I den europeiska debatten har en insikt börjat växa fram. En fullständig katastrof inom EU-samarbetet är inte längre osannolik. Närmare sextio år av ekonomisk och politisk integration riskerar att kollapsa. Det krävs att etablerade föreställningar omprövas. Eurokrisen har blivit en katalysator som åskådliggör brister i EU-samarbetet. Det är mot den bakgrunden som framtidsdebatten kring EU-strukturerna nu på allvar måste ta fart.

Det gemensamma valutasamarbetet är ett fullskaligt experiment. Det är en väsentlig del av integrationssträvandena i Europa, i syfte att bidra till ihållande fred och välstånd över en hel kontinent. Men istället för att stärka sammanhållningen i Europa har euron ökat spänningarna inom och mellan medlemsstaterna. Istället för ökad integration växer klyftorna i Europa. Irritationen mellan välmående och krisdrabbade euroländer är påtaglig, men även mellan eurozonens medlemmar och övriga EU-länder växer nya murar fram. Mest akuta tycks dock de ekonomiska, sociala och politiska spänningarna inom euroområdets enskilda medlemsländer vara.

Sedan eurokrisens början har EUs stats- och regeringschefer vidtagit i det närmaste desperata åtgärder på nationell och europeisk nivå. Allt för att återvinna finansmarknadernas förtroende. Alla medel tycks vara tillåtna när budgetunderskotten ska sänkas till EU-bestämda nivåer. Med benäget stöd av EU-kommissionen har en rad medlemsstater genomfört tuffa besparingsprogram i offentlig sektor. Vägen dit är uppsägningar och lönesänkningar. Men vägs ände tycks nu vara nära. Priset för att rädda euron tycks nu äventyra EUs grundläggande mål – samhällsfreden.

Att kriser också är möjligheter upprepas likt ett mantra. Att EU utvecklas och fördjupas genom kriser har blivit en aforism. Samtidigt är det anmärkningsvärt att framtidsdebatten än så länge har uteblivit i Sverige. Den som söker förslag och inspel får söka med ljus och lykta. Jag anser att krisen måste användas för att förändra EUs strukturer och inriktning . Vägen dit kräver smärtsam omprövning av etablerade föreställningar och tidigare upplevda självklarheter.

Under fredagens möte med Europeiska rådet diskuteras den ekonomiska och monetära unionens framtid, med långtgående förslag om ett överstatligt samarbete kring banker, budgetpolitik och skatter. Perspektivet får dock anses vara allt för snävt. Problemen inom eurosamarbetet kan inte hanteras utan att EU-samarbetets institutionella och strukturella brister ses över. Ett fördjupat samarbete kräver ett brett och fördjupat tankearbete.

Ett bredare anslag har tagits av en informell EU-framtidsgrupp, bestående av utrikesministrarna från tio EU-länder. Den tyske utrikesministern Guido Westerwelle, som leder framtidsgruppen, säger att krisen bör användas för att ta historiska steg mot mer integration. I förra veckan presenterade gruppen en rad förslag, exempelvis om direktvalda ordföranden för EU-kommissionen och Europeiska rådet, och en andra kammare för nationella parlament i EU-parlamentet. Kärnan i förslagen är att mer makt måste föras över till europeisk nivå för att samarbetet ska bestå på lång sikt.

Förslagen är optimistiska, om än politiskt orealistiska, i vart fall om hänsyn till folkviljan i samtliga EUs medlemsstater ska beaktas. Stöd för minskad, delvis helt uppgivande av, nationell suveränitet kommer sannolikt inte att vinna stöd i alla medlemsstater. Bakslagen i de franska och holländska folkomröstningarna om EUs konstitution 2004 tycks vara bortglömda.

Det är nu dags att överge föreställningen om att alla EU-länder måste röra sig i samma hastighet. De länder som står utanför eurosamarbetet måste våga släppa iväg de andra. Ett Europa som rör sig i olika hastigheter är i praktiken ett faktum. Låt de euroländer som vill fortsätta mot en fiskal union göra detta. Transfereringar mellan euroländerna är sannolikt det enda långsiktigt hållbara alternativet för att rädda den gemensamma valutan. Flera av de förslag som Europeiska rådet diskuterar idag visar en möjlig väg mot djupare integration mellan euroländerna. Hur folkviljan i dessa länder ska hanteras är emellertid oklart. Folkstödet för ökad europeisk integration tycks svikta även i EUs kärnländer.

