Debatt: Riksdagen måste avvisa föreslagen EU-strejkrätt
Jonsson, Danielsson, Hamskär och Engblom. 26 april 2012 | Löser inte Lavaldomens problemEU-kommissionens förslag, Monti II, inskränker den nationella strejkrätten och strider mot Sveriges internationella förpliktelser. Förslaget tar inte hänsyn till den svenska kollektivavtals- och arbetsmarknadsmodellen och bryter mot subsidiaritetsprincipen. Det skriver de fackliga företrädarna Claes-Mikael Jonsson, LO, Johan Danielsson, LO, Ingemar Hamskär, TCO, och Samuel Engblom, TCO.
EU-kommissionens förslag till förordning om strejkrätten vid gränsöverskridande tjänstehandel, kallad Monti II, kan få stora negativa konsekvenser för den svenska arbetsmarknadsmodellen. Att reglera stridsåtgärder på europeisk nivå bryter mot EU:s subsidiaritetsprincip om att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt och på den nivå som krävs för att det ska bli effektivt. EU-kommissionen måste därför förklara i sina lagförslag varför frågan hör hemma på EU-nivå.
Den svenska riksdagen har tidigare i ett antal fall invänt att EU-förslag strider mot principen och skickat ett motiverat yttrande till EU. Den prövning som nu ska ske i den svenska riksdagen av EU-förslaget sker parallellt i ett antal EU-länders parlament. Med stor sannolikhet kommer den danska riksdagen att invända mot förslaget på subsidaritetsgrunder – liknande diskussioner förs i Tyskland, Storbritannien och Österrike. Vi vill att den svenska riksdagen på samma sätt låter granska subsidiariteten i kommissionens förordningsförslag.
Lavaldomen har skapat en situation där EU-medborgare som tillfälligt arbetar i ett annat medlemsland inte garanteras samma lön och arbetsvillkor som inhemska arbetstagare. Det har uppstått en obalans mellan fackliga rättigheter och ekonomiska friheter. Konkurrensen på EU:s inre marknad har därmed snedvridits.
I syfte att komma till att rätta med de problem som uppstått presenterade EU-kommissionen i slutet av mars förslaget till förordning om utövandet av rätten att vidta kollektiva åtgärder i samband med etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster.
Förordningsförslaget kommer dock inte i närheten av att rätta till de problem som EU-domstolen skapat. Istället så innebär förslaget ett fastställande av redan gällande rätt. Ekonomiska friheter och fackliga rättigheter skulle vägas mot varandra och fackliga åtgärder som anses utgöra för stora hinder för den fria rörligheten skulle vara som otillåtna. Förordningar är direkt bindande för medlemsstaterna utan att behöva omvandlas till nationell lag. När beslutet väl har fattats finns det därför ingen möjlighet att anpassa detaljerna till svenska förhållanden.
Vi anser att förslaget strider mot internationella konventioner som Sverige är anslutna till. Det kan inte heller uteslutas att att förslaget kommer i konflikt med svensk grundlag. FN:s arbetsmarknadsorgan ILO har vid flera tillfällen slagit fast att strejkrätten inte kan begränsas av handelsskäl och uttryckligen kritiserat det rättsläge som uppstått i EU:s medlemsstater efter EU-domstolens Lavaldom. Även den Europeiska sociala stadgan innehåller bestämmelser som förhindrar denna typ av inskränkningar i strejkrätten.
Om förordningen antas skulle Sverige kunna komma att tvingas att bryta mot våra internationella åtaganden. Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder skyddas även av den svenska grundlagen. Att se till så att Sverige inte bryter mot internationella konventioner och risken att EU-förslag kommer i konflikt med vår grundlag är ett ansvar som vilar på den svenska riksdagen.
Vi anser att Kommissionens förslag till förordning inte är förenlig med Sveriges internationella förpliktelser inom ILO eftersom det söker reglera konflikträtten på ett otillbörligt och oproportionerligt sätt. Strejkrätten är undantagen EU:s kompetensområde, enligt artikel 153.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. I ett försök att kringgå detta hänvisar kommissionen till artikel 352 i samma fördrag, vilken fastslår att EU har möjlighet att lagstifta utanför sina kompetensområden i de fall då en åtgärd är nödvändig för att nå något av målen i fördraget.
Målet som kommissionen refererar till i detta fall är en ”social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft”. Behovet av att införa bestämmelser på EU-nivå för utövandet av strejkrätten, i samband med gränsöverskridande tjänstehandel och etablering, är en otillräcklig motivering för att ge unionen befogenheter på detta område.
En begränsning av rätten till kollektiva åtgärder skulle dessutom sannolikt få motsatt effekt för det givna målet. En hög konkurrenskraft förutsätter ordning och reda på arbetsmarknaden, inte att ekonomiska vinstintressen alltid sätts i första rummet. Den svenska modellen säkerställer arbetsfred när kollektivavtal råder och skapar därmed förhållandevis få konflikter i ett europeiskt perspektiv. Vi saknar även en konsekvensanalys av förslaget. Konsekvenser blir olika på grund av att arbetsmarknadsmodellerna inom EU27 är så olika.
Förordningen innebär i praktiken en harmonisering av arbetsrätten inom EU. Förslaget är inte förenligt med subsidiaritetsprincipen. Förslaget tar i praktiken inte hänsyn till den svenska kollektivavtals- och arbetsmarknadsmodellen. Att förslaget riskerar inskränka en grundlagsskyddad rättighet måste dessutom anses utgöra en oproportionerlig åtgärd från EU-kommissionens sida.
Sverige har idag en väl fungerande ordning för hur konflikter ska regleras. Konflikträtten på arbetsmarknaden ska bestämmas nationellt och nära medborgarna med respekt för grundläggande mänskliga rättigheter. Förslaget till förordning bryter mot denna subsidiaritet. Sveriges Riksdag bör därför uppmana EU-kommissionen att ompröva sitt förslag.
Det är vår förhoppning att Sveriges Riksdag i sin prövning av dessa subsidiaritets- och proportionalitetsprinciper kommer fram till att förslaget är för inskränkande och långtgående, och att det därför bör dras tillbaka.
Claes-Mikael Jonsson
Jurist LO
Johan Danielsson
Utredare LO
Ingemar Hamskär
Seniorjurist TCO
Samuel Engblom
Chefsjurist TCO