Debatt: (c): Regeringen måste rivstarta den nya Europapolitiken

Regeringsskiftet i Sverige innebär inte bara en ny politik för nya jobb i Sverige. Det innebär också en nystart för Sveriges engagemang i EU. Alliansregeringen lovade före valet en ny attityd till europasamarbetet, där vi ska vara med och påverka istället för att ställa oss vid sidan av. Det är dags att rivstarta det arbetet.

Gradskillnader mellan Sverige och EU

Den viktigaste förändringen handlar inte heller om sakfrågorna, utan om hur regeringen närmar sig de övriga länderna i samarbetet. Sverige har mycket att bidra med, men vi har också mycket att lära. Jag kan intyga att människor nere i Bryssel börjar bli ganska trötta på att höra ”i Sverige har vi en modell …” Faktum är att det, som i Sverige brukar kallas den svenska modellen, med en utbyggd välfärdsstat (och höga skatter) i EU brukar benämnas ”den europeiska modellen”, och, precis som i Sverige, är synen på välfärden mer än fråga om grad än om art.

Med en sådan attityd som grund vill jag peka ut fem områden där Sverige behöver bli starkare i Europasamarbetet:

I. Arbeta för hela Europa

För de flesta av medlemsländerna är EU först som sist ett fredsprojekt. Minnet av två världskrig och otaliga andra konflikter är i högsta grad levande. Fredstanken har också varit bärande vid flera utvidgningsomgångar, inte bara när de forna öststaterna blivit medlemmar, utan också tidigare som när Spanien, Portugal och Grekland blev medlemmar ganska snart efter att de kastat av sig diktaturens ok. Förståelsen för isolationism och snöd egoism som inte gynnar helheten är därför, försiktigt uttryckt, begränsad.

Förståelsen för att andra länder har andra problem där de önskar europeiskt samarbete måste därför vägleda Sveriges arbete. Ett konkret exempel handlar om tjänstepensioner. Från Sveriges sida fördes fram att det inte behövdes EU-regler om detta, utifrån att vi löst det ganska bra genom kollektivavtal. Men det är inget argument som går hem hos de arbetare som har tjänstepensionen knuten till företaget de arbetar på i exempelvis Tyskland, och som ser gemensamma EU-regler för fri rörlighet för pensionspengar som en viktig frihetsreform. Istället för att försöka hindra dem att få den friheten, är det rimligt att vi arbetar för att skapa regler som fungerar både i Sverige och Tyskland, till exempel genom att acceptera kollektivavtalsregler för pensioner, förutsatt att de inte inskränker rörligheten.

Att försöka föra fram rent nationella ståndpunkter i Europaparlamentet, annat än vid mycket speciella tillfällen när viktiga värden står på spel, är meningslöst, och det är inte mycket mer meningsfullt om man vill bli långsiktigt framgångsrik i ministerrådet. Den svenska regeringen bör därför sträva efter att formulera lösningar som är bra både för Sverige och för de övriga medlemmarna i EU. Då ökar också vårt inflytande.

II. Ministrar behöver bygga allianser

Med en reformistisk regering i Sverige finns alla möjligheter att bygga starka allianser till andra reformistiska regeringar i EU. De svenska ministrarna bör inte nöja sig med att emellanåt åka till Bryssel för att rösta, utan bör lägga mycket tid på att skapa goda bilaterala relationer till andra medlemsländer. Att lägga tid på att övertyga andra om våra ståndpunkter blir också arbetet i rådet lättare; väl där har man lämnat övertygandet bakom sig och påbörjat kompromissandet.

Det förklarar också varför det socialdemokratiska arbetet inte har varit särdeles framgångsrikt; en aldrig så duktig statssekreterare kan inte ersätta en minister när det handlar om att bygga förtroendefulla relationer med andra ministrar.

III. Gör tydliga prioriteringar av de politiska målen

Alla inser att varje medlemsland har sina nationella hjärtefrågor, där man måste ta särskild hänsyn. Frankrike har inte svårt att få gehör för sina krav på en stark ställning för franska språket, Storbritannien stöter sällan på bekymmer för sin annorlunda arbetsmarknadslagstiftning och de flesta har förståelse för Sveriges engagemang för jämställdhet. Men det som inte fungerar är att prioritera allt och göra alla frågor till hjärtefrågor.

Sverige ses med stor respekt inom många områden; miljö och hälsa, social omsorg och jämställdhet. Vi har också varit en tydlig röst för fortsatt utvidgning av unionen och för ett stärkt samarbete i norra Europa. Det finns en positiv förväntan på att vi ska fortsätta tala med en tydlig röst i dessa frågor. För att nämna några aktuella exempel:

REACH (kemikaliedirektivet). Den samlade miljörörelsen riktar nu sina ögon mot Sverige och Danmark, som båda var drivande i första läsningen för ett år sedan. Det är bara genom kraftsamling och övertygande argument vi kan klara hem de förstärkningar för miljö och hälsa som Europaparlamentet kräver.

