Debatt: Debatt: Ett federalistiskt nej till konstitutionen

Jag är EU-skeptiker – och federalist. Däri ligger ingen motsättning. Som liberal är jag skeptisk till maktkoncentration generellt, till Stockholm eller till Bryssel. Ett växande, dynamiskt samhälle förutsätter öppenhet och mångfald, ett utrymme för kreativitet, experiment och olika lösningar, så att man på sikt kan vaska fram de bästa idéerna. Därför måste makt-, centraliserings- och harmoniseringsinstrument alltid definieras glasklart, begränsas och balanseras.

Ett av problemen med EU är att dess institutioner är skapade för förändring, för det väldiga arbetet med den inre marknaden. Men nu när den är på plats fortsätter maskineriet i många fall automatiskt. Romfördragets portalparagraf talar om ”en allt tätare union”, och ett toppmöte som inte resulterar i nya initiativ betraktas som ett misslyckande.

En federal konstitution skulle kunna ställa detta till rätta. Många uppfattar federalism som detsamma som centralism. Men det är motsatsen. Federalism betyder att makt delegeras nedifrån och upp, till exempel från individer till stater, och från stater till EU – när de själva väljer det. Centralmakten begränsas. I en federal struktur finns tydligt uppdelade ansvarsområden, där mer centrala nivåer inte har rätten att smyga till sig makt på de mer perifera institutionernas bekostnad.

Om vi inte vill att vad som helst ska kunna hända bara för att stämningen är god på ett ministermöte, så behöver vi en konstitution. Subsidiariteten måste gå från att vara en fras till ett faktum i EU. Eftersom problemet är att de som idag fattar besluten har ett egenintresse av mer makt och resurser krävs det att de som inte har det intresset också får delta i beslutsfattandet.

Man kan till exempel göra Europaparlamentet till ett verkligt parlament, och samtidigt dela upp det i två kamrar. En av dem skulle vara en subsidiaritetskammare, bestående av ledamöter av de nationella parlamenten. Alla förslag förs först dit, där de röstar om huruvida de strider mot närhetsprincipen eller ej. Om det gör det faller förslaget, om inte går det vidare till den andra kammaren, som får ta ställning till det i sak. Man kan också tänka sig en subsidiaritetsdomstol, bestående av individer från de nationella högsta domstolarna. De avgör om EG-domstolen över huvud taget har befogenhet att avgöra en viss fråga. Om det har det går det vidare till EG-domstolen för behandling, annars faller

Det liggande förslaget till konstitution har tyvärr knappt lekt med sådana tankar. Här finns inga tydliga avgränsningar och inte på ett enda område återförs beslutsområden till stater, kommuner eller individer. Men utkastet är inte heller bara en sammanfattning av vad som redan gäller. Tvärtom utökas EU:s mandat till flera nya områden: energisektorn, rymdforskning, intellektuell äganderätt, investeringar – och idrott! Dessutom går man vidare med brottslag, åklagarmyndighet, migrationspolitik och utrikespolitik.

Det kommer också att bli lättare att fatta beslut. På flera områden ersätts vetorätten med kvalificerad majoritet, samtidigt som kraven på kvalificerad majoritet sänks betydligt. Och det ska räcka med enighet på ett enda möte för att avskaffa veto på olika områden. Effektivitet och smidigt beslutsfattande prisas oftast i debatten, men det innebär också att risken att minoriteter blir överkörda ökar. Annars blir det ju så svårt att fatta beslut, klagar anhängarna. Ja, men besluten handlar om att makt tas från individerna och från politiska nivåer som ligger närmare medborgarna. Det ska vara svårt att fatta sådana beslut.

Subsidiaritetsprincipen tas på större allvar i förslaget till konstitution än det har gjort tidigare. Men det säger inte mycket. Om en tredjedel av de nationella parlamenten klagar på att ett beslut bryter mot subsidiariteten inom sex veckor måste EU-kommissionen se över det. Men få parlament skulle hinna med en så snabb behandling. Och rätten att klaga innebär inte rätten att tas på allvar.

Den mest pinsamma är utkastet till rättighetsstadga, som verkar ha författats av rättsfilosofiska analfabeter. Här blandas klassiska frihetsrättigheter, med solid grund i den västerländska upplysningstraditionen (yttrande- och näringsfrihet, förbud mot slaveri och tortyr), med moderna välfärdsrättigheter, som är mer politiska ambitioner än rättigheter (rätt att få sjukvård, kostnadsfri arbetsförmedling, MBL-lagar och betald semester), med sådant som är förbud och inte rättigheter (förbud att sälja organ), och det obegripliga (äldre ska delta i det kulturella livet, vi har rätt till respekt för våra kommunikationer!?).

En konstitution ska vara lag, man kan inte bara lassa in alla floskler som man tycker låter bra. Mänskliga rättigheter ska vara extremt tydligt definierade så att de kraftfullt sätter gränser för vad staten får göra mot individen. Det gör inte denna. Tvärtom expanderar den utrymmet för EU-beslut på bekostnad av nationell lagstiftning och människors frihet.

Visserligen anges att rättigheterna bara gäller EU-rätten. Men vem ska då driva igenom dem? Antingen blir det ingen alls. Då är stadgan inget mer än emotionella gester utan betydelse för vad som gäller rättsligt, och då undergrävs idén om mänskliga rättigheter. Alternativt leder det till att dessa ”rättigheter” faktiskt drivs igenom. I så fall får EU helt nya uppgifter när det gäller att harmonisera välfärdspolitik och reglera till exempel den brittiska arbetsmarknaden. Risken är stor att EG-domstolen kommer att hitta nya lagrum som bakvägen smyger igenom mer av harmonisering, och tvingar de nya medlemsländerna att överge delar av sin ekonomiskt liberala politik.

Konstitutionen är en missad chans. Men jag är inte beredd att döma ut EU:s sätt att framskrida via trial-and-error för det. Låt oss bara tacka nej till detta error, så ger vi EU:s statsmän en chans att arbeta fram ett bättre förslag.

Johan Norberg är författare och debattör vid den marknadsliberala tankesmedjan Timbro.