Debatt: Passiva politiker reducerar Sveriges inflytande

I Bryssel läggs just nu grunderna för hur EUs jordbrukspolitik ska se ut efter 2013. Men trots att utformandet av EUs framtida jordbrukspolitik är en högaktuell fråga för EU så berördes den inte med ett ord i årets valdebatt, vilket är symptomatiskt för svensk politik.

Den i svensk politik samstämmiga nattsvarta hållningen till EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) är unik i Europa. Medan man i de allra flesta andra EU-länderna ser CAP som ett viktigt verktyg för en hållbar livsmedelsproduktion och en livskraftig landsbygd, handlar den svenska debatten om hur politiken snabbast kan avvecklas.

Enligt den svenska regeringen ska Sverige tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet och delta aktivt på EU-arenan. Men när det kommer till livsmedelsproduktion och landsbygdsutveckling är det idag få EU-länder, om några, som är intresserade av att föra en dialog med Sverige. Sverige har successivt förlorat inflytande, under nuvarande regering men också under tidigare socialdemokratiska.

Att Sverige förlorar inflytande blev inte minst tydligt för ett år sedan, under det svenska EU-ordförandeskapet. Sveriges jordbruksminister – som då var ordförande i ministerrådet - utestängdes från informella mötesplatser. Bland annat träffades 22 jordbruksministrar i Paris hösten 2009. De kom överens om riktlinjer som gjorde att beslut i ministerrådet snarast blev formalia.

Idag finns en stor okunnighet bland politiker och opinionsbildare. När CAP diskuteras är det fördomar snarare än fakta som utgör grund. Många argument och exempel härrör från jordbrukspolitiken så som den såg ut för 10-20 och ibland till och med 30 år sedan.

Låt mig belysa några myter. Många säger att CAP slukar EU:s budget. Det är sant att 40 procent av EU:s gemensamma budget går till CAP. Men det beror på att jordbrukspolitiken är ett av få områden där medlemsländerna valt att sköta finansieringen gemensamt. Utgifterna för jordbruk och livsmedelsproduktion utgör i själva verket 1 procent av EU-ländernas samlade offentliga utgifter. Motsvarande siffra för exempelvis kultur är 2 procent.

En annan osanning, som flertalet frivilligorganisationer numer gjort upp med men som fortfarande torgförs av svenska politiker, är att CAP förstör och stänger marknaden för bönder i världens fattiga länder. Sanningen är att EU tillämpar total tullfrihet för allt utom vapen mot samtliga av världens minst utvecklade länder.

Vidare påstås det ibland att EU genom stöd pressar priserna på världsmarknaden. Men Världsbankens studier över vilka konsekvenserna skulle bli om hela världens jordbruk avregleras, visar att priserna endast skulle stiga marginellt och jämfört med de senaste årens prisfluktuationer försumbart. Mest skulle de stiga på produkter där EU redan har öppnat sin marknad eller är en mycket liten aktör.

En annan ofta förekommande felaktighet är att EU-ersättningarna fortfarande är kopplade till grödor eller olika sorters produktion. Och att CAP bidrar till övergödningen av Östersjön. Båda är fel. Det produktionskopplade stödet är avvecklat och de svenska kväve- och fosforutsläppen beräknas ha minskat med cirka 20 respektive 10 procent sedan det svenska EU-inträdet.

Medan man i Sverige bygger argument kring felaktiga fakta diskuterar övriga EU hur den gemensamma jordbrukspolitiken ännu bättre ska gagna medborgarna, maten och miljön. Det allra viktigaste för Sverige och Sveriges bönder just nu, oavsett om Eskil Erlandsson kallas för jordbruks- eller landsbygdsminister, är att vi inte ställer oss utanför diskussionerna om den framtida politiken.

Men hur ska denna gemensamma politik se ut? LRF, som till skillnad från Sveriges politiker inte vill stå utanför när framtiden tar form, har därför sammanställt sex riktlinjer för EU:s framtida jordbrukspolitik:

1. Det är nödvändigt att EU har en gemensam jordbrukspolitik även efter 2013. Det är viktigt att den just är gemensam. Alternativet är den hopplöst snedvridna konkurrens som skulle uppstå om de 27 medlemsländerna börjar tävla om att värna sin egen livsmedelsproduktion. 
2. Marken ska brukas och inte lämnas för fäfot. Tiden då bonden fick pengar för att lägga mark i träda är förbi och bör så vara. Mark ska brukas.
3. En stor del av jordbruksbudgeten som kommer Sverige till del går idag till renodlade miljöersättningar och landsbygdsutvecklingsåtgärder. Denna andel bör inom EU öka samtidigt som det behövs ett mer rättvist gårdsstöd.
4. Låt hållbarhet vara ledordet. Satsa på gemensam forskning och investeringsstöd som exempelvis skapar möjligheter att få fram alternativ till brasilianskt sojaprotein som bidrar till skövling av regnskogar.
5. Tillvarata möjligheten att agera gemensamt för att åtgärda akuta problem och lösa utmaningar. Situationen i Östersjön är ett exempel där miljöersättningarna och utbildningar av bönder kan samordnas med alla länder runt Östersjön.
6. Djurskyddet inom EU bör höjas. En gemensam jordbrukspolitik är en förutsättning för att detta ska lyckas.

Europas bönder är en viktig del av lösningen på de stora utmaningar världen står inför. När världens matproduktion måste öka och de fossila utsläppen behöver minska, är CAP ett viktigt verktyg. När Sverige gick med i EU 1995 var 25 procent av den mat vi äter importerad, idag är den siffran hela 45 procent.

I den situationen duger det inte att som sittande regering bli utestängd från diskussionerna om hur CAP ska utformas.

Helena Jonsson
vice förbundsordförande LRF