Fortsatt utvidgning av EU. Allt fler europeiska ledare börjar öppet uttrycka sin skepsis mot fullt medlemskap för Turkiet. Även om det återstår mycket för att förbättra situationen där (demokrati och mänskliga rättigheter), får unionen inte börja tveka om målet. Även för de andra länderna som står och knackar på dörren behövs en röst som inte tveka med hänvisning till ”utvidgningströtthet”.

Fördjupat samarbete runt Östersjön. Det handlar både om skydd för miljön i ett extremt känsligt innanhav och förstärkt arbete för samarbete med Ryssland, där vi också måste ställa krav på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. De kommande åren lär också energifrågan runt Östersjön vara väldigt stor.

Energipolitiken. EU står inför precis samma problem som Sverige; en energibalans där beroendet av Ryssland och Mellanöstern bara kommer att öka om inget görs. Sverige tillhör de länder som lyckats ha en hög tillväxt utan att det nödvändigtvis lett till ökad energianvändning. Nästa utmaning är att faktiskt minska energianvändningen i hela EU, samtidigt som vi vidhåller tillväxten och välfärden. Det går inte med mindre än att vi faktiskt bejakar en gemensam politik.

IV. Sök samarbete med Europaparlamentet

Arbetet i EU präglas fortfarande i alltför stor utsträckning av konkurrensen mellan institutionerna. Sammanhållningen inom det egna organet blir ibland viktigare än den egna ståndpunkten. Ett sådant exempel kan vara EU:s kemikalielagstiftning, REACH, där alla vet att Sverige, också under socialdemokraterna, ville gå längre än ministerrådet, men den svenska regeringen likväl agerade passivt och i slutändan bedömde ministerrådets enighet som viktigare än sakfrågan. Taktiskt bidrar detta säkerligen till ett något större inflytande i ministerrådet på kort sikt, men det bidrar också till att cementera konflikten mellan institutioner som viktigare än den politiska dimensionen – konflikten mellan idéer.

Europaparlamentet har de senaste åren kommit att spela en allt viktigare roll. Medbeslutandet har successivt utvidgats och EU kan inte längre anta en budget utan att den godkänts av parlamentet. Samtidigt är parlamentet i många frågor mer ”progressivt” än ministerrådet, med högre krav t.ex. på skydd för miljö och hälsa, krav på respekt för mänskliga rättigheter och på en aktiv hållning i utrikespolitiska frågor. I mångt och mycket är det där det förs en sant europeisk debatt. I många fall skulle ett samarbete med parlamentet kunna stärka också de värderingar som den svenska regeringen står för.

Inte minst det svenska ordförandeskapet 2009 erbjuder en möjlighet för Sverige att mycket aktivt bidra till att stärka samarbetet mellan institutionerna. Men det arbetet kan inte inledas under själva ordförandeskapet, det måste byggas under lång tid med början nu.

V. Var tydlig i Europapolitiken

När regeringar skyller alla tillkortakommanden på EU eller inför övergångsregler för nya medlemmar, skapas givetvis en bild av vad EU och våra grannar där är. Det är inte märkligt att svenskarna är skeptiska till medlemskapet.

Den nya regeringen har lovat en mer aktiv Europapolitik – vi ska vara med där det händer. Det lovar gott. Men det bör också förenas med större inrikespolitisk tydlighet, både om medlemskapets fördelar, om själva idén med unionen och om de svenska prioriteringarna. Den tydligheten gör att människor vet vad de kan förvänta sig och vi kan, till sist, få en mer realistisk debatt kring vad vi vill med EU-medlemskapet.

När Sverige blev medlemmar i EU var förväntningarna hos de övriga medlemsländerna stora. Sverige är ett land som fortfarande många har en mycket positiv bild av. Den bilden har emellertid försvagats av en socialdemokratisk regering som inte tagit medlemskapet på allvar och som inte brytt sig om att tydliggöra vare sig målen eller resultatet. Följden har blivit minskat svenskt inflytande i EU och skeptiska medborgare.

Ökad tydlighet handlar också om att säga samma sak i Sverige som i Bryssel. Inför rådets vårmöte talade Göran Persson vitt och brett på hemmaplan om återreglering av elmarknaden. Dagen efter åkte han till Bryssel och förhandlade om fortsatt avreglering. Den typen av dubbla budskap skadade givetvis hans möjligheter att påverka och få inflytande.

Den nya regeringen står därför inför en stor utmaning, men har också stora möjligheter att öka Sveriges inflytande och anseende. Det svenska ordförandeskapet 2009 ger oss ytterligare sådana möjligheter. Det är dags att ge Europasamarbetet en rivstart.

Lena Ek (c)

Europaparlamentariker