Sommarens extrema värmebölja har förändrat hur människor ser på klimatkrisen. Även om en dämpad oro länge har funnits, visar nya data att klimatet gradvis klättrar uppåt på den politiska agendan och för närvarande rankas som en av de fyra viktigaste frågorna i länder som Ungern, Sverige, Nederländerna, Frankrike, Storbritannien och Tyskland.

Men när väljarna blickar ut över en kontinent som skakats av rekordtemperaturer, energiosäkerhet och en obarmhärtig levnadskostnadskris känner de sig desillusionerade av de tidigare ramverk som använts för att mobilisera klimatåtgärder. Polykrisens många armar har kvävt moraliska argument, och kommunikationen kring “nettonoll” har misslyckats med att förena det planetära med det personliga. Om den ökade allmänna oron ska skapa ett förnyat politiskt mandat måste klimatrörelsen berätta nya historier.

I åratal ramades klimatdebatten främst in som en moralisk plikt. År 2019 var klimatåtgärder en partiöverskridande fråga med stöd över hela det politiska spektrumet, då Europeiska kommissionen satte kurs mot nettonoll till 2050 och Greta Thunberg utmanade världsledare i FN.

Mycket har dock hänt sedan dess: en pandemi, krig, inflation, en energikris och ett straffande tryck på hushållens ekonomi. Motståndare på den politiska högerkanten har använt detta tryck för att hävda att gröna åtgärder höjer priserna och att lösningen är att överge dem. Det argumentet får genklang eftersom det utgår från en upplevelse som väljarna känner igen.

Att övervinna den utmaningen kräver mer än att upprepa hur stort klimathotet är. Det kräver att man kommunicerar om politiska åtgärder på ett sätt som får människor att känna sig tryggare och säkrare i vardagen.

Som tur är ger en stor flernationell europeisk opinionsundersökning anledning till optimism. Den visar att efter en sommar med ödesdigra temperaturer håller hittills latenta farhågor om planetens framtid på att kristalliseras till ett krav på politisk uppmärksamhet.

I Sverige, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien rankar nu ungefär en femtedel av väljarna miljön och klimatförändringarna bland de två viktigaste frågorna som deras land står inför, medan klimatet kom på andra plats som den viktigaste frågan överlag för ungrare. Det är en fenomenal ökning: bara några månader tidigare, i våras, angav procent procent av ungrarna frågan bland sina två främsta bekymmer.

Ännu mer överraskande är att undersökningen motbevisar det länge hållna antagandet att klimatoro känns starkt bara bland väljare på vänsterkanten. I Frankrike, Ungern och Italien, där högerns ramar har dominerat samtalet under senare tid, finns en överraskande samsyn i oron över klimatförändringarna mellan anhängare av Marine Le Pens Nationell samling, Viktor Orbáns Fidesz och Giorgia Melonis Italiens bröder och deras motsvarigheter på vänsterkanten.

Men uppgifterna gör en sak helt tydlig: 2019 års modeller för klimatkommunikation fungerar inte längre. När respondenterna ombads rangordna miljöpolitiska mål från högsta till lägsta prioritet hamnade “att uppnå nettonollutsläpp” allra sist i varje enskilt land som ingick i undersökningen.

Den goda nyheten? Uppgifterna visar ett mer effektivt alternativ: att bygga ut ren energi, skydda natur och djurliv och sänka energikostnaderna är alla budskap som väcker gensvar hos respondenterna. Väljarna föredrar konkreta, omedelbara mål. Det är det narrativa slagfältet där striden bör föras nu.

För närvarande är det högerextrema politiska narrativet övertygande. Nästan hälften av de tillfrågade européerna instämmer i att miljövänlig politik har gjort vanliga människor i deras land sämre ställda.

År av plågsamt långsamma framsteg, i kombination med en obeveklig högerextrem framställning av miljöpolitik som teknokrati, tycks ha övertygat människor om att grön politik ofta är synonym med uppoffring och elitstyre.

Väljarna vill ha en grön framtid, men de vill ha mat på bordet åt sina familjer i en storleksordning mer. En ny klimathistoria måste därför skapa nya kopplingar mellan klimatet och frågor som ligger nära livet.

Sammanflödet av klimatextremer, geopolitisk instabilitet och stigande elräkningar skapar en unik öppning för att omformulera ren energi som ett praktiskt, nödvändigt alternativ. Det är lätt att säga att grön politik behövs för att “skydda klimatet”, men det kan vara mer effektivt att berätta en historia om hur grön politik underlättar levnadskostnadskrisen. När flodbäddar torkar ut och fartygstrafiken bryter samman stiger transportkostnaderna för vardagsvaror. När kraftverk stängs ner under värmeböljor eftersom de inte kan kylas (som man sett i Ungern) stiger energipriserna. Att förbli beroende av importerade fossila bränslen, och av de politiska besluten i de länder som levererar dem, gör energin dyr och mindre säker.

Det potentiella gehöret för en sådan historia går att mäta. Tydliga majoriteter i Europa instämmer i att övergången till förnybar energi kommer att sänka energiräkningarna och minska beroendet av volatila marknader för fossila bränslen, däribland 64 % av ungrarna, 55 % av italienarna, 53 % av spanjorerna och 46 % av fransmännen. Deras förtroende har en faktisk grund; Spaniens energimässiga motståndskraft under Irankriget är ett belysande exempel. Dessutom rankas utbyggnad av förnybar kapacitet konsekvent av väljarna som den enskilt mest effektiva åtgärd regeringar kan vidta för att sänka energikostnaderna.

Europeiska väljare har inte övergett den gröna omställningen. De flesta inser att drastiska förändringar behövs för att undvika de värsta effekterna av klimatförändringarna, och de tror att grön tillväxt kan göra deras liv enklare. Väljarna är dock skeptiska till hur de normativa argumenten har formulerats och framförts under det senaste decenniet. Och trots att värmeböljor och översvämningar har brutit den nedåtgående trenden i frågans aktualitet är det dålig politik att hoppas att extremt väder ska chocka väljarkåren tillbaka till förnuftet. Klimatrörelsen måste möta väljarna där de befinner sig.

Civilsamhället och klimatrörelserna kan fortsätta att lyfta fram de omedelbara hoten från extremt väder för att upprätthålla den känslomässiga angelägenheten. Men politiska partier som konkurrerar om regeringsmakten måste förankra sin vision i konkreta ekonomiska fördelar. Genom att montera ner nettonollens abstrakta vokabulär, ta tag i företagens vinstmaximering och presentera förnybar energi som ett verktyg för lägre räkningar och suverän trygghet finns det utrymme för beslutsfattare att börja återuppbygga en majoritet för klimatåtgärder.

Imogen Learmonth
Chef för kvartalsvis forskning på Mandate Research (tidigare Datapraxis)