Debatt: Hellre Nato än EU-försvar

I dagarna har Natoministrar samlats till möte i Åre. Det paradoxala förhållandet att den retoriskt starkt Natonegativa svenska regeringen står som värd för mötet illustrerar förljugenheten i dagens svenska säkerhetspolitik. Tillspetsat: Regering och riksdag är med i Nato, det är bara folket som står utanför. Själv är jag t ex medlem av Natos parlamentariska församling.

Sverige tjänar på Natomedlemskap

Det är dags för Sveriges regering och riksdagen att ta med sig även svenska folket in i Nato. Sverige bör arbeta aktivt för att Europa väljer Nato snarare än ett eget EU-försvar. Det ligger starkt i Norden och Baltikums intresse.

Skälen för ett omedelbart svenskt Natomedlemskap har stärkts eftersom EU förefaller att utvecklas i en för oss i Norden oönskad riktning i riktning mot en koalition av frivilliga EU-länder som på sikt bildar en försvarsunion. Vi tjänar ekonomiskt på Natomedlemskap dessutom, vilket är ett både legitimt och viktigt argument.

Svenskt inflytande i Nato

Ett sätt att stödja detta synsätt är att Sverige, precis som i andra sammanhang, söker sig till internationella fora där de avgörande besluten tas, för att på så sätt kunna tillvara ta våra egenintressen.

Som Natomedlem skulle Sverige kunna utöva inflytande både inom organisationen och i Washington. Endast så kan vi på ett effektivt sätt hävda våra försvars- och säkerhetspolitiska intressen: en stark och engagerad närvaro av Nato och USA i Östersjöområdet samt i ledningen för de alltfler internationella operationer som Sveriges försvar bör delta i.

Sverige utan säkerhetsgarantier

Den situation som Sverige nu glidit in i är däremot djupt otillfredsställande från inflytandesynpunkt: Vårt land kan inte påverka dragkampen inom Nato mellan atlantister, å ena sidan, och pånyttfödda och energiska EU-försvarsanhängare, å den andra.

Vårt land står samtidigt utanför EU:s försvars- och säkerhetspolitiska kärna som ger varandra fördragsbundna säkerhetsgarantier, eftersom regeringen definierat ut Sverige ur den gemenskapen såsom varande "alliansfritt" och mindre fördragsbundet än övriga EU-länder.

Ledare borde bilda opinion

I praktiken förutsätter Natomedlemskap framväxten av ett klart stöd av medborgarna. Det mångåriga nära, men undangömda, svenska Natosamarbetet borde bädda för medborgarstöd om fler politiska och andra ledare i Sverige skulle ta på sig uppgiften att söka bilda opinion, och tydligt informera om innebörden av svenskt Natomedlemskap.

Å andra sidan, om det i Sverige till skillnad mot i Finland helt skulle saknas mental och opinionsmässig beredskap för Natomedlemskap, inskränker en sådan opinionsmässig blockering på ett allvarligt sätt den svenska statsledningens säkerhetspolitiska handlingsfrihet.

En mellanstatlig organisation

Nato är en traditionellt uppbyggd mellanstatlig internationell organisation, där besluten fattas utgående från enhällighetsregeln (konsensus). Natos av alla medlemsländer gemensamt godkända ståndpunkter uppstår alltid genom mer eller mindre intensiva förhandlingar som förs på många plan mellan medlemsländerna.

Också i den nya säkerhetspolitiska situationen förblir Natos kärna ett på kollektiva säkerhetsgarantier gemensamt utformat försvar för att effektivt och solidariskt skydda medlemsländerna.

Hjälp på olika nivåer

Natos förpliktelse gällande ett gemensamt försvar, artikel 5 i Nordatlantiska fördraget, möjliggör hjälp på olika nivåer och av olika karaktär från medlemsländerna till ett medlemsland som angripits, och förpliktar medlemsländerna att bistå det angripna landet "genom att vidta sådana åtgärder, däribland användning av väpnad makt, som var och en av dem anser vara nödvändiga".

Medlemsländer beslutar självständigt

Nato har inte egna trupper, utan alliansen agerar genom att använda de trupper och andra resurser som medlemsländerna erbjudit den. Varje medlemsland beslutar självständigt och i enlighet med de nationella beslutsförfarandena om slaget och omfattningen av den hjälp som ges.

Beslutet om att ta artikel 5 i bruk fattades för första gången i september 2001 efter de terrorattacker som USA blev föremål för den 11 september 2001. De övriga Natoländerna förband sig att stödja USA bl.a. genom att lova ställa sin hamnar, flygfält och luftrum till Förenta staternas förfogande. Beslutets främsta betydelse var dock budskapet om alliansens enighet vid bekämpningen av terrorismen.

