”Början till en europeisk valutafond”

– Vi måste använda oss av den grekiska krisen för att ta ett sjumilasteg för den ekonomiska styrningen av eurozonen.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy var tydlig i sina kommentarer efter toppmötet mellan eurozonens 17 stats- och regeringschefer på torsdagen. Med marknaderna bokstavligen andandes ledarna i nacken (flera chefer för europeiska storbanker fanns i korridorerna vid mötet) slöts en överenskommelse efter närmare åtta timmars förhandlingar. När de klev ut till den väntande pressen hade beslut tagits som enligt den franske presidenten motsvarar ”början till en europeisk valutaunion”.

Det sker genom att mandatet för eurozonens 440 miljarder stora räddningsfond, EFSF (European Financial Stability Facility), utökas. EFSF har hittills varit en sista, nästintill förnedrande, utväg för krisande länder (både Irland och Portugal väntade länge med att be om lån, för länge enligt många) och som kom med den bittra bismaken av hårda nedskärningskrav.

I framtiden ska EFSF:s skattkista kunna användas av euroländerna på tre nya sätt: genom att ingripa i förebyggande syfte med krediter, även till länder som inte har ett låneprogram; genom lån till regeringar som behöver stärka banker med kapital samt genom att köpa statspapper på andrahandsmarknaden.

Det sistnämnda ska göras efter en analys av ECB och genom en ömsesidig överenskommelse mellan euroländerna (men inte med ett enhälligt beslut – en detalj som ska ha orsakat långa diskussioner under mötet). Dessutom sänks räntorna för länder som har fått lån till 3,5 procent och löptiden ökar från 7,5 till mellan 15 och 30 år.

I samband med detta ges ett nytt lån till Grekland på 109 miljarder euro från just EFSF och Internationella valutafonden, IMF. Utöver har den privata sektorn – på mötet representerat av en koalition av storbanker, bland andra SEB – lovat att bidra med 37 miljarder euro under åren 2011-2014. Fram till 2019 ska den totala insatsen från privata investerare vara 106 miljarder euro, enligt mötets slutsatser.

– För första gången har vi en lösning tillsammans med marknaden, inte emot den, sade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso efter mötet.

Den privata sektorn bidrar genom att byta ut eller rulla över existerande grekiska statspapper mot nya med en löptid på mellan 15-30 år. (Uppgörelsen hittas här). Enligt Nicolas Sarkozy innebär det att skulderna skrivs av med cirka 20 procent. Det kommer med största sannolikhet att Grekland går in i en så kallad selective default – en slags inställning av betalningar, vilket blir första gången för ett euroland.

Därmed har Tysklands förbundskansler Angela Merkel fått igenom ett av sina grundkrav, medan ECB har fått backa. Men överenskommelsen måste fortfarande godkännas av flera nationella parlament, inte minst av Merkels egna Bundestag.

Alla detaljer tycks ändå inte vara klara. Enligt den grekiske premiärminister Giorgios Papandreou har Grekland erbjudit att ställa någon slags säkerhet till förfogande för de nya lånen, något framför allt Finland och Nederländerna krävt. Exakt hur det ser ut lär klarna de kommande dagarna.

EU-ledarna hoppas att beslutet ska lugna marknaderna. De var efter mötet tydliga med att bidraget från den privata sektorn endast och uteslutande gäller Grekland och kommer inte att bli aktuell för något annat land. På så sätt hoppas de att osäkerheten inte smittar även Italien och Spanien längre.

– När europeiska ledare säger att vi ska göra ’allt som krävs’ för att rädda eurozonen är det mycket enkelt: vi menar det, sade Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy efter mötet.

Men de övertygande, högtidliga och historieskrivandeaspirerande uttalandena till trots fanns det skeptiker. Den amerikanske ekonomen Nouriel Roubini till exempel.

– Slutsatserna säger att den grekiska skuldnedskrivningen är ett unikt fall; men om ett år kommer Portugal och Irland behöva samma skuldnedskrivning, twittrade han minuter efter att mötet avslutats.