”Enhorabuena!” säger vi på spanska för att gratulera någon till något. I detta fall menar jag alla de öbor, som med sitt flit har bevarat detta naturområde genom seklen. Under långa tider var landskapet inte lika grönt som det är idag, på grund av behovet av kol att elda med i alla öns spisar och för att ”hålla ångan uppe” i diverse gamla industrier och inte minst för att få båtar att gå och kaminer att skänka värme. Kolmilorna låg tätt och matades med ved från skogens träd. (En kolmila kan ses återuppbyggd i byn Caimari, norr om staden Inca, på väg till det pampiga klostret i Lluc.)
En gammal felaktig form av naturvård var att bränna marken, som man trodde gav den bättre näring. I alltför många fall orsakade dessa gräsbränder att också stora delar av skogen brann ner. Därmed blev stenekarna successivt färre och pinjerna fler.
Detta skapade obalans, gjorde att det nedbrända landskapet blev sterilt. Allt liv utplånades. Under andra hälften av 1900-talet har det sakta men säkert återgått till en bättre balans och det har blivit en grönare och tätare skog.
Alla vi som bor här och vet hur känsligt det är med den torra terrängen i denna höga sommartemperatur håller andan och hoppas dag för dag att inga skogsbränder ska förstöra den på nytt. Hur otroligt det än låter, har en del öbor varit så grymt ovetande om naturens sammansättning och behov, att de inte skytt några medel.
Fram till 90-talet kunde skogsbränder vara anlagda som ett svar på att myndigheterna inte gav tillstånd att bygga i ett område med de för ön så viktiga skogarna. Under mina år som guide har jag sett förödelsen efter skogsbränder utmed kusten mellan Andratx och Estallenchs, i skogarna kring klostret Lluc och på många andra håll.
Den tiden lägger ön nu bakom sig och Mallorca har ökat sitt skogsbestånd betydligt under de senaste årtiondena. Bland annat genom nyplantering av skog, särskilt den ursprungligt inhemska steneken La Encina ,”Quercus Ilex” (lat.)
Det bör också framhållas att organisationen GOB (Grup Ornitòlog Balear) har varit en drivande kraft sedan 70-talet, och som med sina protester och varningar har räddat mycket av öns natur och varit samarbetspartner i de stora och viktiga beslut som tagits för att nå fram till bergskedjan Tramuntanas stora utmärkelse.
Aspekter som Unesco tagit hänsyn till och beundrat är först och främst det som naturen själv har skapat i detta annorlunda klimat- och därmed växtlighetsområde; de konstfullt uppförda stenmurarna, här bevarade bättre än någon annanstans i Medelhavsorådet (sten till sten, i ett perfekt pussel, utan bindemedel, men med rätt lutning och fyllda med jord och småsten); människans idoga arbete för att bevara landskapet och samtidigt kunna utnyttja sluttningarna till oliv- och vinodlingar ända sedan Antiken och tidig Medeltid; de för bevattning uppförda aljibes (=dammar, fr arabiskan) och akvedukter, av vilka den längsta, som härstammar från romarna, delvis finns kvar och har en längd på 7 km. Men det är nu inte tid för att ”vila på några lagrar”.
Tvärtom behöver vi ständigt vara på vår vakt, särskilt när ett nytt parti har fått uppdraget att bilda den nya baleriska regeringen. Högerpartiet Partido Popular har tidigare inte visat tillräckligt stort intresse för det som nu blivit verklighet.
En typ av ”urbanisering" som växte fram, mer eller mindre under tidigare PP-regeringar, borde dock nu kunna stoppas för all framtid. Det gäller restaurangen Es Guix, beläget nära klostret Lluc. Djupt ner i dalen dyker den fram bland grönskan och bestod från början av en gammal gård med omkringliggande ”trollskog”, intill en naturlig källsjö. Platsen är unik och bör besökas med stor vördnad.
Under mina första år som guide anordnade jag ett besök med en läcker måltid på den lilla restaurangen nere vid sjön. Före måltiden fick vi ta oss ett dopp i denna sagosjö. Men det var på den tiden, när grupperna var små ännu. På 90-talet såg jag skylten när vi passerade vidare från Lluc till Sòller och såg att de mest missanpassade byggnader hade börjat växa upp mellan stora vägen och neröver.
Det är minst 20 år sedan jag var där. Namnet ”Guix” betyder kalk. Den kalk som alla hus målades med invändigt förr i tiden (bättre än den moderna plastfärgen som bara får gamla hus att svettas.)
Francina Armengol, tidigare ordförande i Mallorcas regionala regering, har skrivit: ”Nu har Mallorca fått en naturattraktion likställd med pyramiderna i Egypten och den kinesiska muren.”
¡Enhorabuena!
