EU:s lagar – Arbetsmiljö- och produktdirektiv

Arbetsmiljödirektiven

Arbetsmiljödirektiven kallas också minimidirektiv eftersom de anger en lägsta godtagbar nivå för arbetsmiljön. Inget hindrar dock ett medlemsland att ha högre nivåer, så länge det inte utgör ett handelshinder, vilket i så fall får prövas av EG-domstolen.

I Sverige införlivas direktivens krav i myndigheternas föreskrifter eller i lagstiftningen. Arbetet med att ta fram arbetsmiljödirektiven görs vid EU-kommissionens generaldirektorat för arbetsmarknad och sociala frågor, som har ansvaret för sysselsättning, andra arbetsmarknadsfrågor och social välfärd.

Ramdirektivet – ett av EUs arbetsmiljödirektiv

Det så kallade ”andra ramdirektivet” är EUs grundläggande arbetsmiljödirektiv. Det har nummer 89/391/EEG och fungerar som plattform för de övriga arbetsmiljödirektiven. Målet för ramdirektivet har formulerats på följande sätt: ”Arbetarnas säkerhet, hygien och hälsa i arbetet är ett mål som inte bör underordnas rent ekonomiska hänsyn.”

Viktiga principer i direktivet är att riskerna ska bekämpas vid källan, arbetet anpassas till människan och farliga ämnen ersättas med mindre farliga. Arbetsgivarens ansvar betonas; denne ska göra en värdering av de risker som kan finnas på arbetsplatserna, vidta de skyddsåtgärder som krävs och införa en ur skyddssynpunkt fungerande arbetsorganisation.

Följande riktlinjer för de anställdas inflytande över arbetsmiljön finns i ramdirektivet:



•Arbetsgivaren ska överlägga med arbetstagarna om alla frågor som rör arbetsmiljön.



•Arbetstagarna har rätt att lägga fram egna förslag.



•Skyddsombud har rätt att utföra uppdrag på betald arbetstid.



•Skyddsombud får inte diskrimineras.



•Arbetstagarna har rätt till utbildning i arbetsmiljöfrågor, även sådana som anordnas av facket.



•Arbetstagarna har rätt att tillkalla Arbetsmiljöinspektion eller motsvarande tillsynsmyndighet.

Allt detta känns igen från den svenska Arbetsmiljölagen och dess kompletterande föreskrifter i AFS-serien. I svensk lagstiftning fanns dessa principer långt före 1989 när EUs arbetsmiljölag antogs. Men i många andra EU-länder innebar ramdirektivet en kvalitetshöjning av kraven på arbetsmiljön.

Särdirektiv

Med utgångspunkt i artikel 16 i det så kallade ramdirektivet kan man utfärda kompletterande direktiv, så kallade särdirektiv, för att närmare reglera hur arbetsmiljön ska se ut i företagen. För närvarande finns det 17 sådana särdirektiv. Se nedan.

Utöver särdirektiven finns det ett antal direktiv från tiden före 1993. Dessutom finns direktiv om arbetsmiljö för tillfälligt anställda, för yngre arbetskraft, om särskilda arbetsmiljöfaktorer och så vidare. EUs arbetsmiljödirektiv berör allt från exponering av vinylkloridmonomer till skydd för minderåriga i arbetslivet.

Produktdirektiven – tillverkare och importörers ansvar

Arbetet med att ta fram produktdirektiv görs huvudsakligen av EU-kommissionens generaldirektorat Näringsliv, men också av andra direktorat, främst Miljödirektoratet som är ansvarigt för kemikaliefrågorna.

Ett produktdirektiv föreskriver:

• omfattning, utsläppande på marknaden och

• certifieringsförfarande: tillverkningsspecifikation, deklaration om överensstämmelse, bruksanvisning

• hur CE-märkningen ska gå till

• när besluten måste vara införda i nationell lagstiftning.

Produktdirektiven innehåller bara de övergripande säkerhetskrav som måste uppfyllas. I direktivet anges också hur det ska visas att en produkt överensstämmer med kraven, om det enbart räcker med fabrikantens egen deklaration om överensstämmelse eller om det krävs en tredjepartskontroll.

Produkter som uppfyller säkerhetskraven ska CE-märkas. I direktiven finns ofta ett antal bilagor som kan innehålla gränsvärden, vad som ska gälla vid olika typer av undersökningar eller vilka metoder som rekommenderas.

Exempel på produktdirektiv

De viktiga direktiven som rör arbetsmiljön är följande:

• 87/404/EEG om enkla tryckkärl.

• 89/392/EEG om maskiner.

•89/686/EEG om personlig skyddsutrustning

Förutom dessa produktdirektiv finns en rad andra för; leksaker, byggprodukter, elektromagnetiska fält, gasapparater, icke automatiserade vågar, aktiva medicinska implantat, teleterminalutrustning, varmvattenpannor, medicintekniska produkter, explosiva varor för civilt bruk, lågspänningsutrustning, produkter i explosiv miljö, fritidsbåtar, personhissar, ädelmetallvaror, energikrav på kylskåp och frysar för hushållsbruk, mobila maskiner på väg och legala meteorologiska kontroller av mätinstrument.