För svensk del är ett medlemskap i eurosamarbetet mycket avlägset idag. Det som istället borde diskuteras här hemma är nödvändiga institutionella och strukturella reformer inom det kvarvarande EU-samarbetet. Statsminister Fredrik Reinfeldt lyfter fram genomförandet av den inre marknaden och fler frihandelsavtal som framtidsfrågor, medan resten av Europa pratar om djupgående integrationsåtgärder. Den svenske statsministerns passivitet i den inhemska politiken matchas uppenbarligen av bristande visioner i europapolitiken.

För att undvika att ett tudelat EU får negativa konsekvenser på den inre marknaden och unionens roll i den globala politiken måste fungerande gränser mellan de nationella och överstatliga strukturerna för icke-euroländerna tydliggöras. På frihandelns område måste EU fortsätta ha självständiga institutioner, där EU-kommissionens roll måste stärkas. På välfärdsrelaterade områden, inklusive skatter, arbetsrätt, lönepolitik och fackliga rättigheter, ska däremot medlemsstaterna vara autonoma. Dessutom måste förhållandet mellan de politiska och rättsliga sfärerna ses över. EU-domstolens makt måste begränsas. Sist men inte minst måste det demokratiska underskottet tas på allvar genom att öka både de nationella parlamentens och EU-parlamentets inflytande.

Förhållandet mellan eurozonen och det kvarvarande EU kommer inte att bli bekymmersfritt. Eurozonen går mot större överstatlighet medan det kvarvarande EU går mot mer mellanstatlighet. Vilka europeiska institutioner skall man dela? Vilka kompetensområden ska överlappa? Hur ska makten i de gemensamma frågorna och institutionerna fördelas? Svårigheterna kommer att bli många, men de måste lösas på ett både demokratiskt och tydligt sätt.

Föreställningen om en maktbalans mellan nationella och överstatliga intressen som huvudsakligen är informell är inte längre hållbar. EU behöver, liksom andra federala strukturer, skapa tydlighet mellan de nationella och överstatliga kompetenserna. Medlemsstaterna behöver fördragsfästa var gränsen går för överstatens befogenheter.

En sådan avgränsning bör ta sin utgångspunkt i den historiska kompromiss som länge gagnat det europeiska samarbetet – uppdelningen mellan ett överstatligt frihandelssamarbete och nationell kontroll över välfärdsfrågor – samt en förståelse för att lojaliteten mot EU-systemet grundar sig i att de överstatliga institutionerna respekterar demokratin i medlemsstaterna. Med tydligare gränser mellan de överstatliga och nationella kompetenserna blir förhoppningsvis spänningen mellan den överstatliga teknokratin och de nationella demokratierna mindre akut.

Däremot kvarstår frågan om EU-domstolens roll. Möjligheterna för de företag och individer som genom domstolen vill hävda sina ekonomiska rättigheter och begränsa eller ogiltigförklara svensk lagstiftning är i praktiken obegränsade. EU-rätten kan åberopas mot nästan alla lagar och bestämmelser i medlemsstaterna och har dessutom företräde framför nationell rätt. EU-domstolens domar är i praktiken immuna mot politisk justering – oavsett motiv och majoritet. Att ändra en dom som vilar direkt på fördraget kräver fördragsförändringar och därmed enhällighet. Domar varigenom lagstiftning tolkas kan endast ändras om EU-kommissionen lägger fram ett ändringsförslag som stöds av en kvalificerad majoritet i rådet och EU-parlamentet.

Behovet av institutionella reformer handlar dock inte om EU-domstolens integritet eller självständighet. Problemet är den totala bristen på förutsägbarhet i rättstillämpningen. På grund av oklarheterna i kompetensfördelningen vet egentligen ingen vad som är gällande rätt i Sverige när EU-rätten aktualiseras.

I den rättsliga dimensionen behöver det kvarvarande EU således en politisk ventil. Regeringscheferna behöver bilda ett konstitutionellt råd med representanter från medlemsstaterna. Ett medlemsland skulle kunna överklaga en dom i EU-domstolen för att få en fråga av stor nationell betydelse prövad och beslutad i en politisk kontext. Rådets medlemmar, det vill säga medlemsstaterna, är "fördragets herrar". Och vilka, om inte avtalsparterna, skulle vara mest lämpade att avgöra om EU-domstolen i viktiga frågor trampat snett?

Min förhoppning är att insikten om krisens allvar leder till omfattande reformer av det europeiska samarbetet. Kan EUs stats- och regeringschefer göra upp med historiskt givna föreställningar skapas en möjlighet till viktiga förändringar. Ta tag i EUs institutionella tillkortakommanden. Våga släpp fram ett Europa i flera hastigheter. Låt eurokrisen bli en möjlighet. Knyt an till europasamarbetets grundläggande mål – samhällsfred.

Claes-Mikael Jonsson

Jurist LO