Debatt: Politiskt undantagstillstånd härskar i Europa
Claes-Mikael Jonsson 19 mars 2013 | Dags att byta kursUnder Angela Merkels deklaration: faller euron faller Europa, har både rättsstatens ideal om förutsebarhet och demokratins grundtanke om ansvar och legitimitet satts ur spel. Förutsättningarna för ett förtroendefullt samarbete i Europa har försämrats avsevärt. Nu måste oppositionen i Europa omvärdera den utstakade vägen med åtstramningspolitik och avregleringar. Det är dags att byta kurs. Det skriver Claes-Mikael Jonsson jurist LO.
Med villkoren i nödhjälpspaketen till Cypern tycks eurokrisen återigen ta fart. Innan den cypriotiska bankskatten väcker liv i den slumrande eurofrågan finns anledning att reflektera över konsekvenserna av de åtgärder som hitintills vidtagits.
Alltsedan den ekonomiska krisens början råder politiskt undantagstillstånd inom EU. Även om krisåtgärderna i allt väsentligt utformats inom den formella demokratins ramar har viktiga demokratiska principer åsidosatts. Möjligheterna till debatt kring olika politiska alternativ och verkligt ansvarsutkrävande har varit obefintliga. Ultimatum och tvång har blivit vardag inom det europeiska samarbetet.
Undantagstillståndet inom EU utlystes i praktiken av den tyska förbundskanslern Angela Merkel, när hon deklarerade att ”om euron faller, faller även Europa”. Långtgående reformer kunde framställas som ovillkorligen nödvändiga. Opposition har likställts med ansvarslöshet. Bakom förändringarna, maskerade som tekniska lösningar, fanns dock på vanligt sätt politiska värderingar och ren ideologi.
Den tyske rättsteoretikern Carl Schmitt hävdade att ett politiskt undantagstillstånd visar vem som besitter den egentliga makten. Eurokrisen har dock visat att det inte finns någon egentlig suverän i Europa. Den tyska förbundskanslern, diffusa marknadsaktörer, kreditvärderingsinstitut, banker, eurozonens finansministrar och ECB har i omgångar utgjort mer eller mindre tunga makthavare under eurokrisen.
Det som varit påtagligt är att EU saknat en suverän. Likväl har den ideologiska samsynen mellan de olika maktspelarna varit förvånansvärt hög. Man kan prata om en ekonomisk och teknokratisk elit i Europa som understöds av konservativa stats- och finansministrar som utgör en majoritet i Europeiska rådet.
Med benäget stöd av konservativa Europeiska politiker har eliten nyttjat det politiska undantagstillståndet till att förverkliga en politisk ideologi. Det uttalade syftet med krisåtgärderna har varit att skapa ekonomisk stabilitet. Men de underliggande värderingarna handlar om att begränsa demokratins räckvidd, minska välfärdssektorns omfattning, avreglera marknaderna, öka inkomstskillnaderna och begränsa fackliga rättigheter. Bakom den enda vägens politik finns en intressegemenskap mellan eliten och konservativa toppolitiker.
Den ekonomiska och teknokratiska eliten har presenterat krisåtgärderna som fullständigt nödvändiga. Nationella politiker har ställts inför beslut som presenterats i dramatiska termer som brådskande, oundgängliga och icke förhandlingsbara. Många åtgärdsförslag har presenterats som paket, omöjliga att debattera i enskilda detaljer. Tidpunkterna för antaganden har hanterats som ultimatum. Möjligheterna till demokratisk debatt har varit obefintliga.
I undantagstillståndet har även direkt intervention i nationell politik blivit legitim. Den grekiske statsministern George Papandreou utsattes för massiva internationella påtryckningar när han förklarade att de räddningspaket som förhandlats fram skulle underkastas en folkomröstning. Papandreou blev tvungen att ställa in folkomröstningen och fick själv avgå.
I ett hemligt brev till Italiens dåvarande premiärminister Silvio Berlusconi, som senare offentliggjorde av media, krävde ECB arbetsrättsliga reformer och ytterligare nedskärningar i offentliga utgifter för att italienska statsobligationer skulle stödköpas.
Irland, Portugal, Spanien, Grekland och nu senast Cypern har tvingats begära nödlån och därmed utsatts för massiva påtryckningar i syfte att sänka löne-, pensions- och välfärdsutgifter. Den så kallade trojkan, bestående av byråkrater från EU-kommissionen, ECB och IMF, har ställt drakoniska villkor i förhandlingarna. I några fall har även grundläggande fackliga rättigheter förhandlats bort.
Sammanfattningsvis, både rättsstatens ideal om förutsebarhet och demokratins grundtanke om ansvar och legitimitet har satts ur spel.
Rättsligt innebär undantagstillståndet, att bestämmelserna om centralbankens ställning och medlemsländernas självbestämmanderätt i budgetfrågor negligeras. Detta sker samtidigt som ILO-rättens skydd för fackliga rättigheter utsätts för svåra kränkningar.
Politiskt innebär undantagstillståndet, att den ekonomiska och teknokratiska elitens värderingar förutsätts vara självklara och omfattas av alla. Allt som återstår är att förverkliga ”självklara” krisåtgärder. Politisk debatt och granskning har på det sättet kunnat omöjliggöras.
Den teknokratiska inramningen ger sken av politisk neutralitet, vilket gör det svårare för folkvalda politiker att opponera. Varje form av reellt ansvarsutkrävande lyser med sin frånvaro. Grekiska, irländska och spanska medborgare kan inte utkräva ansvar av vare sig Angela Merkel, valutaspekulanterna, trojkan eller centralbankstjänstemännen.
De nationella besluten må ha fattats av folkvalda regeringar. Men folkstyre handlar inte bara om att tillämpa formella regler. Demokrati består också av dialog, oskrivna regler och kultur. Politiska beslut måste debatteras och diskuteras innan de antas.
Det behöver finnas reella möjligheter att avslå eller göra ändringar. Processen måste vara genomskinlig och tydlig för att ansvar skall kunna utkrävas. Det är genom den informella processen som politiska beslut kan demokratiskt accepteras.
När eurokrisens dramatik nu tycks ta fart igen finns anledning att reflektera över och diskutera konsekvenserna av det politiska undantagstillståndet. Den demokratiska kulturen i Europa har betalt ett långsiktigt mycket högt pris för att rädda eurosamarbetet. Förutsättningarna för ett förtroendefullt samarbete i Europa har försämrats avsevärt. Populistiska och främlingsfientliga partier växer i misstrons och nedskärningarnas kölvatten.
När krispolitik används för att åstadkomma varaktiga förändringar behövs en opposition som kan presentera alternativa analyser och förslag. Nu måste oppositionen i Europa omvärdera den utstakade vägen med åtstramningspolitik och avregleringar. Det är dags att byta kurs mot en expansiv politik med hög och verklig efterfrågan.
När europeiska politiker ser tillbaka på den hittillsvarande krishanteringen finns anledning till rannsakan. Vilka intressen har egentligen främjats? Har åtstramningspolitiken, avregleringarna och de ökade inkomstskillnaderna tagit EU ur krisen? Och framförallt, skall rättsstatens förutsebarhet och demokratin grunder verkligen offras i krisbekämpningen?
Claes-Mikael Jonsson
Jurist LO