Det sociala Europa blev högerns Europa

Replik: Det sociala Europa blev högerns Europa. Då är det inte förvånande att majoriteten av socialistväljarna i Frankrike ser ut att rösta nej till EU-konstitutionen. Nu behöver EU:s fördrag omförhandlas för att reformera unionen i grunden. Det skriver Peter Gustavsson, (s)-debattör i en replik till Eric Sundström (s).

Eric Sundström menar i en artikel på Europaportalen den 11 april att vägen för att förverkliga Olof Palmes visioner går via Jacques Delors’ starka Europa. Basen för Eric Sundströms argumentation är hans uppfattning att erfarenheterna av det franska socialistpartiets försök att expandera ekonomin och få ner arbetslösheten i ett land under åren 1981-83 visar på att nationalstaten är maktlös mot den globala kapitalismen. Detta påstående har kastats fram många gånger, men det håller inte en närmare granskning.

ERM-motståndare leder franska nejsidan
Frankrike ingick från 1979 i ERM-samarbetet, föregångaren till EMU, och detta samarbete beskar kraftigt landets möjlighet att gå sin egen väg. Bindningen till det europeiska växelkurssamarbetet gjorde att Frankrike hamnade i ständiga bekymmer när den franska regeringen förde en mer expansiv politik än de europeiska grannländerna. Alternativet till ERM-medlemskapet – att låta francen flyta – diskuterades aktivt och framfördes av åtskilliga ledande regeringsledamöter varav flera i dag ingår i ledningen för motståndet till EU-konstitutionen i samband med Frankrikes folkomröstning den 29 maj i år.

Flexibel valuta i stället för flexibel arbetskraft
Eric Sundström kallar idén att låta francen flyta för ”det albanska alternativet”. Detta genomfördes aldrig i Frankrike, däremot har Sverige, Danmark och Storbritannien valt att behålla sin självständiga valutapolitik medan övriga länder i gamla EU-15 övergivit sin egen valuta. Erfarenheterna av ett par år med EMU är att de länder som står utanför har en bättre fungerande ekonomi och kan lösa ekonomiska problem genom en flexibel valuta i stället för med en flexibel arbetskraft.

Delors drev en brutal nedskärningspolitik
Delors tillhörde den falang i Mitterrands regering som ville stanna i ERM, och han lyckades vinna presidenten med sig efter många om och men. Följden blev att den försiktiga stimulanspolitik som hade hållit den franska arbetslösheten nere i en internationell lågkonjunktur ersattes av en brutal nedskärningspolitik där Delors höll i yxan som finansminister. Det var i spåren av socialistpartiets svek mot sitt vallöfte att sätta arbetslösheten främst som Nationella Fronten slog igenom i 1984 års val till EU-parlamentet, och som Frankrike kastades in i en permanentad arbetslöshet runt tioprocentsnivån.

Det sociala Europa blev högerns Europa
Sedan Mitterrand och Delors övergivit den expansiva politik man gått till val på blev deras nya politiska giv ”det sociala Europa” som skulle åstadkommas genom att en ekonomisk integration skulle tvinga fram en social integration. Den som studerar resultatet tjugo år senare kan konstatera att Delors lyckades mycket bra med att riva handelshinder och öppna de europeiska marknaderna samt med att omforma ERM till en monetär union.

Vad som däremot inte lyckats är skapandet av det sociala Europa. Snarare är det den europeiska högern som dragit fördel av de nedrivna gränserna för att skapa social dumpning – något vi såg tydligt i Vaxholm och som vi ser i förslaget till tjänstedirektiv. I stället för att få en välfärdsstat på europeisk nivå har vi fått nedmonterade välfärdsstater på nationell nivå.

Mot denna bakgrund är det inte förvånande majoriteten av socialistväljarna i Frankrike nu ser ut att rösta nej till EU-konstitutionen, trots att kommissionen i sin rädsla tillfälligt backat på tjänstedirektivet. Delors väg visade sig vara en återvändsgränd, och nu behöver EU:s fördrag omförhandlas för att reformera unionen i grunden.

Jasidans maktmetoder
Det hade varit klädsamt om det socialdemokratiska studentförbundets ordförande i stället för att slänga ur sig uttryck som ”den nationalkonservativa vänstern” skulle försöka förstå hur det kommer sig att så många radikala människor är kritiska till EU:s utveckling.

Jag vet inte vilka det är som ”indirekt implicerar” att Bulgarien ska in i EU och Sverige ska ur, men jag vet att de enda som på allvar diskuterar frågan om att Sverige ska lämna EU i den allmänna debatten är faktiskt de som stod på ja-sidan i folkomröstningen 1994.

Det är inte seriöst att vifta bort rättmätig kritik mot ett odemokratiskt och högervridet EU med att de som för fram budskapet säkert egentligen vill lämna EU. Vem vet, om det sägs tillräckligt många gånger har kanske ja-sidan så småningom vänt över en majoritet av svenska folket till att faktiskt vilja lämna EU.

Men jag tror nog ändå att maktmetoden att skrämmas med utträdesspöket passerat sitt bäst före-datum sedan svenskarna lärde sig att det gick alldeles utmärkt att säga nej till EMU utan att för den sakens skull behöva lämna EU.

Socialdemokraterna har accepterat högerpolitiken
Det är förmodligen inget fel på de visioner Jacques Delors spred över Europa under sin tid som kommissionsordförande, men sättet de genomfördes på har medfört en kraftig högervridning i Europa. Europa har fått en roll som ställföreträdande vision när socialdemokratiska regeringar över hela kontinenten har accepterat högerpolitiken och många gånger varit med om att genomföra den.

Många gånger har denna vision också stått i vägen för ett nyktert betraktande av det politiska läget. Ett exempel på detta väl så gott som det franska misslyckandet är när nästan hela det socialdemokratiska ledarskiktet kom att ägna enormt mycket tid och kraft åt att försöka föra in Sverige i en valutaunion som skulle vara direkt kontraproduktiv till de kort- och långsiktiga ekonomisk-politiska målen för socialdemokratin. Lyckligtvis räddades situationen av otaliga gräsrötter och s-väljare som vägrade inordna sig under munkavlar och påtryckningar. Jag hoppas att samma sak händer i Frankrike den 29 maj!

Peter Gustavsson, (s)-debattör