2011 var ett mörkt år i det europeiska valutasamarbetet. Det nya året förutspås bli minst lika utmanande. Förslag till krisinsatser för euron duggar tätt, det senaste är den mellanstatliga Europakten, även kallad finanspakten. I ett högerdominerat EU utgör pakten ännu mer av det universalmedel som använts i tre års tid för att hantera eurokrisen. Huvudingredienserna är åtstramning, disciplin och sanktioner. Men det är fel botemedel mot fel sjukdom. Europakten är en dimridå som döljer Europas verkliga behov: välfärd, jobb och tillväxt.

Under det senaste året har EUs stats- och regeringschefer vidtagit i det närmaste desperata åtgärder på nationell och europeisk nivå. Allt för att återvinna finansmarknadernas förtroende. Alla medel är tillåtna när budgetunderskotten ska sänkas till EU-bestämda nivåer. Med benäget stöd av EU-kommissionen har en rad medlemsstater genomfört tuffa besparingsprogram i offentlig sektor. Vägen dit är uppsägningar och lönesänkningar. Samtliga länder har gett EU mer makt över den nationella ekonomiska politiken, skärpt de gemensamma kraven på budgetdisciplin och ökat sanktionsmöjligheterna. Med Tyskland som förebild har ”stabilitet” blivit ledstjärnan för EU:s utveckling.      

En rad ekonomer och experter har under lång tid försökt få politikerna att förstå att eurokrisens främsta problem inte handlar om budgetunderskott eller finanspolitisk ansvarslöshet. Problemet med euron är att en gemensam homogen monetär politik tillämpas på alltför heterogena ekonomier. De stora skillnaderna i bytesbalansen hos de nordliga och sydliga euroländerna har gett de förra konkurrens- och exportfördelar och de senare försvagad konkurrenskraft och ökad skuldsättning.

Som nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman enträget hävdat är det inte den ökande statsskulden i eurozonen som är orsaken till krisen. Tvärtom. Statsskulden är en konsekvens av euron. Trots detta ekonomiska faktum insisterar Europas politiker med fortsatta budgetnedskärningar. Ytterst blir det arbetstagare och enskilda företagare som får betala för en kris de inte orsakat. Det är fel.

Från tjänstemän och politiker på EU-nivå hörs ofta att euroländerna nu måste genomgå de stålbad som Sverige, Irland och Tyskland genomgick under 1990-talet. Men förutsättningarna för dessa åtstramningsframgångar var väsentligt annorlunda. De byggde på en global efterfrågan och möjlighet till devalveringar. Detta fungerar givetvis inte för dagens krisande euroländer, vilket även åtstramningsivrare rimligtvis borde inse. Det tycks vara andra krafter i rörelse. Min tolkning av utvecklingen är att åstramningspolitiken drivs av ideologiska krafter.

Åtstramningsåtgärderna är inte framtvingade av marknaderna – de är politiskt drivna. Den senaste nedvärderingen av kreditbetygen för en rad länder i eurozonen är inte ett resultat av att europakten inte är antagen utan en konsekvens av att den förda krispolitiken är skadlig för Europa. Det är den ensidiga fokusen på åtstramning och avsaknaden av tillväxtfrämjande åtgärder som ligger bakom marknadens misstro mot eurozonens framtida ekonomiska utveckling.  

Den nuvarande politiken styrs av en ideologiskt färgad agenda i syfte att urholka den gemensamma välfärden och att minska politikens, och därmed demokratins, betydelse. EUs högerorienterade politiker gömmer sig bakom börsstatistik och kreditbetygssättning för att genomföra reformer. Den ideologiska målsättningen är svaga stater och starka marknader. Politiken och demokratin avrustas. EU görs till ett instrument i en europeisk marknadsreform av gigantiska mått.

Men mäktar EU-strukturen verkligen med att användas för ideologiskt motiverade marknadsreformer? Kan ett brett stöd för EU-projektet bevaras? Delar verkligen medborgarna denna vision för EU? Troligen inte.

När medborgarna tillfrågas vilka frågor de vill att EU ska prioritera, hamnar ekonomin högt upp på listan, men även migration, energi, miljö, brottsbekämpning, utbildning och sociala frågor anses viktiga. Medborgarna vill att EU följer en bred och inkluderande politisk dagordning.

När EUs medlemsstater 2007 lyckades komma överens om en gemensam klimat- och energipolitik stod medborgarnas förtroende för EU som högst. Nu är siffran rekordlåg. Förtroendet för EU har sjunkit med 23 procent de senaste fyra åren, till 34 procent år 2011. Detta kan enbart tolkas som ett underkännande av EUs politiska dagordning. Den ekonomiska styrningen och åtstramningspolitiken dominerar totalt. För medborgarna har EU blivit ett hot, inte ett löfte om framtid välfärd.

Ny statistik från EU-kommissionen visar att arbetslösheten i EU är rekordhög. Fattigdomen och inkomstskillnaderna ökar. En aktuell studie av pågående åtstramningsåtgärder i de värst drabbade EU-länderna visar att situationen för de mest sårbara i samhället har förvärrats.

Detta kan inte fortsätta. EUs stats- och regeringschefer måste nu lyssna till en ekonom- och expertkår som dömer ut den ensidiga åstramningspolitiken. Europakten är ett stickspår. Utan tillväxtfrämjande och jobbskapande åtgärder kommer den ekonomiska krisen att förvärras. Till och med de marknadsliberala kreditvärderingsinstituten tvivlar på de hårda svältkurerna. De senaste dagarnas nedvärdering av euroländernas kreditvärdighet bygger ytterst på en brist på progressiv politik.

För att EU ska gå stärkt ur krisen krävs en kombination av budgetbalanskrav och insatser för tillväxt och jobb. Prioritet måste ges till samordnade investeringar i utbildning, infrastruktur och klimatsmart teknik. Det skapar jobb och tillväxt, och därmed en hållbar ekonomi.  Samtidigt måste det stå varje land fritt att välja åtgärder och system för att hantera konjunktursvängningar i fråga om arbetsmarknadspolitik och offentliga investeringar.  

EU:s legitimitet bygger inte på marknadens förtroende. Det bygger på stöd från folket, vilket man inte kan bygga på nedskärningar och uppsägningar. Inte heller en europakt kan reparera de strukturella problem som finns i eurosamarbetet. Låt inte Europatanken om solidaritet, gemensam välfärd och progressiva sociala framsteg drunkna i en högerideologisk motiverad åtstramningspolitik.

Det är dags för EUs stats- och regeringschefer att lyfta blicken och ta tag i grundproblemen. Tillväxten, välfärden och jobben.