EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso pekade nyligen på behovet av ett nytt fördrag, för att göra EU mindre teknokratiskt, men desto mer demokratiskt. Han efterlyste en "federation av nationalstater". Ordet "federation" har förstås stor sprängkraft, vilket visas på av bland annat Sara Skyttedals (KD) debattinlägg i Svenska Dagbladet från den 20 september. Men viktigare än att debattera ord och definitioner är att se vilka problem dagens Europa står inför och vad som krävs för att finna långsiktiga lösningar på dessa.
Det är lätt för populistiska och nationalistiska politiker att säga att andra europeiska länders problem inte berör deras eget land och ifrågasätta den europeiska gemenskapen och solidariteten. Men sanningen är att vare sig de vill det eller inte förenas de europeiska länderna genom mänskliga relationer och utbyten av såväl kultur som varor, men också av gemensamma problem. Gränsöverskridande brottslighet, jobbflykt, åldrande befolkning, ungdomsarbetslöshet, intolerans, miljöförstöring, kortsiktigt riskkapital etc. är problem som är mer eller mindre gemensamma till sin karaktär. Gemensamma problem kräver gemensamma lösningar.
Men vad svarar populisterna istället? Rädde sig den som kan (särskilt om mitt land är ett som kan eller tror sig kunna)! I loppet mot livbåtarna på finanskrisens stormande hav ser man grannar som konkurrenter, misstror deras inviter och vässar armbågarna i jakt på relativa fördelar. Ur ett extremt kortsiktigt perspektiv kan filosofin att varje land får sköta sig självt te sig rationell och inte minst lättkommunicerad till potentiella väljare. På längre sikt är den emellertid förödande. För en långsiktigt hållbar utveckling måste Europas länder samarbeta och som forum för samverkan är den Europeiska Unionen oöverträffad.
Långsiktighet kräver visioner. Vi måste våga lyfta blicken ibland och se de stora perspektiven. Endast så kommer vi ifrån invanda fåror och kan hitta innovativa lösningar på de gemensamma problemen. Samtidigt får blicken inte lyftas så högt att den inte längre ser marken – något de europeiska institutionerna ofta beskylls för. Den Europeiska Unionen består inte bara av en enda stor administration utan befolkas av miljontals människor med sina egna vardagsbestyr och behov.
Enligt Lissabonfördraget ska de europeiska institutionerna ge medborgarna och de representativa sammanslutningarna "möjlighet att ge uttryck för och offentligt diskutera sina åsikter på alla unionens åtgärdsområden". Europeiska Ekonomiska och Sociala Kommittén, EESK, säkerställer dialogen med civilsamhället genom att samla dess representanter och aggregera deras erfarenheter och åsikter. Dessa åsikter förmedlas sedan till de andra institutionerna under beslutsprocessen. Denna i fördragen garanterade process ser till att de europeiska beslutsfattarna inte kommer för långt bort från unionsmedborgarnas vardag och verklighet.
Mer direkta former för påverkan till exempel valet till Europaparlamentet och den nya möjligheten till medborgarinitiativ finns redan, men än mer kan göras.
Partierna på den europeiska nivån måste stärkas och bli tydligare för allmänheten. Och precis som den nuvarande kommissionsordföranden Barroso föreslog i sitt tal den 12 september, bör de europeiska partierna presentera sina egna kandidater till posten som hans efterträdare. Detta kommer att ge unionsmedborgarna större demokratiskt inflytande och kommer också att bidra till större intresse för valet till Europaparlamentet 2014. Med högre valdeltagande stärks folkets röst och därigenom också legitimiteten.
För att blåsa liv i tillväxten måste kraftiga åtgärder vidtas. Det behövs bland annat förenklad tillgång till investeringar och koordinering av forskningssatsningar, men det krävs också att en ekonomisk union för Europa kompletteras med en social och politisk union. För att undvika ett "race to the bottom" mellan de olika medlemsstaterna där sociala rättigheter får ge vika för ekonomiska friheter krävs koordinering och förtroende. Detta ska åstadkommas genom Europa 2020-strategin. Aktiv medverkan av civilsamhället i medlemsstaternas implementering av strategin är avgörande för dess trovärdighet och genomförande. För ett starkt Europa får impulserna inte bara gå uppifrån och ned!
Sammanfattningsvis kan sägas att det djupare ekonomiska samarbete Europa uppenbarligen behöver, med såväl bank- som finanspolitisk union, också kräver ett mer demokratiskt EU. För att kunna säkra långsiktiga lösningar måste beslutsfattandet på den europeiska nivån stärkas, men också öppnas upp för medborgarna.
Därför är det glädjande att Barroso i sitt tal betonade vikten av att processen för att ta fram ett nytt EU-fördrag inleds med en bred och öppen offentlig debatt "med en sant europeisk dimension" innan frågan tas upp av en regeringskonferens. Ett Europa inte bara för utan också med medborgarna skulle lättare kunna svara på dagens och framtidens utmaningar både på och utanför kontinenten.
Staffan Nilsson
Ordförande, Europeiska ekonomiska sociala kommittén, EESK.
kl 09:24
1. "Eurokratiska Ekonomiska Sociala Kommittén" är inte folkvald utan korporativistisk. EESK:s tal om demokrati är därför helt ihåligt. Vad EESK kallar "ett Europa med medborgarna" betyder bara att "förankra politiken". När han kräver bankunion missar han att den skall skötas av ECB, som står utom demokratisk kontrol. Blir det "ett mer demokratiskt EU"? :-D
2. Staffan Nilsson från den överstatliga EESK kräver naturligtvis ökad makt och mer resurser åt EU. EMU-krisen bevisar att EU bara klarar den inre marknaden.
3.Att låta EU sköta de problem som han vill låta EU bestämma över betyder att misskötsel skulle belönas med ännu mer EU-pengar. Vad spelar det för roll om EU skulle kunna lösa problem när EU inte vill??
kl 09:26
"Unionen måste fördjupas för att fungera" lyder rubriken på Staffan Nilssons inlägg, som fyllts av floskler om långsiktighet, visioner och "våga lyfta blicken". Dock finns en välgörande liten reservation: De europeiska institutionerna beskylls ofta för att de lyfter blicken för högt, så att de mister kontakt med marken. Så sant, så sant. "Den europeiska unionen består inte bara av en enda stor administration", skriver Nilsson också, vilket mest framstår som en besvärjelse.