Debatt: Man ljög, bluffade och lurades

Den enkla sanningen är att miljoner svenskar vet att de blev lurade in i EU. De flesta har egen erfarenhet att något EU-löfte har svikits. Det skriver Per Gahrton (mp) Europaparlamentariker 1995 –- 2004.

När journalister och statsvetare lägger pannorna i djupa veck och undrar varför svenskarna tycks vara så motsträviga mot EU, letar de efter alla sorters förklaringar - utom den enklaste.

En del skyller på att massmedierna inte rapporterar tillräckligt mycket och tillräckligt intressant. Visst är mycket av bevakningen fortfarande undermålig, framförallt för liten. Jämfört med t ex danska medier ligger svenska långt efter. Medan danskarna har förstått att EU är en del av vardagspolitiken och därför rapporterar om kommissionsförslag redan på tidigt stadium, så att chans till debatt skapas, ligger svenska medier ofta hästlängder efter. EU-beslut får därmed karaktären av fait accomplis som inte kan påverkas. Men samtidigt är ju merparten av det som faktiskt skrivs om EU kraftigt vinklat i EU-positiv riktning. Så medierapporteringen kan inte vara hela förklaringen till den svenska EU-skepsisen.

Andra skyller på väljarna, påstår att de är "välfärdsnationalister" som bara frågar vad EU kan göra för dem, inte vad Sverige kan göra för EU. Visst kan det låta så ibland. Men jag tror inte det är grundproblemet, jag tror att frågan är fel ställd. Svenskar är inte, jämfört med andra folk, särskilt nationalistiska, inte särskilt välfärdsegoistiska. Tvärtom: Svenskar är genomgående mycket positiva till u-landsbistånd, mer positiva till invandring och flyktingmottagning än de flesta andra européer, mycket beredda att själva ställa upp som hjälpare för FN och ideella organisationer.

Däremot uppfattar de inte EU som en solidaritetsorganisation, de har svårt att se att det är människor i andra EU-länder som lider av svält, fattigdom och underutveckling. Visst finns det svenskar som klagar på att EU-avgiften inte går till svensk åldringsvård. Men de häftigaste reaktionerna brukar jag möta när jag påpekar att Sverige skänker nästan lika mycket till förhållandevis rika européer, som vi skänker till hela den fattiga världen. Så inte heller välfärdsnationalism håller som förklaring till svensk EU-negativism.

Ytterligare en sorts förklaring är att det är politikernas fel - genom att de inte talar tillräckligt väl om EU och drar in EU i "vardagspolitiken". Men det är ju just det många politiker försöker göra - såväl EU-kritiker som EU-anhängare. EU dras in när det gäller allt från svenska företags fusionsmöjligheter till tillstånd för vattenskotrar. Och si, då visar det sig att det mycket ofta är EU som bestämmer. Och när EU bestämmer så spelar svensk debatt, svenska politiker och svenska väljare bara en mycket marginell roll. Alkoholpolitiken är bara ett av otaliga exempel.

Debatten handlar inte om ifall de är lämpligt med fri införsel och låga skatter utan om i vilken utsträckning EU tillåter Sverige att begränsa införseln och behålla höga skatter. Och därvid klargörs - om och om igen - att EU-medlemskapet framförallt har medfört en omfattande överföring av beslutsmakt från Sverige till Bryssel, inte bara i mycket stora gränsöverskridande frågor, utan om allt mellan himmel och jord, stort och smått i en salig röra.

Så fort EU dras in i bilden, ju mer folk begriper att "EU är en del av vardagen", vilket ju t ex Margot Wallström vill ska ske oftare, desto bättre förstår folk att de som svenska väljare har förlorat makt, att deras val av den svenska riksdagen spelar allt mindre roll! Och de nöjer sig uppenbarligen inte med att istället få välja 19 av 724 EU-parlamentariker. På så sätt kan man naturligtvis säga att de är "politikernas fel" att svenskarna är EU-skeptiska, men på omvänt sätt mot vad som brukar hävdas.

