Gästkrönika: Social dialog kräver politisk vilja

Varför har den sociala dialogen inte lett till bindande avtal och lagstiftning på så många år? Frågan är inte helt enkel att besvara men innan jag gör ett försök, låt oss gå tillbaka till grundtanken.

Social dialog är en hörnsten i den svenska och europeiska sociala modellen. Den är inte bara ett verktyg för att skapa bättre arbetsvillkor, den är en demokratisk process som skapar inkludering och som också leder till ökad konkurrenskraft. Social dialog är det organiserade samarbetet mellan fackliga organisationer och arbetsgivare för att utforma, påverka och genomföra politik och regler som rör arbetsliv och sociala frågor. Kollektivavtal är det mest konkreta resultatet av social dialog. Sverige och andra länder har en välfungerande social dialog som lett till att arbetsmarknadens parter har slutit kollektivavtal som inte bara lett till en hållbar löneutveckling utan även i/till förbättrade arbetsvillkor och arbetsmiljö.

Att den sociala dialogen fungerar olika bra i de olika medlemsländerna är ett faktum. I Norden har den traditionellt haft ett starkt fotfäste, även om vi under de senaste åren har sett orosmoln, bland annat i Finland, där arbetsgivarsidan tillsammans med regeringen vill rita om spelplanen till förmån för ett minskat förhandlingsutrymme.

På EU-nivå är syftet med den sociala dialogen bl.a. att arbetsmarknadens parter ska kunna komma överens om gemensamma åtgärder som sedan kan bli bindande lagstiftning i alla medlemsländer. Sedan den sociala dialogen instiftades 1985 har den levererat en rad konkreta regler på EU-nivå. Till exempel är visstidsdirektivet, som förbjuder missbruket av visstidsanställningar i Sverige och resten av EU, en produkt av ett avtal som parterna på EU-nivå ingick i slutet av 90-talet. TCO kämpade länge mot att de svenska reglerna för visstidsanställningar möjliggjorde staplandet av korta anställningar på varandra. Tack vare EU:s visstidsdirektiv kunde TCO anmäla Sverige till EU-kommissionen, eftersom de svenska reglerna stred mot EU:s regler. Därefter korrigerades svensk lagstiftning.

I verktygslådan finns alltså kraftfulla verktyg i form av EU-fördragets artiklar 154–155, som ålägger EU-kommissionen att inleda samråd med arbetsmarknadens parter varje gång ett förslag på arbetsmarknadsområdet läggs fram. Med andra ord skulle fack och arbetsgivare teoretiskt kunna förhandla om vartenda lagstiftningsförslag på arbetsmarknadsområdet som EU-kommissionen presenterar, utan ministerrådets och EU-parlamentets inblandning. Detta är en fantastisk möjlighet som garanterar en långtgående partsautonomi på EU-nivå.

Men den senaste gången parterna nådde en bindande överenskommelse var 2009. Då gällde det en revidering av det redan existerande föräldraledighetsdirektivet. Det var ännu längre sedan ett helt nytt direktiv förhandlades fram. Då måste vi gå tillbaka till visstidsdirektivet från 1999.

Varför är det så? Det finns flera förklaringar, men den kanske enskilt största anledningen har varit bristande tillit, bristande politisk vilja och för små incitament att faktiskt förhandla – både på den fackliga sidan och på arbetsgivarsidan. Samtidigt skulle parterna vinna så mycket på att faktiskt ha inflytande och förhandla fram lagstiftning som är anpassad till arbetsmarknadens behov istället för att sitta på läktaren och följa en mer oberäknelig lagstiftningsprocess i rådet och parlamentet.

Självklart är verkligheten mer komplex än så här, och varje politisk process har sina egna utmaningar. När det gäller att hitta lösningar på EU-nivå behöver alla inblandade skärpa sig och leva som de lär – både fack och arbetsgivare, men även EU-kommissionen måste dra sitt strå till stacken. Formellt finns flera verktyg redan på plats – regler i form av EU-fördrag, en påminnelse från EU-kommissionen i form av ett meddelande samt en färsk partsgemensam överenskommelse om en förhandlingsordning inom den sociala dialogen. 

I en tid av snabb omställning, digitalisering, grön omställning och global konkurrens, är behovet av en robust och välfungerande dialog mellan arbetsmarknadens parter större än någonsin. Avtal är bra och flexibla verktyg för att hantera förändringar på våra arbetsmarknader. Detta har även understrukits av EU:s institutioner, som efterlyser konstruktiva bidrag och lösningar från arbetsmarknadens parter, både på EU-nivå och nationellt. För närvarande håller parterna om att förhandla om ett gemensamt arbetsprogram som förhoppningsvis kommer att leda till konkreta åtaganden. Nu är det upp till parterna att leverera, men tyvärr kan man inte lagstifta fram politisk vilja.

Mika Domisch
Gästkrönikör
Internationell sekreterare TCO