigheter respekteras fullt ut. En slutlig dom kan komma senare i år.

Bred kritik och högermajoritet i EU-parlament
Mer än 200 organisationer – bland dem Amnesty International och International Rescue Committee – har undertecknat ett gemensamt upprop mot förslaget och uppmanade EU:s institutioner att förkasta det. Kritiken handlar framförallt om tre saker: att hubbar utanför EU riskerar bli förvar utan oberoende kontroll, att lagen tillåter längre frihetsberövanden än i dag och att barn kan drabbas av åtgärderna.

I parlamentet bröt EPP mot ett etablerat mönster för att nå enighet om lagstiftarens förhandlingsposition. I stället för sin traditionella koalition med den socialdemokratiska S&D-gruppen och den liberala RE-gruppen sökte EPP majoritet hos de nationalkonservativa ECR, de högerextrema PfE och de ultranationalistiska ESN. Koordineringen skedde delvis via en WhatsApp-grupp som enligt Euractiv skapades av SD:s Charlie Weimers, ECR-gruppens förhandlingsansvarige för förordningen. Den liberale huvudförhandlaren Malik Azmani marginaliserades och lade ned sin röst.

Nås en uppgörelse i kväll måste texten fortfarande godkännas formellt av både parlamentet och ministerrådet. EU:s migrations- och justitieministrar samlas den 4–5 juni, då paktens genomförande finns med på dagordningen.