Det är inte EU:s frånvaro i vardagspolitiken som gör folk negativa, utan EU:s alltför omfattande närvaro. Detta fenomen hänger delvis ihop med den enklaste förklaringen till EU-skepsisen: Folk känner sig lurade. Numera finns det ju också EU-anhängare som erkänner att den bild som gavs av EU-medlemskapets innebörd före folkomröstningen 1994 var felaktig, i både stort och smått.

Att löftena om oförändrad alkoholpolitik var bluff från början till slut är numera allmänt känt (och erkänt). Salmonellakontrollernas avskaffande skulle inte spela någon roll. Det visade sig att de intyg som skulle ersätta införselkontrollerna inte var värda pappret de var skrivna på. Miljönormerna skulle inte försvagas. Men miljövännerna vet att mängder med miljögifter har släppts fria pga EU-regler. Neutraliteten skulle inte rubbas. Nu deltar Sverige fullt ut i EU:s militära samarbete och har nyligen lovat skicka stridstrupper till EU:s s. k. insatsstyrkor. Listan på flagranta löftesbrott kunde fylla en bok.

Före folkomröstningen publicerade de flesta EU-positiva partier och folkrörelser långa listor på "villkor" för att de skulle stödja ja-sidan o folkomröstningen. Givetvis drog de alla slutsatsen i lagom tid före omröstningsdagen att deras villkor var tillgodosedda. Nej-sidan påstod motsatsen, men kunde givetvis inte BEVISA sin ståndpunkt eftersom den handlade om framtiden. Nu vet vi.

Nu vet praktiskt taget varenda svensk medborgare genom egen erfarenhet att något EU-löfte har svikits. Det kan vara djurvänner som fick se hur ett beslutat förbud mot burhöns upphävdes på grund av EU. Det kan vara fackföreningsfolk som ser hur EU målmedvetet äter sig in i fackliga friheter och underminerar principen om kollektivavtal. Det kan vara storföretagare och aktieägare som ser hur EU förhindrar konkurrensmotiverade fusioner av svenska företag men gladligen tillåter att de köps upp av utländska koncerner. Det kan vara journalister som upplever hur EU:s sekretessregler smittar av sig på svenska myndigheter. Det kan vara kommunalpolitiker som stöter mot EU:s upphandlingsregler när de vill gynna lokal produktion.

Allt detta och mycket mer går på tvärs med det vanligaste uttalandet från ja-sidan under debatten före EU-omröstningen: "Ni svartmålar, det där bestämmer vi själva!". Ingen lär trovärdigt kunna förneka att bilden som gavs av EU-medlemskapet var att gränserna skulle öppnas för svensk export, svenska studenter, svenska turister (som om vi hade varit innestängda tidigare!). Dessutom skulle det mesta bli billigare. Men vi skulle fortsätta att bestämma i eget hus. Det var förstås lögn från början. Och det har blivit lögn i ökad grad efterhand som EU genom två fördragsförändringar tillskansat sig alltmer makt. För att inte tala om hur det blir om EU-författningen skulle träda ikraft.

Omedelbart efter EU-omröstningen 1994 deltog jag i en middag med riksdagens dåvarande EU-nämnd. Under diskussionen betonade dåvarande EU-ministern Mats Hellström: Vi har inte fått mandat för mer överstatlighet. Statsminister Ingvar Carlsson uttryckte sig på liknande sätt.

Detta har inte hindrat Sveriges regering från att godta både Amsterdam- och Nice-fördragen och den nya EU-författningen, vilka alla betyder mer överstatlig EU-makt!

Och ingen gång har folket fått uttala sig, varken i särskild folkomröstning (som skett i t ex Irland och Danmark) eller vid riksdagsval. Trots att svensk grundlag har ändrats i samband med vartenda riksdagsval efter EU-inträdet pga EU-anpassning, har massmedier och EU-vänliga politiker inte en enda gång medverkat till den sorts valdebatt kring dessa grundlagsändringar som förutsågs när man en gång införde nuvarande metod för grundlagsändring: två likalydande beslut med mellankommande riksdagsval, inför vilket givetvis den föreslagna grundlagsändringen skall utgöra en huvudfråga. Hur ska annars valutslaget kunna tolkas som godkännande?

