Läsartext: EU-kommissionen vill styra ländernas ekonomi

För tillfället finns ett tiotal dokument och processer om ekonomin på EUs bord. De mest omdiskuterade handlar om ekonomisk styrning och om en europakt. De diskuterades på ett LO-seminarium i fredags (18 mars). I dokumenten finns blandat med välbehövlig uppstramning av en del länders ekonomi klåfingriga förslag som egentligen går utöver de frågor där EU har behörighet.

Sedan den gemensamma valutan euron skapades finns den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten. Där fastställs gränser för den ekonomiska politiken för de länder som deltar fullt ut i valutasamarbetet. Den justerades för ett par år sedan så att man bättre kunde se till speciella förhållanden i respektive land.

Genom förändringarna kunde man till exempel ta mer hänsyn till den konjunktursituation som ett land befinner sig i. Märkligt nog tycks EU-kommissionen knappast ha brytt sig om dessa förändringar när man har avgivit rekommendationer till medlemsstaterna om deras ekonomi. Märkligt? Kanske inte, då Kommissionen egentligen ville ha de gamla stela reglerna.

Vad händer nu? Jo, man diskuterar regler som inte bara för tillbaka stabilitets- och tillväxtpakten till sin gamla form utan man för till och med in mer av sanktionsmöjligheter. Utöver det vill man ta med politikområden där EU inte har någon behörighet att agera. Det handlar framför allt om lönebildningen och pensionsvillkoren.

Detta är så fel att det är befogat att få det prövat av EUs domstol – i den mån man numera kan lita på den. Att EU inte får lägga sig i lönerna finns fastlagt i en artikel i EUs fördrag. Sociala frågor, såsom pensionerna, får man bara ta upp för diskussion utan att komma med lagförslag.

De förslag som diskuteras för att möta kriserna (finanskris, budgetkris, sysselsättningskris) ska dock inte bara kritiseras. Även om EU-kommissionen och Europeiska rådet (där Euro-pakten behandlas) i sin iver har gått fel och vill flytta makt till kommissionen och rådet så har man rätt i en hel del frågor vad gäller hur man ska följa medlemsstaternas ekonomi.

Utgångspunkten för de flesta nya förslagen är ”den grekiska tragedin”. Det som är bra är att man i framtiden snabbare vill kunna se när det håller på att gå snett ekonomiskt i ett medlemsland. Den existerande stabilitets- och tillväxtpakten är helt inriktad på statens situation – budgetbalans och statsskuld. Läget för dessa är nästan alltid beroende av hur det går i den reala ekonomin.

I de flesta länder är till exempel den privata konsumtionen 60 procent av BNP. Det som EU tidigare inte har kontrollerat är hur ett land klarar sin konkurrenskraft gentemot andra länder. Det ser man i den så kallade bytesbalansen (export minus import). Vad avgör då hur den utvecklas? Jo, löneutvecklingen i förhållande till produktivitetsökningen.

Höjs lönerna för mycket i förhållande till produktiviteten förlorar man konkurrenskraft. Så har det varit i Grekland under lång tid – och inte bara där utan i samtliga Medelhavsländer inom EU.

Det positiva är att kommissionen nu vill ha med uppgifter om löner i förhållande till produktivitet i sin uppföljning. Man kan säga att vi får statistisk öppenhet inom ekonomin. Kommissionen borde då säga att ett land som förlorar konkurrenskraft måste göra något åt detta.

Det negativa och oacceptabla är att man säger hur man ska göra det. Man blir väldigt konkret. Sänk lönerna, decentralisera lönebildningen, pressa ned de privata lönerna genom att sänka lönerna inom den offentliga sektorn. Redan så har man gått över gränsen för EUs befogenheter men när man också föreslår nya utvidgade sanktionssystem blir det verkligen oacceptabelt.

Tillbaka till verkligheten. Några länder har under flera år haft stora överskott i bytesbalansen – inte bara Tyskland utan även till exempel Sverige och Nederländerna. De flesta har dock haft underskott. Bland dem med underskott i bytesbalansen inom eurozonen har detta i längden också lett till stora problem med underskott i statsbudgeten. Då blir det åter fel i analysen. Obalansen tycks bara bero på de länder som har underskott.

Men framför allt Tyskland har tagit konkurrenskraft från andra EU-länder genom att hålla tillbaka löneutvecklingen – under det som vore möjligt enligt produktivitetsökningen. Det är den andra sidan av obalansen. Varför vill ingen att den ska åtgärdas?

De tyska löntagarna har gjort sig förtjänta av högre löner. Den europeiska allmänna efterfrågan skulle verkligen behöva en stimulans från den tyska privata konsumtionen. Detta är den expansiva lösningen. Den vill förmodligen medborgarna ha. Den diskuteras inte. I stället gäller förslagen att vi måste hålla tillbaka, sänka lönerna. Varför driver EU-politikerna den politiken?

Sammanfattningsvis. Det är bra att man vill hålla koll på utvecklingen av medlemsstaternas konkurrenskraft (löner, investeringar, produktivitet) för att tidigt se om utvecklingen kan leda till problem. Det är fel att ge exakta förslag på åtgärder och än mer fel att införa fler sanktioner.

Förslagen till åtgärder leder nästan uteslutande till en ekonomiskt restriktiv politik med minskande efterfrågan. Det är fel. I stället måste obalanserna mellan euroländerna åtgärdas med en expansiv politik i länder med överskott i bytesbalansen.