Debatt: Folkpartiet ett hinder för jämställdhet i EU

Folkpartiets motsträviga inställning till jämställdhetsarbetet i Europa är märklig. När den nya folkpartistiska jämställdhetsministern försöker sig på en analys av jämställdhetsagendan inom EU (Europaportalen 2013-03-08) blir det tunt, tafatt och svårförståeligt. Detta duger inte. Sverige måste ha en genomarbetad jämställdhetspolitik som håller hela vägen från lokal till europeisk nivå.

För det första konstaterar Arnholm att jämställdheten är förankrad i EU:s grundlagar. Kvinnors och mäns rättigheter ska respekteras fullt ut. All form av könsdiskriminering är förbjuden. Den insikten är viktig. Problemet är dock att Arnholm bara kan tänka sig att seriöst arbeta för dessa principer innanför Sveriges gränser. Kvinnors situation i övriga 26 medlemsstater föser hon åt sidan. Utsatta kvinnor i våra europeiska grannländer får klara sig bäst de kan.

Detta nationella navelskåderi är orimligt. I våra ögon får solidariteten och det aktiva engagemanget aldrig sluta vid nationsgränsen. Rättigheter är gränslösa. Även för svensk del är det ett stort problem att kvinnor, barn och män begränsas och far illa på grund av bristande jämställdhet på andra håll i Europa. Även för svensk del finns det en skyldighet att bry sig och att i ett ordentligt politiskt arbete se till att förbättra förhållandena. Det räcker inte med att bara prata. Det måste vara en självklarhet att även använda de konkreta och handfasta verktyg – exempelvis inom ramen för EU-samarbetet – som är tillgängliga. I vissa jämställdhetsfrågor kan lagstiftning vara aktuell.

För det andra hävdar Arnholm att jämställdheten regleras bäst på nationell nivå. Det är ett riktigt ihåligt påstående om man ser till vad den nationella jämställdhetspolitiken så långt har levererat i EU-länderna. Inom EU är den kvinnliga sysselsättningsgraden 13 procentenheter lägre än den manliga, kvinnors timlöner 16 procent lägre än mäns och den kvinnliga andelen av ledamöterna och ordförandena i de största företagen inte större än 16 respektive 3 procent. Detta sammanlagda facit av de nationella åtgärderna är med alla vettiga mått mätt direkt uselt. Det är uppenbart att mer behöver göras och att det då är nödvändigt att även inkludera skarpa gemensamma insatser på EU-nivån.

För det tredje verkar Arnholm inte vilja ta EU-kommissionens lagförslag om jämställda bolagsstyrelser på allvar. Hon tycks anse att förslaget bara ska ses som ett slags symbolisk piska. Vi kan inte dela det synsättet. Förslaget är resultatet av ett långt och gediget förberedelsearbete. Det utgår bland annat från det faktum att flera länder redan infört kvotering till bolagsstyrelser i nationell lagstiftning. För oss är det självklart att delta fullt ut och med största noggrannhet i lagstiftningsprocessen.

Enligt det federalistiskt sinnade folkpartiet ska EU-integrationen drivas mycket längre än idag. På en lång rad områden ska EU-samarbetet fördjupas. Ett undantag från denna generella linje finns dock. Jämställdheten ska ställas åt sidan. Ordentliga åtgärder för ökad jämställdhet får absolut inte göras på EU-nivå. När det gäller kvinnors situation är FP-ståndpunkten att passivitet ska gälla. Vi kan för vår del inte se någon som helst logik i detta resonemang. Varför ska jämställdheten undantas? Varför har Arnholm och övriga folkpartister så svårt att stå upp för jämställdhet i hela Europa?

Vi driver en helt annan politik. Med hjälp av ett nyligen presenterat åtgärdsprogram i tio punkter vill vi genom att sätta fart på jämställdhetsutvecklingen i Sverige och övriga EU skapa högre tillväxt och fler jobb. Vi vill se en engagerad kamp för ökad jämställdhet på samtliga politiska nivåer. Arnholms snäva nationella dagordning räcker definitivt inte till.             

Ylva Johansson (S), vice ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott

Olle Ludvigsson (S), europaparlamentariker

Anna Hedh (S), europaparlamentariker