"Europeisk demokrati är inte lösningen"

Debatt: Att tro att exempelvis en förändrad maktbalans mellan kommissionen och parlamentet skulle inverka på Europas sociala kris är naivt. De europeiska folken vill inte. Protektionistiska och nationella tendenser växer idag på vänsterkanten, och kritiken mot det ”nyliberala EU” döljer politiska lidelser som är mer konservativa än progressiva till sin natur. Det skriver sociologen Wojtek Kalinowski i replik till Kjellén och Andersson.

Jag håller med Kjellén och Andersson (Europaportalen 060515 https://www.europaportalen.se/2006/05/europeiskt-valfardssystem-kraver-d...) om att de nordiska länderna inte är undantagna globaliseringen och de påfrestningar som denna innebär för välfärdsstaten.

Ingen kommer undan globaliseringen – lyckligtvis, ty vi bör inte glömma att globalt sett väger frihandelns fördelar tyngre än dess nackdelar, framför allt för en rad utvecklingsländer som Brasilien eller Indien, men även för Västeuropa och USA är resultatet positivt (åtminstone har den varit det hittills, ty nu tycks även världskända ekonomer som Samuel Johnson tveka vad gäller framtiden). Frågan är hur olika länder antar de utmaningar globaliseringen ställer dem inför och hur de nyttjar de möjligheter den erbjuder.

Paralleller med Kontinentaleuropas problem
Det är också självklart att Sverige år 2006 inte detsamma som på Olof Palmes dagar. Arbets- och bostadsmarknaderna har blivit mycket mer segregerade. Flera av förutsättningarna för den klassiska ”svenska modellen” har ändrats, finansmarknadernas avreglering har försvagat den politiska sfärens möjligheter att skapa kompromiss mellan arbete och kapital, utan att en motsvarande makt kunnat återskapas på internationell nivå. Det är alltså inte svårt att hitta paralleller mellan de problem som Kontinentaleuropa och Norden brottas med.

Torgför en rättvisare modell
Likväl står det klart att Sverige och Danmark har lyckats bättre än t ex Frankrike och Tyskland sedan krisen i början på 1990-talet. Till viss del beror det på att de är mer exportberoende än dessa länder, och att de därför snabbare insåg behovet av anpassning till en global ekonomi. Men de har också haft andra fördelar, fördelar som hänger nära samman med välfärdstatens form: utbildningsnivån, arbetsmarknadsrelationerna, osv.

Det är precis detta som måste torgföras ut i Europa idag : inte bara att den nordiska länderna har skapat relativt mer rättvisa samhällen än Kontinentaleuropas länder (ty det vet ju alla redan), inte heller att deras ekonomier är relativt mer framgångsrika, men att de är relativt mer framgångsrika just eftersom de är relativt mer rättvisa.

Hela Europa sjuder idag av debatter om tillväxtstrategier. Den sk Lisbonstrategin, som skulle göra Europa till ”världens med konkurrenskraftiga region” 2010, framstår idag som ett misslyckande. Trycket växer på frustrerade beslutsfattare för att hitta tillbaka tillväxten och minska arbetslösheten på ”amerikanskt manér”. Men den europeiska befolkningen verkar inte beredd att betala priset för detta, och varje försök i denna riktning kommer att leda till mycket höga sociala konflikter.

Naivt om maktbalans
Däremot ser jag inte hur man kan hävda att det är "de i grunden odemokratiska institutionerna som initierar ett lågt förtroende och i förlängningen omöjliggör en europeisk välfärdsmodell", såsom Kjellén och Andersson hävdar, och jag hittar inte heller något verkligt stöd för den idéen i deras artikel. Att kräva mer demokrati inom EU är lovvärt, men att tro att exempelvis en förändrad maktbalans mellan kommissionen och parlamentet skulle inverka på Europas sociala kris är naivt.

Folken vill inte
Kommissionen har stått i centrum för EU-kritiken sedan 1980-talet, men idag ter den sig som allt svagare i förhållande till medlemsländerna, och den verkliga makten ligger inom ministerrådet. Detta kan naturligtvis också kritiseras, men den sortens kritik riktar sin udd mot själva den europeiska folken. Ty vem är det som hindrar framväxten av en äkta europeisk demokrati, genom att benhårt hålla på mellanstatliga förhandlingsmetoder som gör att EU-parlamentet förblir en rent symbolisk figur? Det är medlemsländerna själva som gör det. Och vem hittar vi inom vart och ett av dessa länder om inte väljarna, som inte alls är beredda att slå samman den makt som utgår ifrån dem ?

Protektionism och nationalism växer på vänsterkanten
Hur det nu än må vara med den saken, så förblir det institutionella spelet inom EU blockerat för lång tid framöver, till den milda grad att vänsterns EU-kritik framstår som alltmer ur tiden. En del av skulden till detta bärs för övrigt av organisationer som Attac – åtminstone dess franska modersorganisation, som inte drog sig för att skrämma fransmännen med den "polske rörmokaren" i kampanjen mot EU-fördraget.

Protektionistiska och nationella tendenser växer idag på vänsterkanten, och kritiken mot det ”nyliberala EU” döljer politiska lidelser som är mer konservativa än progressiva till sin natur. Att exempelvis hävda som Kjellén och Andersson gör att privatiseringar nödvändigtvis innebär högre orättvisor tycks mig förhastat: privatiseringar och avskaffandet av monopol förskjuter visserligen maktbalansen från producenten till konsumenten av tjänsten, men huruvida detta leder till mer eller mindre rättvisa bör undersökas i varje enskilt fall.

Orättvis arbetsmarknad
Detsamma gäller Kjelléns och Anderssons kritik av kraven på flexiblare anställningskontrakt. En av de största klyftorna i dagens Europa gäller anställningstryggheten: det talas mycket om behovet av flexibilitet, men tittar man noga ser man att somliga är betydligt mer beskyddade än andra. Det är slående i ett samhälle som det franska, där vi hittar en rad diametralt olika villkor, från livstidsanställning i offentlig sektor och trygga tills vidare-kontrakt i stora företag till ytterst prekära anställningsformer i små och mellanstora privata företag.

I ett sådant läge bör man fråga sig om inte det är mer rättvist att driva fram ett kontrakt med samma anställningsvillkor för offentligt som privatanställda – vilket naturligtvis skulle innebära mer flexibilitet för de förstnämnda, men kanske också öka känslan att ”alla sitter i samma båt”, just den känslan som många Européer saknar idag.

Den sociala krisen kan fördjupas ytterligare
Vi som bor i Europa och känner ansvar för den "europeiska sociala modellen" kan inte vänta på ett (föga troligt) genombrott på EU-nivån. Vi behöver gemensamt tänka igenom välfärdstatens möjligheter, tänka igenom den i grunden.

De nordiska länderna har inga mirakellösningar att erbjuda, men vissa viktiga erfarenheter. Den viktigaste bland dem gäller den allians mellan lågavlönade och medelklassen som förkroppsligas i den universella välfärdsmodellen. Tendensen mot social separatism är oerhört stark runtom i Europa, och om vi inte lyckas knyta nya solidaritetsband mellan medborgarna kommer den sociala krisen att fördjupas.

Wojtek Kalinowski
Sociolog, jobbar pâ den franska tankesmedjan La République des Idées