Debatt: EU 50 år - Långsamt farväl till vetorätten

Jag och mina jämnåriga är det nya Europas barn. Vår generation har vuxit upp utan krig eller krigshot i ett europeiskt samhälle utan gränser. Eftersom världen är lättillgänglig genom internet och resor har vi vant oss vid ett mångkulturellt och gränslöst samhälle.

Vi har arbetat på café i London och vi tycker att det är billigare och lättare att åka till Spanien med Ryan Air än till västkusten med tåg. Vi har valt vad och var vi ska studera utan hänsyn till nationsgränser, och vi far dit med studiemedel från CSN och Erasmusstöd i bagaget. Vi kanske till och med tar allt detta för givet - men vår världsbild skulle sannerligen se annorlunda ut om det inte vore för den ofta kritiserade 50-åringen.

Ett ensamt Sverige – inget alternativ

I den politiska verklighet vi vuxit upp i ligger referenspunkten långt bortom Öresundsbrons fäste. Miljöproblem, ekonomisk globalisering, migration, internationell terrorism, internationella förhandlingar, Darfur… - alla är de exempel på gränsöverskridande problem som vi aldrig kommer att kunna tackla själva.

Gemensamma lösningar på gemensamma problem har också varit det centrala i europeisk integration och även dess stora framgång. I dagarna drev Europa igenom en banbrytande miljöstrategi för att tackla klimatförändringen. Agerande själv skulle Sveriges bidrag till denna utmaning framstå som en droppe i havet och vårt moraliska ledarskap gentemot andra internationella aktörer så som USA, Kina eller Ryssland löjeväckande.

Rättigheter och socialt skydd

Samma nödvändighet av sammangående gäller den gemensamma marknaden som format grundstommen i det Europeiska integrationsprojektet. Det successiva uppbyggandet av en inre marknad, som idag till och med inneburit en gemensam valuta för de flesta EU-länder, har otvivelaktigt bidragit till det ekonomiska välståndet i Europa. Samtidigt har den varit ett sätt att tackla de utmaningar som en ökad ekonomisk globalisering betytt. Idag, efter den historiska utvidgningen, räknas också EU som världens största marknad med de ekonomiska samt politiska fördelar som det för med sig.

Men EU är långt ifrån ett nationalekonomiskt projekt. Europeisk integration har också - genom den fria rörligheten - konkret förändrat tillvaron för medborgarna i vardagslivet. Visum och arbetstillstånd är begrepp som den yngre europeiska generationen knappt känner till när de korsar gränser med ett allestädes giltigt körkort och med sitt Europeiska hälsokort.

Vi har samma skydd överallt vad gäller social säkerhet, och arbetsmarknaden står fritt tillgänglig. Europas integration berör oss i vardagslivet. Det europeiska projektet grundas på en övertygelse om Europas enande, vikten av gemenskap och mångfald samt skyddet av grundläggande mänskliga friheter och rättigheter. Det är ingen slump att det var just i egenskap av europeiska medborgare som britterna för första gången fick en laglig rätt till betald semester. EU har också spelat en framträdande roll i att stabilisera och utveckla länder efter år - decennier - av diktatur och kommunism. Först Grekland och Spanien och nu senast för de nya medlemsländerna från Östeuropa. Här väntar en viktig och stor utmaning i att fortsätta denna utvidgning, och att reformera EU för att klara av den.

Nationalistisk egoism och feghet

Men även om vi idag har kommit ett bra stycke i integrationen har resan hit varit lång, och ett av de största problemen har varit de europeiska ländernas attityd. Oavsett om det var nationalistisk egoism eller ren feghet som gjorde att länderna valde att låta EU ta sina första stapplande steg på en mellanstatlig arena, blev resultatet detsamma. EU har präglats av en brist på medborgarförankring och vad som uppfattas som ett spel bakom lyckta dörrar. Vetorätten, som sammankopplades med mellanstatligheten, satte många käppar i EU:s framväxt.

Kanske det främsta exemplet på detta var den misslyckade gemensamma jordbrukspolitiken. Att låta Europa byggas upp på en mellanstatlig modell med ekonomiska snarare än politiska grundpelare var ett misstag – kanske grundat på bristande ambition. Långsamt har detta dock kommit att rättas till.

Långsamt farväl till vetorätten

Den viktigaste utvecklingen av Europa - sett från min synvinkel, som en ung aktiv europé - är den stadigt växande demokratiseringsprocessen av Europa. Genom denna har medborgarna sammanknutits med det europeiska integrationsprojektet, och demokratiseringen bidrar till den långsamma avvecklingen av mellanstatligheten och vetorätten.

I varje föredrag efter Romfördraget har Europaparlamentets makt ökat, och därmed även medborgarnas inflytande. För varje år märks även en minskning av den destruktiva vetorätten. Det har bidragit till att EU har kunnat ta mer effektiva beslut och möta nya utmaningar med ökad handlingsförmåga.

Så har Europa också kunnat utvecklas till en viktig världsaktör som talar med en röst i WTO, som tar en aktivt ledande roll i kampen mot klimatförändringen, som arbetar för multilateralism och som ställer sig bakom institutioner så som International Criminal Court.

Tyvärr återstår ännu spår av de deltagande staternas nationalistiska feghet. Den dagen känns avlägsen då jag kan få rösta på en europeisk regering och då EU anförtros en tillräckligt stor budget för att verkligen kunna agera kraftfullt inom de områden där det skulle vara gynnsamt med gemensamma aktioner. Tyvärr.

Hoppas på 50-årspresent

Visst finns det skäl att fira EU:s 50-årsdag i helgen, men det hade varit långt festligare om Europa inte blivit berövad på sin välbehövda 50-årspresent –

en europeisk konstitution. Låt nu hoppas på en uppvaktning med politisk ambition att få tillstånd denna konstitution för att ge den vitala 50-åringen mer demokratiska och effektiva institutioner, en global handlingskraft och - framför allt - en lättläst bruksanvisning för medborgarna till vårt gemensamma, angelägna EU-projekt.

Åsa Gunvén

Vicepresident i JEF-europé, (Jeunes Européens Fédéralistes; Unga europeiska federalister).