Klart är i alla fall att EU:s utrikesminister Catherine Ashton äntligen får sällskap och personal. Sedan den första januari har hon, utskälld och ifrågasatt, jobbat som EU:s motsvarighet till utrikesminister utan att ha ett eget departement.
– Det här beslutet betyder att vi har en fungerande utrikestjänst klar i höst, sa en lättad Catherine Ashton efter Madridmötet.
Tanken är att EU:s alla förehavanden i länder utanför unionen ska samlas under ett tak: the European External Action Service, EEAS. Det kommer att finnas funktionella enheter som arbetar med specifika saker, som nedrustning eller säkerhetspolitik, och geografiska delegationer som ansvarar för EU:s relationer med andra länder. I dag har alla EU:s organisationer stora delar av sin administration sysselsatt med utrikespolitik på olika sätt. Nu ska de slås ihop och EU ska enligt planerna bli effektivare, sluta dubbelarbeta och vara en samstämmig röst vid internationella kriser.
På tisdagsmorgonen efter att Ashton fått med sig alla på det nya superdepartementet, presenterade Christophe Hillion, professor i europeisk rätt, en studie av den europeiska utrikestjänsten och möjliga konsekvenser. I Stockholmspubliken satt diplomater, UD-anställda och allmänt intresserade. Frågorna var många och det var inte alltid Hillion eller kommentatorerna Hanna Ojanen från Utrikespolitiska institutet och Fredrik Belfrage från Utrikesdepartementet kunde skingra dimman.
Den nya organisationen är en effekt av det nya Lissabonfördraget. Att EU ska ha en gemensam utrikespolitik kräver en organisation.
– De flesta medlemsstater får bara fördelar med EEAS. Om vi vill ha en utrikespolitik behöver vi först en struktur, och sedan en politik. Vi blir en viktigare röst på den internationella scenen, sa den liberala gruppledaren i parlamentet, Guy Verhofstadt på en presskonferens på tisdagen i Bryssel.
Exakt hur organisationen ska ser ut har varit den stora frågan det senaste halvåret. Lissabonfördraget ger inga ledtrådar; en enda kort paragraf vägleder. Klart är att organisationen finansieras med EU:s nuvarande medel, men får en egen budget där parlamentet har insyn. Europaparlamentet kommer också att få säga sitt när EU skickar militär eller humanitära insatser till andra delar av världen. EEAS ska ledas av en generalsekretare som i sin tur lyder under den höga representanten för utrikes frågor, Catherine Ahston.
Till en början ska 1200 personer jobba för EEAS, med start direkt efter sommaren. De flesta kommer då direkt från kommissionen. Sedan ska övervikten istället ligga på personal från medlemsländerna; en tredjedel av de 6000 anställda ska vara diplomater från unionens länder. Här har många medlemsländer velat se nationella kvoter. Överenskommelsen blev istället meriter.
– Små länder kan alltså påverka politiken genom att satsa på goda meriter, kommenterar Hanna Ojanen, forskningsdirektör vid Utrikespolitiska institutet.
EU ska inte ta över medlemsländernas diplomatiska roll i världen, menar professor Hillion. Men det ökade samarbetet kommer att få konsekvenser, inte minst skapa starkare band mellan dem som arbetar tillsammans och kanske kan EU-medborgare plötsligt känna sig som just det när de får hjälp av en EU-ambassad. Hillion ser också en utveckling med en självstyrande och tämligen självständig organisation. I paneldiskussionen nämndes farhågan att det kan bli lättare för särintressen att påverka den gemensamma EU-diplomatin, än att försöka trycka på 27 enskilda länder.
I juli ska EU-parlamentet rösta om beslutet, sedan kan Catherine Ashton annonsera efter fler kollegor.
