När Turkiets dåvarande premiärminister, Turgut Özal lämnade in landets EG-ansökan sommaren 1987 ansåg han att Turkiet nu var på en lång smal väg. Denna beskrivning lånade han från nationalpoeten Âşık Veysel´s berömda dikt ”På en lång smal väg är jag”. Özal menade då att landets medlemskapsprocess skulle ta en lång tid och skulle vara kantad av svårigheter och diverse andra hinder.

Landets ansökan 1987 blev avslagen och man menade från europeiskt håll att Turkiet inte var redo men hade rätt att bli medlem i gemenskapen någon gång i framtiden med motiveringen att landet var en del av Europa. Redan då hade Turkiet stått vid dörren och knackat på sedan 1959 då landet ansökte om associerat medlemskap i EG. 1962 slöts associerade avtalet och samma år fastställde parterna i Ankaraföredraget att slutmålet var full medlemskap för Turkiet.

Turkisk inrikespolitik mellan 1960 och 80-talet var kantad av instabila regeringar och olika militära interventioner som omöjliggjorde medlemskap i EG. Det fanns dock några tillfällen då landet blev erbjuden att bli medlem. När Grekland ansökte om medlemskap i slutet av 70-talet inbjöds även Turkiet genom inofficiella vägar att ansöka men militärkuppen 1980 satte stopp för dessa planer. Vid Greklands inträde lovade man från europeiskt håll att Grekland inte på något sätt skulle påverka relationerna till Turkiet.

Men Turkiets medlemskaps ambitioner samt relationer till EG under hela 1980 och 90-talet underminerades dels på grund av landets bristande respekt för mänskliga rättigheter och dels på grund av Greklands vana att använda EU-vetot som ett utpressningsverktyg gentemot arvfienden.

Dessa svårigheter hindrade dock inte Turkiet från att bli en del av EU:s inre marknad genom tullunionen 1996. Turkiets ansökan blev avslagen en andra gång 1997 där man istället föreslog en ”strategi” för fördjupat samarbete istället för medlemskap.

Reaktionen från turkiskt håll blev att bojkotta all politisk dialog med EU. Krisen övervanns i Helsingforstoppmötet 1999 då EU slutligen fastslog att Turkiet var ett kandidatland. Denna gång var stötestenen Republiken Cypern och krisen övervanns efter det att presidenten för dåvarande ordförandelandet i EU, Martti Ahtisaari skrev ett brev där han klargjorde att Turkiet var kandidatland precis som andra utan några extra krav från EU:s sida. Han försäkrade även för den turkiska sidan att ett Republiken Cypern (dvs. grekcyprioterna) utan en varaktig lösning på Cypernkonflikten inte skulle kunna bli medlem i unionen.

Det nyvunna kandidatstatusen ledde till reformprocessen kom igång på allvar. Turkiska parlamentet godkände 8 reformpaket mellan 1999-2004 där civilrätten moderniserades, administrationen reformerades de medborgerliga rättigheterna förstärktes, kurdiska radio- och tvesändningar tilläts och dödsstraffet avskaffades. Således konstaterade Europeiska rådet december 2004 att Turkiet uppfyllde Köpenhamnskriterierna och var redo för att medlemskapsförhandlingarna skulle inledas.

Men när även det delade Cypern trädde in i unionen skapades nya svårigheter för Turkiets medlemskapsförhandlingar. Turkiet vägrade efter grekcyprioternas inträde i EU att erkänna denna stat som Republiken Cypern och ställde kravet att EU skulle uppfylla de löften som gavs till den turkcypriotiska sidan i samband med Annanomröstningen 2004 för att man själv skulle öppna sina hamnar och flygplats till den grekcypriotiska sidan. EU svarade med att förhala och frysa vissa kapitel i medlemskapsförhandlingarna. Idag har man bara lyckats att slutföra ett kapitel av 35 möjliga i medlemskapsförhandlingarna. 8 kapitel har frusits av EU och förhandlingarna fortsätter i 13 andra kapitel.

Samtidigt har Frankrike, Tyskland och Österrikes bjudit en hårdnackat motstånd mot landets medlemskap. Frankrikes president Sarkozy som är den största motståndaren till Turkiets medlemskap har ändrat i lagarna så att varje utvidgning numera skall godkännas genom folkomröstningar i Frankrike. Detta innebär i praktiken att även om Turkiet uppfyller alla krav som ställs på landet och ger samtliga eftergifter i utrikespolitiken som EU önskar, så kommer man ändå inte kunna bli medlem i slutändan.

Denna förhållningssätt från speciellt Sarkozy och även Merkel som är starkt kritisk till turkiskt medlemskap har lett till att stödet för EU-medlemskap i Turkiet har sjunkit från ca 65 procent i början av 2004 till ca 35 procent 2010 i opinionsundersökningarna i Turkiet.

En annan anledning till sjunkande intresset för medlemskap från turkisk sida är landets exceptionella ekonomiska utveckling sedan 2002. Turkiets BNP ökade från 230 miljarder dollar 2002 till 650 miljarder dollar 2010.

Samtidigt började Europas betydelse relativt sätt minska för utrikeshandel under samma period. Europas andel sjönk från 56,5 procent av totala den utrikeshandeln 2002 till 46,3 procent 2010 medan Afrika och Asiens andelar blev dubbelt så stort under samma tid.

Även Turkiets ”nollproblem” politik gentemot grannländerna började ge resultat. Turkiets handel med de närmaste grannarna ökade från 9 procent 2003 till 30 procent 2010. Turkiets målsättning idag är att öka detta till ca 60 procent av sin totala utrikeshandel samtidigt som landet vill vara en av de 10 största ekonomierna i världen år 2023. För närvarande ligger landet på 15:e plats.

Turkiets öppning österut har ekonomisk öppnat helt nya dörrar för landet. Medan handeln med Europa kan beskrivas som stabil så ligger den stora tillväxtpotentialen i Asiatiska och Afrikanska marknader. Turkiets handelsrelationer har formligen exploderat i mellanöstern och inte för länge sen skrev man på ett protokoll där Syrien, Libanon, Jordanien och Turkiet kommer att forma en tullunion och ”Schengenområde” där medborgare för dessa länder kan åka utan visum till varandra. Turkiska TV-serier i arabvärlden är ett av de mest populära och turkiska företag och produkter kan hittas överallt i området.

Samtidigt har man även politisk tågat in i Mellanöstern, där Turkiet har varit ganska framträdande i regeringskriserna i Irak och Libanon samt i försöken att hitta en lösning på krisen mellan Iran och västvärlden. De ekonomiska förbindelserna med Ryssland har också förstärkts och Ryssland är idag Turkiets största handelspartner.

I och med Turkiets ekonomiska utveckling, motståndet mot landets medlemskap i Europa samt landets nya ”360-graders” utrikespolitik har fler opinionsbildare blivit mer skeptiska till relationerna till EU i landet. Denna skepsism uttrycktes även av Masahiko Aoki, ordförande för Internationella Ekonomi Institutet (IEA) där han under ett besök i landet, visade förvåning över att Turkiet, trots att landet redan har uppfyllt de nödvändiga förbättringarna, försöker att bli medlem i en union som även i fortsättningen kommer att försvagas ekonomisk istället för att samarbeta med Kina, Indien och andra asiatiska länder som är i starkt frammarsch i världen.

Turgut Özal hade nog rätt när han sa att Turkiet är på en lång small väg, men idag efter 22 år kan man på allvar börja ifrågasätta om slutdestinationen kommer att vara Europa eller något annat.