I söndags den 22 oktober genomfördes val till den autonoma kammaren i de spanska nordregionerna Galicien och Baskien. Båda har sina egenheter, sin historia, sin egen dialekt respektive språk.
Det stod ganska klart att högerpartiet PP skulle få många röster i Galicien. De uppnådde egen majoritet och kan fortsätta att besluta om landsdelens närmaste framtid. Att rösta höger är närmast en tradition där.
Socialistpartiet, PSOE, däremot befinner sig fortfarande i nedförsbacke. Partiet hade som vanligt inte en chans i detta ”hökarnas näste”. Nu kan spanske regeringschefen Rajoy få sig ett andetag, en frist för att förbättra sin ställning i partiet och fundera på hur han ska komma tillrätta med baskerna.
Baskernas nationalism har länge varit ett sätt att överleva. Men tiderna har förändrats. Baskerna behöver nu inte strida med andra vapen än de demokratiska. De fick stor hjälp av den politiker, som under de senaste åren varit baskernas ”lehendakari” eller president, socialisten Patxi López, som tillsammans med samtliga andra partier fått ETA-rörelsen att sluta mörda. ETA:s vapen har bytts ut mot av domstol godkända partier. Bara PP var emot.
Valet blev en sorglig förlust för PSOE, som fick se hur det stora nyfödda nationalistiska vänsterpartiet BILDU tog deras andraplats. PSOE fick mindre än hälften så många röster som det traditionella nationalistpartiet PNV (Partido Nacionalista Vasco). PNV och BILDU har idag tillsammans 48 mandat medan PSOE och PP samt det unga UpyD (mitten) tillsammans endast uppnår 27 mandat.
Nu är det inte alls avgjort hur det kommer att se ut. Vem som kommer att regera tillsammans med vem. PNV är ett pragmatiskt parti som ligger mer åt mitten än mot höger och de har i sitt program lovat att först se till att Baskien återgår till en god ekonomi med låg arbetslöshet ( den är bland de allra lägsta redan) och med återigen större satsningar på industri, nytänkande och forskning.
Mariano Rajoy och hans regering har inte bara den ekonomiska krisen att lösa. En lika tung uppgift har de nu fått i att möta de separatistiska kraven.
Kraftfulla politiker som vågar och har rätt pondus behövs nu mer än kanske någonsin. Vem var finns dom? Det fanns en tid då Sverige hade Olof Palme och Spanien hade Felipe González. De hade en stark karisma. De vågade stå för sitt engagemang. Det är den typen av starka personligheter som behövs. Inom politiken.
Men vem vill bli politiker idag? Och var finns de? Varför motarbetas unga duktiga, driftiga kvinnor. PSOE valde nog fel. En ung, snygg och vältalande kvinna hade klarat det bättre. Är det inte dags att fler länder byter ut en massa gamla gubbar och satsar på kvinnor. Kvinnor kan. Det vet vi . Jag tänker på katalanskan Carme Chacón, försvarminister i förra socialistiska regeringen.
kl 10:58
Byt ut gamla gubbar som de _icke_folkvalda_ Barroso och van Rompuy till att börja med. Sedan kan vi diskutera nomineringarna i de nationella demokratierna. :-)
kl 13:33
De gamla gubbarna syns inte än ha begripit att deras tid är över för gott. De klamrar sig fast vid sina poster för att de inte vet vad de annars skulle göra och skulle utan dessa uppdrag känna sig helt onyttiga. De är forfrande övertygade att endast de, i egenskap av "naturliga ledare",har rätt till att bestämma och styra. För att bevara detta inflytande finner de sig t o m i att de demokratiska systemen kollapsar. Om vi inte bryter detta revirtänkade kommer vi att råka illa ut för att det finns massor av samhällsgrupper i Europa och överallt i västvärlden som bara väntar på att vårt system förstör sig genom tröghet och interna tvister.