Att betalningsmedel – pengar – växte fram har varit avgörande för utvecklingen av världens välstånd, som Niall Ferguson så väl beskriver i The Ascent of Money. Pengar är sannolikt en av mänsklighetens viktigaste innovationer, som tog oss från en primitiv och ineffektiv bytesekonomi till handel, kreditväsende och investeringar.

Väl fungerande pengar ska uppfylla flera viktiga krav: De ska kunna underlätta transaktioner genom att vara erkänt betalningsmedel för medverkande parter. De ska göra jämförelser möjliga, i egenskap av måttstock, och därmed skapa transparenta marknader. De ska bevara värde över tid och göra sparande och investeringar möjliga.

Idag har vi offentliga valutamonopol där centralbanker med oberoende styr över pengarnas värde enligt mål fastställda av politiker. Genom historien har många modeller prövats för att få valutor som uppfyller kraven. En politisk lockelse att uppfinna välstånd ur tomma luften har lett till manipulationer av valutor och skapat några av våra största ekonomiska kriser.

Långa perioder har valutornas värde knutits till värdet på guld och silver. Det gav stabilitet och minskade risken för manipulation. Så har nu den amerikanska delstaten Utah tillåtit guld och silver som legal valuta, ”legal tender”. Detta för att misstron mot dollarns förmåga att hålla sitt värde över tid är betydande. Fler delstater är på gång.

Vi har inte alltid haft valutamonopol. I Skottland, Sverige och USA rådde under decennier system där banker själva gav ut betalningsmedel. Då var värdet också kopplat till guld eller silver, men det stod var och en fritt att välja vilken man ville använda. Dessa ”fribankssystem” var decentraliserade och inte politiskt manipulerbara.

Under 1900-talet prövades en rad olika varianter för att framför allt lyckas med att bevara värde och skapa stabila villkor för handel – där man tidigare hade misslyckats. Många valutor knöts till dollarn, D-marken eller i vart fall till varandra. På 1970- och 80-talen var en del av problemen kring stagflationen orsakade av penningpolitiska åtgärder som devalveringar.

Kring millennieskiftet hade världen haft god tillväxt länge utan inflation. Då ansågs valutamonopolen med sina oberoende centralbanker vara väldigt väl fungerande system. Efter finanskrisen har kraven på att centralbankerna ska ”stimulera” ekonomin varit stora. Men mycket låga räntor har inte varit en mirakelkur. Tvärtom har bubblor blåsts upp.

Därför råder nu mer tvivel igen. Det är mot den bakgrunden av ständig utveckling av monetära modeller som debatter om dollar, euro och kronor ska ses. Fortfarande vill vi att pengarna ska underlätta transaktioner, jämförelser och bevara värde. Men vilken modell som gör detta bäst är en komplex och i hög grad empirisk fråga.

Det finns förstås Keynesianer som anser att staten kan och bör styra konjunkturen, gärna via både finans- och penningpolitik. Enligt den sistnämnda varianten ska valutans värde sjunka om landet för en dålig politik eller det går dåligt för några av landets företag. På det viset ska valutan vara en regulator som kompenserar för dessa problem.

Om politiker höjer skatter och inför skadliga regleringar ska valutan falla så att det går bra för landet ändå. Om en bilfabrik säljer dåligt ska de plötsligt få priset sänkt genom en fallande valuta så det går bra för dem trots att de inte har förbättrat sin produkt. Det finns all anledning att ifrågasätta klokheten i nationella valutor som konstgjort ska stimulera ekonomin.

En spännande tanke är istället fribankssystem i dagens globaliserade Internetvärld. Alltså som i Utah, att medborgarna får använda andra valutor än den nationella. Med etableringsfrihet för valutaleverantörer skulle alla få välja. Kanske både banker och kreditkortsföretag skulle erbjuda valutor. Eller Google. Leverantörerna skulle konkurrera om att erbjuda den mest pålitliga valutan som används av många – i praktiken via betalkort.

Självklart är det komplicerat att bedöma effekterna av ett sådant system idag. Kanske skulle vissa valutor dominera stora regioner, kanske följa vissa branscher. De skulle inte vara politiskt manipulerbara och inte kunna stimulera en nationell konjunktur. Länder skulle inte kunna använda valutans värde som utrikespolitiskt instrument.

Detta har förvisso lite med dagens verklighet att göra. Vi har de system vi har och måste naturligtvis fokusera på att förbättra dem. Men ibland måste man rikta blicken lite utanför boxen för att få perspektiv också på de konkreta diskussionerna. Friedrich Hayek hade flera goda poänger i sin De-Nationalization of Money.

Kronan är ett nationellt valutamonopol med en oberoende centralbank. Euron är ett internationellt valutamonopol med en oberoende centralbank. Båda har samma mål om låg inflation och båda har rörlig växelkurs gentemot andra valutor. Inga dramatiska skillnader, förutom att euron når fler och kronan kan anpassas något efter nationell konjunktur.

Så länge vi har offentliga valutamonopol kommer de att vara starkt influerade av vilken politik som förs. Eftersom det i Sverige förs en klok ekonomisk politik är kronan stark, och eftersom det i eurozonen delvis förs en oklok ekonomisk politik är den skakig. Så lösningen för euron är uppenbar – regler för finanspolitiken som följs.

Idag pekar många på eurons problem. Men vilken valuta ligger egentligen närmast det som hade vuxit fram under etableringsfrihet och valfrihet? Det är ju i det svaret vi ser vilken valuta som faktiskt är mest anpassad för tidens efterfrågan och krav. Att en valuta framväxt enligt efterfrågan på en marknad skulle sträcka sig över nationsgränser – som euron – framstår som helt självklart.

Eurons problem är inte att den är internationell, och inte heller att enskilda euroländer inte kan devalvera. Problemet är att den, eftersom den som alla valutor idag är ett offentligt monopol, påverkas så starkt av politiken. Men det är ju knappast så att situationen hade varit bättre med fler och än mer politiskt styrda nationella valutor i Europa. Valutakrig kan leda till handelskrig.

I verkligheten måste vi pragmatiskt förbättra våra monetära system. Dagens krona eller euro är inte de slutgiltiga systemen. En utmaning är att en valuta i en globaliserad värld bör kunna nå fler och bidra till öppnare internationella marknader. En annan utmaning är att bevara värde, trots den politiska lockelsen att ”lösa” vissa länders skuldkris med inflation.

Frågan om vilka krav vi bör ställa på framtidens monetära system, och hur de kraven bäst uppfylls, är värt en synnerligen seriös diskussion.