Debatt: Nergelius: Svenskt uttalande om euron utan betydelse

De båda sinsemellan mycket olikartade svaren på mitt debattinlägg från Jesper Katz och Cecilia Wigström föranleder egentligen två olika svar, vilka dock här sammanförts till ett. Av praktiska skäl bemöts Cecilia Wigström först.

Folkomröstningen om EMU 2003 var naturligtvis inte olaglig i den meningen att polis och åklagare bör jaga de ansvariga. Detta tror förmodligen inte Cecilia Wigström heller att jag menar (Europaportalen 080523). Däremot strider den mot Sveriges förpliktelser som EMU-medlem, alldeles oavsett att riksdagsmajoriteten formellt sett kan utlysa folkomröstning i alla frågor.

Folkpartiet är svaret skyldigt

När Cecilia Wigström nu förklarar att det inte finns några juridiska hinder för en ny folkomröstning i frågan eftersom ”EU inte fungerar så” visar hon dels att hon inte förstår juridikens centrala roll i EU-arbetet, dels att hon tydligen tror att alla svenska åtgärder som inte kan väntas bli föremål för snara sanktioner från EU också är lagliga. Kanske är denna felaktiga uppfattning spridd i svenska politiska kretsar. Möjligen är detta därmed också en förklaring till bristen på debatt om rimligheten i folkomröstningen 2003.

Eftersom Cecilia Wigström inte förstår varför den omröstningen aldrig borde ägt rum är det naturligt att hon inte heller förstår problemet med en ny omröstning. Som vän av svenskt EMU-medlemskap borde hon dock svara på de andra två frågor jag ställde; varifrån kommer övertygelsen om en – av historien så långt falsifierade – speciellt borgerlig eller rentav folkpartisk förmåga att övertyga tveksamma väljare om EMU:s förträfflighet? Och hur tänker hon sig att Sverige ska kunna införa euro om ännu en omröstning skulle vinnas av nej-sidan?

Här blir hela folkpartiet, som profilerat sig med färskt landsmötesbeslut i frågan, svaret skyldigt. Samtliga partiets företrädare, från Jan Björklund till alla Cecilior (Malmström, Wigström, Wikström) tycks entusiastiskt bejaka tanken på att på nytt få kasta sig in i en besvärlig omröstningskampanj, till synes helt omedvetna om vilka förpliktelser ja-segern 1994 faktiskt medförde. Cecilias, you’re breaking my heart. Dock bör sägas att fp åtminstone har en, om än felaktig, hållning i frågan; övriga partier har inte ens det och därför än mindre att yvas över.

Katz originella inställning

Jesper Katz tar ett bredare grepp och är betydligt mer detaljerad, för att inte säga teknisk i sitt resonemang (Europaportalen 080527). Till skillnad från Cecilia Wigström, som ju vill ha en ny omröstning och inte ser några problem med det, är det emellertid svårt att veta vad han egentligen förespråkar, förutom att försvara status quo, eller att ”Sverige med upphöjt lugn ska fortsätta med sitt ”fördragsbrott”. Som försvar för den rådande ordningen är detta onekligen originellt; låt se hur länge EU respektive riksdagsmajoriteten delar denna sangviniska inställning. I avvaktan på det vill jag bemöta några delar av hans utförliga resonemang.

Föga uppseendeväckande uttalande

Anledningen till att inga andra EU-länder tog nämnvärd notis om Ulf Dinkelspiels uttalande från 1994 om att riksdagen i sinom tid skulle behandla frågan om svensk EMU-anslutning var helt enkelt att detta var föga uppseendeväckande. Finland gjorde en liknande reservation och ingen inom EU reagerade mot att en sådan anslutning skulle kräva ett riksdagsbeslut.

Hade Dinkelspiel däremot aviserat att frågan skulle bli föremål för folkomröstning hade saken både juridiskt och politiskt kommit i ett annat läge. Sverige hade då likt Danmark tvingats begära ett formellt undantag.

Att Sverige genom detta uttalande och efterföljande propositioner skulle ha skapat ett nytt slags ”när-undantag” är helt och hållet Katz’ egen tolkning, även om den som hoppas på att rådande läge kan bestå i evig tid möjligen kan ha en poäng i att ett agerande från EU:s sida mot Sverige blir mindre sannolikt ju längre tiden går. Å andra sidan innebär anslutningen av nya medlemsländer till EMU att det politiska och ekonomiska trycket på Sverige att gå med i EMU successivt ökar. Dessa båda processer får antas ta ut varandra, om vi ska spekulera lite.

Övriga delar av Katz resonemang innehåller vissa felaktigheter. Den grundlagsändring som krävdes för att gå med i EMU genomfördes 1998. Den avsåg så gott som helt Riksbankens självständiga ställning, men inte dess sedelutgivningsmonopol, som alltjämt består och inte ens behöver ändras om Sverige går med i EMU, eftersom monopolet att ge ut pengar inom Sveriges gränser kan avse euro-pengar med svensk framsida lika väl som svenska kronor.

Det är riktigt att den tyska författningsdomstolen i Maastrichtmålet krävde att kompetens som överförs till EU ska vara förutsägbar och möjlig att återta, men direkt fel att den skulle vara ”marginell”; detta skulle knappast beskriva dagens EU på ett korrekt sätt.

Korrekt med ett svenskt undantag

Slutligen har jag inte ”propsat” på att Sverige nu ska begära undantag, av det enkla skälet att jag anser att Sverige bör gå med i EMU. Av min bok framgår dock att jag anser att ett formellt undantag vore juridiskt mer korrekt, samtidigt som jag är osäker på om EU skulle bevilja ett sådant.

Joakim Nergelius