Läsartext: Turbulens inför EU-toppmötet

EU-toppmötet den 18-19 oktober ser ut att att bli ett, av flera på varandra följande, vägval för den europeiska unionen. I skuggan av skuldkris som många länder i Europa genomgår för närvarande tilltar spekulationerna om vilken väg som den Europeiska Unionen ska vandra. Osäkerheten inför framtiden är stor.

För ett par veckor sedan satte José Manuel Barroso, ordföranden för den europeiska kommissionen, bollen i rullning genom att plädera att EU ska ta steget och gå mot “en federation av nationalstater”. Införandet av en bankunion är ett sådant steg. Detta steg motsattes av den brittiske premiärministern David Cameron, som samtidigt såg till att utforska möjligheterna att ta ett kliv ur projektet. Liknande tankar cirkulerar i andra länder. Den föreslagna bankunionen kan således bli den dominobricka som sätter riktningsförändringen i rörelse. Den är, vid sidan av EU:s nya sjuårsbudget för 2014-20, nämligen ett av de tvisteämnen som ska avhandlas under toppmötet.

Bankunionen, som Barroso var med om att presentera så sent som i september, kan ses som ett steg mot ökad europeisk integration och fördjupat samarbete. En del liknar det vid vår tids motsvarighet till kol- och stålunionen, på vars grund dagens EU vilar. Syftet med bankunionen är att det ska stärka förtroendet för det europeiska banksystemet, skydda skattebetalarnas pengar och kräva ett större ansvar av bankerna. Avsikten är att unionen ska bidra till att lösa den pågående skuldkrisen som härjar i Europa, eller åtminstone ta viktiga steg för att ta sig ur krisen. Finansförbundet i Sverige är en av de instanser som ställer sig positivt till förslaget.

Samtidigt sår den föreslagna bankunionen split inom den befintliga europeiska unionen. Frankrikes president Francois Hollande är en av dem som talar sig varmt för projektet. Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt är en av dem motsätter sig det. I likhet med Cameron avvisas tanken på att “underställa svenska banker en myndighet där Sverige inte har någon rösträtt.” Det pågår en dragkamp för närvarande mellan EU:s medlemsländer.

Ett antal frågor ligger till grund för denna pågående kraftmätning. I princip rör de sig kring följande ställningstaganden: ska banker tillåtas att gå omkull? Vem ska i så fall betala för konkursen, skattebetalarna eller ägarna? Svårigheterna att på lokal nivå avgöra dessa frågor blir inte lättare när de flyttas till en överstatlig nivå. Inte minst visar Lehman Brotherskraschen 2008 hur svårt det är att svara på detta och hur inkonsekvent bedömningen från fall till fall har varit. Därutöver kvarstår frågan om det enskilda landet är berett att lämna över ansvaret för att lösa finansiella kriser på någon annan.

Frågorna är med andra ord många. Samtidigt är tiden knapp. Behovet av ytterligare medel ökar: Grekland, Spanien och nu även Cypern har behövt lösas ut. Tillståndet i Slovenien väcker oro. Var och hur Italien kommer att fara när premiärministern Mario Monti lämnar över rodret är det ännu ingen som vet.

Samtidigt knotas det i Tyskland, Holland och Finland om varför de ska behöva fortsätta ge ekonomiskt stöd till medlemsländerna i syd? Många är de som vill kapa, eller åtminstone lossa lite på banden till övriga Europa.

Sammantaget pekar allt detta på att toppmötet den 18-19 oktober kommer att bli turbulent. Risken är förvisso liten, men åndå inte försumbar, att Sverige inom ett par månader stå inför ett Europa vars politiska karta ritats om.