Läsartext: Därför strejkade miljoner spanjorer

Anledningarna till den spanska generalstrejken är många. Missnöjet med det regerande högerpartiet PP:s politik nu breder ut sig i folklagren. Politiken slår mot de svagaste i samhället och har satt sina spår också i medelklassen.  

Generalstrejken den 29 mars var den första under regeringen Rajoy´s, men det ser inte ut att bli den sista. Det var för övrigt den åttonde i ordningen efter diktaturens fall. Suarez, den spanska demokratins första regeringschef fick uppleva en generalstrejk, Felipe Gonzalez fyra – han var regeringschef i 14 år, Aznar en och Zapatero en.

Många av väljarna lade förra året  sin röst på det konservativa Partido Popular, PP, som framstod som det enda alternativet. De regerande socialdemokraterna PSOE, tycktes inte klara den växande arbetslösheten och att styra samhället genom den svåra ekonomiska krisen.  

PP, fick många att tro att med en ny regering skulle det snart finnas jobb för alla. De lät sig övertygas av PP:s propaganda och trodde tydligen till slut att förre regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero ensam var skyldig till landets ökande arbetslöshet och den växande statskulden. Så enkelt var det givetvis inte.

PP gick fram som en tsunami i valet och fick majoritet i de flesta kommuner och regioner. Ett ökande antal röstade dock för första gången på olika vänsterpartier. Andra röstade inte alls. Socialistpartiet PSOE, blev den stora förloraren.  I Asturien och Andalusien där valen hölls den 25 mars i år vände tendensen åt vänster igen och är ett klart tecken på att PP:s politik inte längre har stöd av samma majoritet.

Landet har nu över fem miljoner arbetslösa. Välutbildade unga medborgare lämnar landet för en bättre framtid i norra Europa eller i USA och Spaniens traditionella ”brain drain” är därmed åter igång.

De stora skarorna dåligt utbildade, som tidigare kunde få arbete inom bygg- eller turistsektorn är alltför många för att dela på de få lediga jobben. När närmare en miljon lägenheter är till salu, är det naturligt att det inte byggs mer.  Till turistbranschen söker sig de högutbildade, där de med glädje tar jobb som kypare på barer och restauranger.

De långtidsarbetslösa blir ständigt fler och deras krav blir allt mindre, de tar vilka jobb som helst, till vilket pris som helst. Ska det bli så att många tvingas ta jobb till svältlöner? Det är redan uträknat att det mest blir kvinnor blir som tar dessa jobb. Antalet fattiga ökar och enligt olika hjälporganisationer finns det åtta miljoner fattiga i Spanien. De fattiga riskerar dessutom bli riktigt fattiga som pensionärer i framtiden.

Arbetslösheten i Spanien har sina rötter i en bristfällig utbildning under diktaturens, i de stora klasskillnaderna och i arbetsmarknadens struktur, som har anpassats till turismen och den servicesektor som byggts upp kring den. Det saknas ännu, trots stora ansträngningar att ändra strukturen, industrier i de landsdelar där det finns flest arbetslösa.  Dessutom blir det idag inom jordbruksektorn mer lönsamt med färre arbetsinsatser.

Mot denna bakgrund behövs det modiga reformer som satsningar på utbildning och forskning inom alla områden. För närvarande görs istället kraftiga nedskärningar och frågan är: Hur och när skall utvecklingen åter gå åt andra hållet och vem skall leda den?        

Företagen har allt oftare börjat sätta upp skylten ”STÄNGT”. De tidigare anställda har sällat sig till de ringlande köerna vid arbetsförmedlingarna, som snart inte kan kallas så. De blir snarare endast en förmedling av den eventuella hjälp som fortfarande finns att få. Den nya regeringen har hittills endast lyckats öka antalet arbetslösa!

EU-medborgare som arbetat i Spanien, blir utförsäkrade och får lov att ”åka hem” och invandrare från andra länder har också rest tillbaka till sitt hemland. De som är kvar samlade sig med de stora skarorna arbetare, stats- och kommunalanställda, universitetsstuderande och pensionärer, som genom generalstrejken visade sitt motstånd mot alla indragningar, nedskärningar, och höjda skatter för löntagarna. Höjda skatter drabbar inte höginkomsttagarna.

Den nya arbetslagens utformning blev droppen som fick bägaren att rinna över. De två stora fackförbunden UGT och CC.OO utlyste en strejk för att protestera mot den arbetslag, som de menar är skriven för att göra slut på alla de rättigheter som facken lyckats få igenom efter 1978. Facken och företagarna hade efter långa, visserligen alltför långa förhandlingar kommit överens om en hel del väsentliga saker, men regeringen ansåg att det behövdes kraftigare försämringar vad gällde uppsägningsvillkor och ersättningar. De hade redan varnat om att de skulle lagstifta utan hänsyn till parterna.

Den tredje mars presenterades den nya arbetslagen i parlamentet. Då PP har egen majoritet finns föga chans till någon förändring av lagen. Endast en generalstrejk skulle, i bästa fall, få den ångvältsliknande framfarten med negativa förändringar att stanna upp.

Den nya arbetslagen gör det lättare att säga upp anställda. Företagen skall också ha rätt att flytta sina anställda från en del av landet till en annan efter behov.

Det finns knappt någon arbetslös här i landet, som inte med glädje flyttar till vilken plats som helst. Men några flyttbidrag talas det inte om. Över 2000 tidigare anställda i ett av de stora flygbolagen, vet vad det vill säga att bli flyttad, från exempelvis Palma de Mallorca till Barcelona, allt efter företagets behov och behag, vilket inträffade för ett antal år sedan. Ekonomiska försämringar, splittrade familjer och dubbel- eller samboende var enda sättet att rädda arbetet. Allt för att sedan en dag få veta av passagerarna ombord att företaget gått i konkurs.

Enligt lagen skall uppsägningar anses lagliga om det är en följd av att företagarens inkomster har minskat under tre kvartal i rad. Ersättningen till de uppsagda minskas till närmare hälften eller 20 dagar per anställningsår, i högst 12 månader. Uppsägningar av andra, skäl ger rätt till ersättning med 33 dagar per anställningsår mot tidigare 45 dagar, i högst 24 månader.

Spanska företagarföreningen CEOE:s ordförande uttryckte sig dagarna innan strejken, i en intervju i den oberoende konservativa dagstidningen ABC: ”Det kan inte vara tillåtet att en liten grupp paralyserar ett helt land. Det behövs en lagändring ”. Hans uttalande tyder på att också en ändring av strejkreglerna planeras.

Det blev ingen liten grupp som gick till strejk! Istället fick strejken en långt större uppslutning än vid tidigare tillfälle. Företagarnas oro för att ” en liten grupp skulle paralysera landet” blev inte verklighet.

Endast i Barcelona trädde en radikal grupp in på arenan och ställde till med kravaller och stora skador i gatubilden och på husfasaderna. Dessa fridstörare hade dock inget som helst att göra med strejken, men blir som vanligt föremål för stora rubriker i alla medier.

De stora företagen stängde helt, bland annat samtliga bilfabriker, medan en del småföretagare, för säkerhets skull, drog ner sina persienner eller avvaktade tills de såg att allt gick lugnt tillväga. Många stängde då inkomsterna väntades bli dåliga.

Regeringen hade före strejken meddelat att de inte var beredda att ändra något i lagen, hur stor uppslutningen än blev. Redan dagen efter talar den kvinnliga ministern Fátima Ibánez om ”vissa möjligheter till tekniska förändringar”.