Trots detta flagranta och uppenbara svek mot grundlagens andemening har EU-anhängarna idag mage att vägra folkomröstning om EU-författningen med hänvisning till att folket kan ta ställning till den genom den parlamentariska demokratin!

Och så förvånar man sig över att folket säger nej när det får en chans - som i EMU-omröstningen - och på en mängd andra sätt uttrycket sitt missnöje med EU.
Den enkla sanningen är att miljoner svenskar vet att de blev lurade in i EU, att Norge som valde en annan väg inte består av utarmade fattiglappar som lever i grottor (vilket ju enligt ja-sidan skulle bli resultatet av nej-seger).

Väljarna vet också att de svenska EU-anhängarna inte tror tillräckligt starkt på sitt eget projekt för våga gå ut i en aktivt positiv kampanj för en federal EU-stat (som ju blir resultatet i förlängningen av EU-författningen). I Sverige består "ja-propagandan" idag liksom för tio år sedan mest av bagatellisering av EU-medlemskapets innebörd plus katastrofversioner av alternativen.

Därvid skiljer sig Sverige från åtskilliga andra EU-länder. I t ex Tyskland är det EU-federalisterna som nu håller på att driva fram en lagändring som ska göra det möjligt att ha folkomröstning om EU-författningen i EU:s största land. Också i länder som Belgien, Holland, Luxemburg är det främst EU-älskarna som vill ha folkomröstning. De tror på sitt projekt och sin förmåga att få folkligt stöd för det. Att kravet på folkomröstning i Sverige blivit ett "nej-krav" är beklagligt och inte nej-sidans fel. Vi skulle välkomna troende EU-älskare på demokratibarrikaden!

Dessutom är jag övertygad om att en folkomröstning om EU-författningen är enda sättet att få EU-frågan att röra på sig i Sverige. Det går inte att köra en bagatelliseringskampanj en gång till, då är nej-segern given. Enda chansen för ja-sidan är att den lyckas måla upp en framväxande EU-stat i så lockande dager att en majoritet väljer att satsa på det. Förvisso är jag övertygad om att det inte går, att nej-sidan vinner också en sådan batalj.

Men OM ja-sidan skulle lyckas vinna efter en kampanj som ärligt framställer EU som det federala, militära etc superstatsprojekt som det är (och som de flesta EU-ideologer i Syd- och Centraleuropa öppet eftersträvar), ja då måste givetvis nej-sidan ta hänsyn till det (OBS: inte byta åsikt, men ta hänsyn). Isåfall kan vi beklaga, men inte hävda att folket blivit lurat, vilket naturligtvis lägger grunden för en annan sorts EU-debatt framöver.

Om, vilket förstås är troligast, nej-sidan vinner en folkomröstning om EU-författningen, vad sker då? Ska Sverige då lämna EU? Nej, inte omgående, det är inte det omröstningen ska handla om. Däremot betyder nej till EU-författningen att varje svensk regering äntligen tvingas agera enligt de löften som gavs 1994, dvs motverka - också med veto - ökad maktöverföring till EU. Istället måste Sverige mycket aktivt försöka tvinga fram en detaljerad befogenhetskatalog som begränsar EU-makten till några få genuint gränsöverskridande områden. Exakt vilka de ska vara får debatten utvisa, men solklart är att om man vill undvika såväl superstatscentralism, som dubbelarbete (EU ska inte syssla med sådant som redan sköts av FN, OSSE, Europarådet, WTO etc etc), ja då blir det bara en bråkdel av nuvarande beslutsfunktioner kvar för EU att ägna sig åt.

Om EU radikalt avlövas och decentraliseras och samtidigt växer så att praktiskt taget samtliga Europarådsstater upptas som medlemmar blir naturligtvis kravet på utträde ur EU inaktuellt. Om å andra sidan Sverige efter en nej i en författningsomröstning totalt misslyckas med att vända EU-skutans kurs, ja då lär det inte dröja förrän det finns en massiv majoritet inte bara bland väljarna utan också bland partier och folkrörelser och i näringslivet för att vi ska tacka för oss, slå in på den norska vägen och satsa mer på kontakter med de delar av världen där den verkliga framtiden ligger, dvs Latinamerika, Afrika och Asien.

Per Gahrton (mp)