Undantag och skyddsklausul

Begreppet ”harmoniserad standard”

När en mandateradstandard blir färdig och publiceras i EGT, får den benämningen ”harmoniserad standard” – vilket betyder att säkerhetsreglerna för den aktuella produkten är likadana i alla medlemsländer. Allteftersom åren går, får allt fler produkter sådana harmoniserade standarder. (Ett särskilt motspänstigt område har varit byggprodukter, för vilka det i stor utsträckning fortfarande är nationella regler som tillämpas.)

Det finns möjligheter för ett EU-land att ha särregler även om dessa utgör hinder för den fria rörligheten. Det regleras i den så kallade skyddsklausulen (punkterna 4 och 10 i Amsterdamfördragets artikel 95) som innebär att ett medlemsland kan ställa högre krav på säkerheten och förbjuda försäljningen av en produkt med motiveringen att den är farlig för hälsa och säkerhet på arbetsplatser, för konsumenter eller miljön.

Om skyddsklausulerna tillämpas måste det anmälas till kommissionen och med omvänd bevisbörda visas vilka riskerna är. Kommissionen prövar då om särregeln inte innebär ett öppet eller dolt handelshinder. Anser kommissionen eller annan medlemsstat att det utgör ett handelshinder, så kan man vända sig till EG-domstolen som slutgiltigt tar ställning.

Hur skyddsklausulen kan tillämpas

Ett exempel på hur skyddsklausulen kan tillämpas är när Sverige införde krav på slangbrottsventiler för hydraulslangarna till grävmaskiner. Dåvarande EG ansåg att detta var ett handelshinder, men eftersom Sverige anförde säkerhetsaspekter orsakade av klimatet, slangarna kunde brista i sträng kyla, så accepterades detta extra krav.

Arbetsmiljödirektiv – en förteckning

Den förteckning som finns nedan ger en översikt av nu gällande arbetsmiljödirektiv. I enlighet med EUs regelverk har de införts i svensk lagstiftning, det vill säga Arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter.

Om Du vill ha fulltext av direktiven finns de tillgängliga på Arbetsmiljöbyråns hemsida

Det första ramdirektivet med särdirektiv

• 80/107/EEG om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för kemiska, fysikaliska och biologiska agenser i arbetet. Första ramdirektivet har numera ersatts av det andra ramdirektivet (se nedan).

• 82/605/EEG om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering i arbetet för blymetall och dess joniska föreningar.

• 83/477/EEG om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för asbest i arbetet.

• 86/188/EEG om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för buller i arbetet.

• 88/364/EEG om arbetarskydd genom förbud mot vissa agenser och arbetsmoment.

Det andra ramdirektivet med särdirektiv

• 89/391/EEG om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet. Andra ramdirektivet – det som numera gäller som ”EUs arbetsmiljölag”.

• 89/654/EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa på arbetsplatsen. Första särdirektivet.

• 89/655/EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagarnas användning av arbetsutrustning i arbetet. Andra särdirektivet.

• 89/656/EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av personlig skyddsutrustning på arbetsplatsen. Tredje särdirektivet.

• 90/26/EEG om minimikrav för hälsa och säkerhet vid manuell hantering av laster där det finns risk för att arbetstagare drabbas av skador, särskilt i ryggen. Fjärde särdirektivet.

• 90/270EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa i arbetet vid bildskärm. Femte särdirektivet.

• 90/394/EEG om skydd för arbetstagare mot risker för exponering för cancerogener i arbetet. Sjätte särdirektivet.

• 90/679/EEG om skydd mot för arbetstagare mot risker vid exponering för biologiska agenser i arbetet. Sjunde särdirektivet.

• 92/57/EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa på tillfälliga eller rörliga byggarbetsplatser. Åttonde särdirektivet.

• 92/58/EEG om minimikrav beträffande varselmärkning och signaler för hälsa och säkerhet i arbetet. Nionde särdirektivet.

• 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen fött barn eller ammar. Tionde särdirektivet.

• 92/91/EEG om minimikrav för förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa inom den del av utvinningsindustrin som utnyttjar borrning. Elfte särdirektivet.

• 92/104/EEG om minimikrav för förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa inom utvinningsindustrin ovan jord och under jord. Tolfte särdirektivet.

•2003/10/EG minimikrav för arbetstagarens hälsa och säkerhet vid exponering för risker som har samband med buller i arbetet. Sjuttonde särdirektivet.

Övriga arbetsmiljödirektiv

• 77/576/EEG om tillnärmning av medlemsstaterna och andra författningar om säkerhetsskyltar på arbetsplatser.

• 76/610/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och förordningar om hälsoskydd för arbetstagare som exponeras för vinylkloridmonomer.

• 91/383/EEG om komplettering av åtgärder för att främja förbättringar av säkerhet och hälsa på arbetsplatserna för arbetstagare med tidsbegränsat eller tillfälligt anställningsförfarande.

• 92/29/EEG om minimikrav avseende säkerhet och hälsa för förbättrad medicinsk behandling ombord på fartyg.

•93/103/EG om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbete ombord på fiskefartyg.