Beslut om svenskt deltagandet i Natooperationer skulle vid medlemskap, precis som idag, alltid behöva fattas utgående från det enskilda fallet och i Sveriges riksdag. Detta gäller både för deltagandet i artikel 5-operationer och i Natoledda krishanteringsoperationer.

Inga kärnvapen i fredstid

Frågorna gällande placering i Sverige av trupper, staber eller materielförråd skulle avgöras vid förhandlingar mellan Nato och Sverige, och de skulle förutsätta ett beslut av Sveriges riksdag. I Sverige skulle inte under fredstid placeras permanenta trupper från de allierade länderna, inte heller kärnvapen eller Natos permanenta ledningsinstanser.

Omfattande militärt stöd till Sverige

Det stöd som Sverige får av Nato i en krissituation skulle utgöras av hjälp i form av materiel och möjligheten att använda trupper med hög beredskap. Nato har beredskap att sända stöd från alla försvarsgrenar till ett medlemsland som anfallits.

Mängden och slaget av den hjälp som tas emot skulle utgöra grunden för utarbetandet av de underhållsplaner som gäller mottagandet av hjälpen. Frågor som bör utredas är bl.a. det underhålls- och materielstöd som alliansens trupper behöver samt hur långt de nationella resurserna räcker när det gäller att stödja alliansens trupper.

Att uppnå förmåga att ta emot betydande hjälp skulle kräva många år, beroende på vilken nivå för förmågan att motta hjälp som eftersträvas samt hjälpens omfattning.

Det svenska försvaret blir effektivare

Som medlem av Nato skulle Sverige i huvudsak på samma sätt som för närvarande bereda sig för försvaret av det egna territoriet. Det svenska försvaret får dock en förmåga att fungera effektivare än för närvarande tillsammans med övriga Natoländers trupper.

Inom Nato ansvarar varje medlemsland självt för upprätthållandet och utvecklandet av sitt nationella försvarssystem. Medlemsländerna delar dock sinsemellan på vissa kostnader för sådana funktioner som kommer hela alliansen till godo och som byggandet, upprätthållandet och förnyandet av infrastrukturen för med sig.

Natos budget

Varje medlemslands andel av Natos gemensamma budgeter fastställs i enlighet med de betalningsandelar som överenskommits i samband med medlemskapsförhandlingarna och i vilka bl.a. BNP:s storlek beaktas. Medlemsländerna får tillbaka en del av kostnaderna för sådana investeringar som gjorts på medlemsländernas område och som anses komma hela alliansen till godo.

Inga krav på försvarsutgifter

Det är viktigt att konstatera att Nato inte ställer några krav på medlemsländerna i fråga om försvarsutgifterna. Fastställandet av nivån för försvarsutgifterna är alltid ett beslut i Sveriges riksdag. En två procents BNP-andel betraktas som en riktgivande nivå för de länder som nyss inträtt eller förbereder sig för Natomedlemskap, och vilkas försvarssystem kräver en heltäckande strukturreform. Eftersom Sverige sedan länge arbetat med att reformera sitt försvar gäller knappast denna riktgivande nivå oss.

Samordning och kostnadseffektivitet

Som redan nämnts står det varje Natoland fritt att utforma det nationella försvaret på det sätt som landet finner lämpligt. (EU-medlemskapet förefaller bli mera bestämmande!) Samtidigt är det naturligt för Sverige att tillvarata de möjligheter till samordning och kostnadseffektivitet som ett medlemskap i alliansen skapar. Primärt handlar det om bättre och billigare materielutveckling, ökade möjligheter till övningar i högre förband samt samordning ifråga om territoriell övervakning, underrättelseverksamhet m.m.

I ett krympande svenskt försvar kan dessa grundläggande fördelar på marginalen bli avgörande för att lösa Försvarsmaktens huvuduppgifter.

Viktig kompromiss mellan Nato och EU-försvar

Hittills har de alliansfria länderna i EU kunnat ligga lågt bakom ställningstaganden av länder som Storbritannien, Nederländerna, Danmark och andra starkt atlantistiskt orienterade EU-länder, som fungerat som sköld mot en utveckling av EU till en försvarsunion.

Under 2003 återupptog dock Storbritannien och Frankrike sina försök att samarbeta närmare på försvarspolitikens område. En kompromiss uppnåddes mellan Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA hösten 2003.

Den går i korthet ut på att USA (och Nato) accepterar att EU sätter upp en av Nato "oberoende militär planeringscell" med 20-30 officerare i Natohögkvarteret Shape söder om Bryssel, att Nato skall hålla förbindelseofficerare i den nya planeringsenheten och att full öppenhet skall råda.

Kompromissen har visat sig vara ett principiellt viktigt genombrott i den under decennier pågående debatten mellan Europas Natoanhängare och EU-försvarsanhängare.

Carl B Hamilton (fp)

Riksdagsledamot